Fru talman! Barnpornografi är skildringar av sex-
uella övergrepp på bra, barn som tvingas utföra sex-
uella handlingar, barn som utsätts för grovt sexuellt
våld, barn som förnedras och kränks, barn vars för-
nedring blir mångdubblad genom att den dokumente-
ras och visas om och om igen. Bilderna används för
att tillfredsställa vuxna med sexuella störningar. Men
de används också för att bryta ned motståndet hos
andra barn. Det handlar om barn som först tvingas se
barnpornografi och sedan övertalas eller tvingas att i
sin tur utföra sexuella handlingar. Gör som barnen på
bilderna gör, säger de vuxna. Så gör vuxna och barn.
Barnpornografi är alltså den värsta formen av
kränkning av det barn som drabbas direkt samtidigt
som den medverkar till att andra barn drabbas.
Vi som länge har velat ha en mer heltäckande
lagstiftning mot barnpornografi, som också innefattar
förbud mot innehav anklagas ofta för att agera käns-
lomässigt. Jag tar det som en komplimang. Den dag
jag kan stänga av känslan inför ett barn som kränkts
på det sätt som vi här talar om och med kylig distans
väga andras rättigheter mot det barnets rätt till allt
tänkbart lagstiftningsskydd hoppas jag att jag inte
längre är med och fattar några politiska beslut alls.
Frågan om hur stor omfattningen är av de filmer
och bilder som förekommer är helt ovidkommande.
Varje barn som kränks om och om igen när en bild
eller en film visas är ett för mycket. Om det handlar
om utgivet eller inte utgivet material är också ovid-
kommande. Övergreppet blir inte mindre av att filmen
eller bilden inte har givits ut. Det finns helt enkelt
ingen anledning att skydda rätten att inneha barnpor-
nografi med hjälp av grundlagen.
När vi diskuterar frågan är det viktigt att inte
glömma bakgrundshistorien. I slutet på 60-talet blåste
andra vindar i Sverige. Då föreslog en utredning som
hette Yttrandefrihetens gränser att den lag som fun-
nits länge om förbud mot sårande av tukt och sedlig-
het skulle tas bort. Men utredningen ville ändå att en
yttersta gräns skulle finnas kvar, som t.ex. skulle gälla
övergrepp mot barn. De flesta remissinstanser stödde
den inriktningen. Men justitieministern, som hette
Lennart Geijer, gick längre. Han ansåg att den grän-
sen inte behövdes. Så här yttrade han sig i debatten:
"I den avvägning som måste göras förekommer
det att vi måste acceptera saker och ting som vi upp-
fattar som olämpliga och smaklösa och som vi per-
sonligen skulle vilja förbjuda. Att vi ändå accepterar
sådana saker i exempelvis massmedia är det pris vi får
betala för en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet. Jag
tycker inte att det som föreslås i denna proposition är
något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande-
och tryckfriheten."
Och så togs lagen som förbjöd sårande av tukt och
sedlighet bort 1971 utan att någon yttre gräns för vad
som kunde tolereras fanns kvar. Det som Lennart
Geijer inte tyckte var "ett särskilt högt pris" innebar i
praktiken att de under flera år var lagligt att sprida
barnpornografi i Sverige.
Inte förrän 1980 fick vi en lag mot framställning
och spridning av barnpornografi, men att inneha
barnpornografi var inte förbjudet, och polis och tull
hade inte heller rätt att konfiskera barnpornografi.
När det framkom att Stockholms tingsrätt i sam-
band med en rättegång i början av 1990-talet på grund
av offentlighetsprincipen skulle tvingas skicka ut
kopior på barnpornografifilmer till alla som uttryckte
intresse för det framstod bristerna i lagstiftningen i all
sin dager. Det utlöste en opinionsstorm som har få
likheter i Sverige. De större avslöjanden som polisen
trots mycket små resurser lyckats göra i samband med
de s.k. Huddinge- och Norrköpingshärvorna har också
lett till att fler fått klart för sig att barnpornografi
faktiskt inte är vanliga bilder på nakna barn utan vid-
riga övergrepp. Det är barnmisshandel.
Ideella organisationer som Rädda Barnen, Ecpat,
Folkaktionen mot pornografi och enskilda debattörer
har hela tiden arbetat målmedvetet för att sprida kun-
skap om barnpornografins förekomst och bilda opini-
on för en skärpt lagstiftning. Även detta har använts
som ett argument emot en förändrad lagstiftning.
