Fru talman! Först vill jag avge en förklaring till
varför mitt namn inte står under betänkandet och
varför jag i omröstningen inte kommer att stödja
majoritetens förslag vad gäller barnpornografi.
Av de två varianter som har stått till departemen-
tets förfogande har man i mitt tycke valt den klart
sämsta utdefinieringen av begreppet ur grundlagarna.
Det betänkande Barnpornografikommittén avgav
förtjänar att lyftas fram, och alla de missförstånd som
cirkulerat i den allmänna debatten bör klaras ut.
Kommittén nådde en förbluffande stor enighet.
Centerns, Folkpartiets, Moderaternas, Miljöpartiets
och Vänsterns representanter samt två av fyra social-
demokrater står bakom betänkandet. Vi enades om att
i princip all befattning med barnpornografiska bilder,
dvs. framställning, distribution, spridning, även om
det bara gäller till en enda person, export, import och
innehav, skulle vara kriminaliserad. All barnporno-
grafi, även tryckta alster från den tid då barnporno-
grafi var tillåtet, skulle konfiskeras var helst den på-
träffades. Vi föreslog en åldersgräns på 18 år som
kombinerades med en bestämmelse om att med barn
också skulle avses en person vars pubertetsutveckling
inte är fullbordad.
Vårt arbete började med att vi studerade de faktis-
ka förhållandena, var barnpornografi förekom och hur
personer som är intresserade av barnpornografi var
beskaffade. En förtjänstfull insats gjordes av utred-
ningens sekreterare Joel Brorsson som kartlade alla
kända bilder och filmer och var de förekom. Hans
kartläggning var tänkt att ligga till grund för en inter-
nationell databank med Rikspolisstyrelsen som hu-
vudansvarig. Då skulle man snabbt kunna se om nytt
material dykt upp och från vilket land det kom. Polis-
samarbetet över gränserna skulle underlättas.
Vi kom fram till följande. Personer som ledsnat på
vanlig pornografi intresserar sig inte för och går inte
över till barnpornografi. Därtill är den alltför apart
och stötande för rättskänslan. Sedan 1980 är den
kommersiella marknaden för tryckta skrifter död
eftersom det är straffbart att sälja sådana.
En person som intresserar sig för barnpornografi
är djupt skuldbelagd, håller sitt intresse dolt under ett
för det mesta oklanderligt pedantiskt yttre och vill inte
ge sig till känna för myndigheter för att inte få sitt
rykte fläckat. Många har själva utsatts för övergrepp
som barn och skulle behöva vård och hjälp att komma
ur sin situation. En del känner lättnad när polisen
beslagtar barnpornografiskt material och vill inte ha
det tillbaka. På sin höjd deltar man i informella nät-
verk för att utbyta bilder med varandra för att komma
åt nytt material. Det har visat sig allt annat än lätt. På
videofilmerna cirkulerar i de flesta fall tidigare känt
material.
750 filmer har påträffats från 70-talet och framåt.
En del var helt lagliga när de framställdes. 40 olika
brottsfall har dokumenterats. I två av fallen har fil-
merna gjorts i Sverige. De övriga är utländskt mate-
rial. Detta är ett faktum som man bör ta till sig även i
en debatt som denna.
Jag vill påpeka att debatten hittills har hållit sig
inom rimliga gränser. Jag har erfarenhet av att debat-
ter som denna lätt kan bli en skönhetstävling i mora-
lism.
Utredningen var också överens om att den bästa
tjänsten man kunde göra utsatta barn var att föra en
aktiv kamp mot en avskyvärd företeelse och göra det
öppet eftersom detta är en företeelse där det enskilda
barnet och alla barn kränks. Det bästa var att inte
undergräva möjligheterna för massmedierna och or-
ganisationer att ägna sig åt seriös opinionsbildning.
Forskning skulle vara möjlig att bedriva.
För att detta skulle ske så effektivt som möjligt
skulle tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagarna
inte sättas ur spel.
Vi avsåg att skydda anskaffar- och meddelarfrihe-
ten, behålla anonymitetsskyddet för anskaffare och
meddelare, förbjuda censur och ha kvar ensamansva-
ret för utgivaren.
Som jag ser det skall man i en rättsstat värd nam-
net och i vår demokrati kunna föra en öppen och fri
debatt om alla samhällets avarter och mörka sidor.
Medierna är viktiga renhållare och polisen inte alltid
att lita på. Det visar avslöjandet om att polisen känt
till och använt sig av ett olagligt personregister med
kränkande skvaller. Här har medierna fyllt sin funk-
tion att hålla vakt i samhället.
Man skall heller inte ha någon övertro på att bara
för att man kriminaliserar en företeelse så försvinner
den. Men en rättsstat skall givetvis sätta gränser för
vad som är tillåtet eller inte. En öppen och fördomsfri
debatt gör att de som har utsatts som barn vågar po-
lisanmäla vad de har varit med om och inte skuldbe-
lägger sig själva. Pedofiler och barnpornografer -
som ibland är samma personer, ibland inte - kan fås
att inse att de måste söka hjälp av specialister för att
komma ifrån sitt beteende. En fri mediedebatt gör att
människors uppmärksamhet på frågan skärps.
