Fru talman! Barnets bästa skall sättas främst.
Kring denna grundtanke i Förenta nationernas barn-
konvention finns det en bred politisk enighet. Att
barnets bästa, alla barns bästa, skall vara en utgångs-
punkt när vi formar samhället och när vi betraktar
världen är av utomordentlig vikt, eftersom barnen
representerar vår och mänsklighetens framtid.
Men den värld som är skapad för barnen ser inte
ut så. Till alla välmående, lyckliga och obekymrade
barn som får stimulans, utveckling och framtidstro,
för vilka livet har ett hav av möjligheter, har vi fattig-
domens, svältens, krigens och sjukdomarnas barn,
barn som utnyttjas i slaveriliknande arbeten, som
utsätts för vuxnas utnyttjande och sexuella våld. Varje
brott mot ett barn, varje barn som dör av undernäring,
svält eller till följd av krig och övergrepp, är i sig ett
nederlag för mänskligheten.
Den finlandssvenske diktaren Elmer Diktonius
speglar i en dikt barnen på världens skuggsida:
Varför låter de barnen komma till mig
så underliga
med gassprängda lungor
med bombslitna lemmar?
Varför blandar de barnen i sitt spel
om guld, ära, makt,
som rakt ingenting
har med barnens värld att göra?
Varför reser ej mödrar och fäder sig
mot bestars hord?
Vi kan lägga till: Vad är det för en vuxenvärld
som inte lyckas garantera fred och frid för varje barn
och möjlighet för varje barn att äta sig mätt? Varför
ger vi barnen en miljö och en kulturell miljö, även i
utvecklade och rika länder, med så mycket våld mot
medmänniskor, förakt och brutalitet? Och vad är det
för en vuxenvärld som ännu inte har lyckats radera ut
vuxnas brott mot, övergrepp på och utnyttjande av
barn? Vi har en lång väg att gå innan vi har skapat en
civiliserad värld för alla barn.
Det är bra att många krafter kämpar för våra ung-
ar. Det är bra att vi här har en fullständig politisk
enighet när det gäller att sätta barnens rättigheter och
barnens bästa främst. Det gäller oavsett om vi har
olika bedömningar när det gäller de tekniska lösning-
arna i det här ärendet. Det vill jag betona. Jag vill
alltså inte hemfalla till det som Inger René talade om,
dvs. att anklaga några som står för en annan lösning
än den som utskottet företräder för att inte på allvar
vilja bekämpa sexbrott och pornografiska övergrepp
mot barn.
Samtidigt är det nödvändigt, enligt vår mening, att
vi finner en form där samhället med skärpa och allvar
markerar en tydlig gräns. Det går inte att acceptera
det saboterande av barnens rätt till sin barndom som
sexuella övergrepp och pornografi innebär. Om vi
bortser från de juridiska teknikaliteterna tror jag att
varje ansvarskännande vuxen är ense i den ambitio-
nen.
Här kommer diskussionen om smittoeffekt in. Ut-
skottsmajoriteten och regeringen hävdar att barnen är
utsatta, att det saknas motstycke till behov av skyd-
dande åtgärder för barn. Det gör att frågan om över-
grepp på barn är unik.
Vi förringar från utskottsmajoritetens sida inte ris-
ken för s.k. smittoeffekter, dvs. att man tar det som nu
görs på barnpornografiområdet till intäkt för att ta
ytterligare steg i syfte att erodera yttrandefriheten. Så
får icke ske. Men det unika när det gäller den här
typen av brott understryks med utomordentlig klarhet
i utskottets betänkande. Utskottet inser att denna risk,
som Bo Könberg och Inger René har pratat om, före-
ligger. Men vi menar att förslaget att utdefiniera
barnpornografin från grundlagarna är ett unikt steg på
grund av den karaktär som brottet det handlar om har
och på grund av barnens ställning i samhället.
Från Vänsterpartiet är vi utomordentligt till freds
med att försvarlighetsrekvisitet fick en annan utform-
ning än den regeringen föreslog. Vi hade efter en
utförlig diskussion på vår partikongress i vår motion
antagit huvudinriktningen i regeringens förslag, men
ansåg att just försvarlighetsrekvisitet var alldeles för
snävt tilltaget. Med en sådan snäv definition som
regeringen gjorde skulle det kanske försvåra för andra
än myndigheter att ägna sig åt kamp mot de sexuella
övergreppen på barn.
Det påpekas också i konstitutionsutskottets betän-
kande att erfarenheterna från t.ex. pedofilhärvorna i
Belgien entydigt talar för att opinionsbildare och
andra, som inte är myndigheter, måste ha möjlighet att
samla bevis och sedan kunna attackera pedofilgrup-
per.
Massmedierna har här en viktig funktion, även om
yrkeskårer inte skall ha några unika rättigheter. Men
möjligheterna att avslöja och bekämpa barnpornografi
blir bättre med ett något öppnare försvarlighetsrek-
visit. Det är av utomordentligt stor vikt att Vänster-
partiets, liksom några andra partiers motioner härvid-
lag har tillstyrkts.
Fru talman! Detta utskottsbetänkande innehåller
en rad frågor som gäller yttrandefrihet och tryckfrihet
i övrigt. I ett par fall har jag reserverat mig, utöver det
som gäller barnpornografin. När det gäller barnpor-
nografin är jag helt ense med utskottet. I övrigt gäller
det två saker som på sitt sätt egentligen har samband
med barnens situation.
Det ena är en reservation där vi har menat att man
måste utreda och se hur man på bästa sätt kan angripa
kvinnoförnedrande pornografi. Porrindustrin spekule-
rar i kvinnoförakt, och många barn och ungdomar
träffas av dess budskap genom de nya medierna. Vi
kan läsa och se hur många attityder hos pojkar i vissa
sociala omständigheter är gravt kvinnoförnedrande
och föraktande och att det bakom detta ligger den
kvinnoförnedrande porr som finns. Det är ett kärleks-
fientligt, sexualfientligt och fördomsfullt budskap som
kapitalets kvinnoförnedrande porrindustri sprider.
Vi menar också att vi måste finna åtgärder för att
få ned antalet grova våldsskildringar. Även det har
egentligen att göra med att försvara barnens kulturmil-
jö. Mycket av det grova spekulativa underhållnings-
våldet vänder sig till barn och ungdom och är ägnat
att snedvrida deras verklighetsbild och människosyn.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 20 och 25 som är fogade till detta betänkande.
Tack för ordet!