Starka opinioner, eller upphetsade röster som Folk-
partiets företrädare uttryckte det i dag , skall inte
tillåtas påverka politiska beslut när det gäller så vikti-
ga frågor, har det hetat. Frågan om vilka som i sin
vishet skall tillåtas påverka politiska beslut väntar
fortfarande på ett svar.
Vi kristdemokrater har oavsett hur vindarna blåst
arbetat för en mer heltäckande lagstiftning, som har-
monierar med den som redan finns i de flesta andra
västländer. På 70- och 80-talen gjorde vi det utanför
parlamentet, men under 90-talet har vi också kunnat
påverka den politiska processen inifrån. Vår utgångs-
punkt har hela tiden varit att barnpornografi inte skall
skyddas i tryckfrihetsförordningen och yttrandefri-
hetsgrundlagen.
Våren 1992 införde fyrklöverregeringen, som jag
själv satt med i, straffskärpningar för barnpornogra-
fibrott. Maximistraffet höjdes till två års fängelse, och
preskriptionstiden förlängdes. Vi såg det som en bra
början. Men hösten 1993 togs en departementsutred-
ning fram som avfärdade innehavskriminalisering på
några få rader. Och våren 1994 lyckades regeringen
inte enas kring en proposition trots att det fanns en
färdig lagrådsremiss som behandlade både innehav-
skriminalisering och konfiskering av material. Det var
enda gången jag skämdes för att sitta i regeringen. Jag
beklagar i dag att Folkpartiet och moderaterna fortfa-
rande driver samma linje som de gjorde då.
Men det fanns en annan utväg. För att föra frågan
framåt begärde kristdemokraterna i KU att riksdagen
skulle ta fram ett vilande grundlagsförslag som skulle
kunna träda i kraft 1999, alltså efter valet 1998. Syftet
med förslaget var att tvinga en kommande regering,
vilken den än blev, att ta upp frågan. Han fick med sig
den dåvarande KU-ordföranden, och tillsammans
träffade de en överenskommelse i fem punkter och
fick majoritet för fyra. Det vilande grundlagsförslaget
att göra det olagligt att inneha barnpornografi antogs
med stor majoritet. Bara moderaterna och delar av
Folkpartiet var emot.
Den nya s-regeringen fick alltså frågan på sitt bord
1994 och tillsatte en utredning. Även i den var Krist-
demokraternas representant pådrivande för en hel-
täckande lagstiftning och ifrågasatte från början den
betydligt sämre lösning som sedan blev majoritetens.
Så småningom fick han med sig två socialdemokrater
som också reserverade sig, medan de två andra s-
representanterna stödde majoritetsförslaget.
Fru talman! Det förslag som regeringen nu lagt
fram och som utskottet bara ändrat i ett viktigt avse-
ende stämmer i stort sett med den reservation som
kristdemokrater lade i utredningen. Äntligen kan vi
alltså konstatera att det finns ett heltäckande lagför-
slag mot all befattning med barnpornografi. Det enda
nödvändiga undantaget är möjligheten att få tillgång
till material för seriös forskning eller upplysnings-
verksamhet. Här skulle vi ha velat ha en särskild in-
stans för granskning av varje enskilt projekt på för-
hand, för att undanröja alla möjligheter att under
täckmantel lura till sig barnpornografiskt material.
För övrigt tycker vi att vi fått gehör för våra krav.
Jag vill tacka justitieministern för att hon, trots en
stark opinion mot förslaget både inom och utanför sitt
eget parti och med tanke på den historiska bakgrund
som jag tecknat, vågat lägga fram ett lagförslag som
verkligen innebär att det förebyggande arbetet och
brottsbekämpningen kan bli effektivt.
Är det då möjligt att behålla en stark yttrande- och
tryckfrihet samtidigt som man förbjuder innehav av
barnpornografi? Ja, det anser vi. Yttrande- och tryck-
frihet handlar om rätten att uttrycka sig fritt i tal och
skrift, inte om rätten att dokumentera övergrepp. Det
har ingenting att göra med det vi menar med yttrande-
frihet. Övergreppet är ju ett brott i sig. Vi tror inte
heller, som en del påstår, att det här blir ett genom-
brott som öppnar för allehanda förbud. Redan i dag
finns det undantag från grundregeln att få uttrycka sig
fritt. Friheten begränsas med hänsyn till enskilds
anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och
beivrande av brott. Är det då så märkvärdigt att den
som innehar skildringar av övergrepp på barn inte
längre kommer att ha något skydd av grundlagen utan
skall kunna straffas för det?
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet i den del som handlar om barnpornografi.