Kommitténs förslag har utsatts för mycken osaklig
och osakkunnig men högljudd kritik. På ett vis är den
onyanserade debatten förståelig. Barnpornografi
väcker oerhört starka känslor av förakt och avsky till
liv hos de flesta människor. Helt naturligt identifierar
man sig med det utsatta och förnedrade barnet.
Företaget Ecpats affärsidé har varit att bekämpa
barnpornografi. Men att i helsidesannonser gå ut med
medvetna lögner finns det ingen ursäkt för.
Den totala utdefinieringen som regeringen be-
römmer sig av går i praktiken inte att genomföra. Man
måste ha med ett försvarlighetsrekvisit som KU vid-
gat något. Men priset man betalar är att man gör ett
större ingrepp i grundlagarna än vad som är nödvän-
digt för en effektiv bekämpning. För första gången
censureras ett yttrande i sig. Och att jämföra detta
yttrande med reklam, som är ett yttrande på betald
annonsplats, är inte relevant.
Enligt Hans-Gunnar Axberger, en av de främsta
experterna på grundlagsområdet, är utdefinieringen
den viktigaste principiella förändringen till yttrande-
frihetens nackdel under den svenska tryckfrihetsrät-
tens moderna historia, krigsåren undantagna. Och
smittoeffekterna är uppenbara. Varför skall efter detta
genombrott i grundlagarna olaga våldsskildring och
hets mot folkgrupp inte vara lämpade för en utdefini-
ering?
Kommitténs idé var att få till stånd en effektiv in-
nehållskriminalisering men med minsta möjliga in-
grepp i grundlagarna. Vi lämnade tryckfrihetsförord-
ningen intakt eftersom det inte finns någon kommer-
siell marknad för tryckta alster med barnpornografi
sedan 1980. Däremot skulle gammalt material kunna
konfiskeras. Det får inte heller med vårt förslag spri-
das till någon enda. Att tänka tanken att man för att få
ha en vanlig bild, icke grundlagsskyddad, i fred låter
trycka den i en skrift med ansvarig utgivare, för att få
behålla den för eget bruk, är inte bara långsökt, det är
osannolikt. Bilden skildrar med största säkerhet ett
brott, och därmed är man avslöjad och blir föremål
för polisens intresse.
Vi vet också att stillbilder inte är lika intressanta
som de rörliga bilder som finns på videogram. Vårt
förslag har varit att videogram med barnpornografiskt
material som cirkulerar i nätverk skall jämställas med
privat korrespondens och inte grundlagsskyddas. De
skall alltså drabbas av den vanliga brottsbalkens
straff. Det är där barnpornografi förekommer, och det
är där man alltså skall gå in och göra en aktiv insats.
Om nu barnpornografi skulle uppträda på t.ex. cd-
romskivor får de inte säljas, inte distribueras, inte
spridas, inte exporteras, inte importeras. Det verkar
också ganska långsökt att tänka sig att man produce-
rar en cd-romskiva i ett enda exemplar för eget bruk
och för att få ha detta i fred ser till att det är grund-
lagsskyddat.
Men om man innehar ett videogram skall man allt-
så straffas enligt brottsbalken. Då kan polisen snabbt
slå till, och en vanlig tingsrätt kan döma. De som
sysslar med barnpornografi håller sig så långt undan
myndigheternas kontroll som möjligt. Det förtjänar att
upprepas. Hittills har ingen ursprungsmärkt barnpor-
nografisk videofilm påträffats.
Lämnar man in en film för ursprungsmärkning
skall det framgå vem som har framställt den och var
och när det har skett. Samtidigt skall man lämna ett
pliktexemplar till myndighet. Innehåller det barnpor-
nografi talar man då om att man förmått någon att
posera eller att någon har förmåtts posera om perso-
nen är underårig. Eller också skildrar det ett sexuellt
övergrepp av ett barn. Det är straffbart och är alltså
ett eventuellt vittnesmål i rättegång.
Preskriptionstiden är för att vara ett yttrandefri-
hetsbrott ovanligt lång när det gäller barnpornografi -
5 år. Vi ville att den skulle börja löpa först när ett
pliktexemplar lämnats in till myndighet.
Ser man ett videogram med påhittade utgivare blir
den som har tillverkat eller spritt filmen straffansva-
rig. Det är ett yttrandefrihetsbrott om filmen tillverkas
och sprids. Att man får någon att agera bulvan på ett
videogram med barnpornografi som man ursprungs-
märker för eget bruk och att man betalar för detta är
också en egendomlig tanke. Men sprids filmen, även i
ett enda exemplar, har också bulvanen gjort sig skyl-
dig till barnpornografibrott.
Man kan givetvis påstå, precis som man har rätt
att förklara sig oskyldig till vilket brott som helst i en
domstol, att man ämnar skriva en bok, forska eller
skriva en tidningsartikel om man har påträffats med
innehav av barnpornografi. Men då är det domstolen
som skall avgöra trovärdigheten i ens uppgifter. Det
finns således ingen straffri zon för barnpornografer
som det har hävdats i debatten.
Det här är tankar ur kommitténs betänkande som
förtjänar att tas på allvar, tycker jag. Jag anser att det
här kommittéförslaget har varit värt att gå vidare med.
Bortsett från den del av betänkandet som berör
barnpornografi yrkar jag bifall till betänkandet.