Herr talman! Mycket har hänt sedan jag sprang
omkring på sandstränderna hemma på det
gotländska Sudret. Då trodde man ännu att det
man slängde i Östersjön försvann på något sätt.
Nedsmutsningen av vattnet har i en del avseenden
blivit betydligt värre sedan dess. Men genom ökad
kunskap och medvetenhet har man också förbättrat
en hel del. Den stora skillnaden mellan 50-talet och
90-talet är, som jag ser det, just kunskap och
medvetenhet. Vi vet i dag att vattnet inte för bort
allt, inte tål allt och inte renar allt. Vi vet mer än vi
omsätter i praktiken. Och vi vet att vi har mycket
mer att lära.
En annan skillnad, som är högst påtaglig i dessa
sammanhang, är kontakterna med staterna på
andra sidan Östersjön. I dag är gemensamt arbete
för ett gemensamt vatten en självklarhet,
åtminstone i teorin. I praktiken går ofta
budgetunderskotten, sysselsättningen och
välfärden förbi miljöhänsynen i kön till knappa
statliga resurser. Det gäller såväl i vårt land som i
andra länder.
Behovet av minskade utsläpp, reningsverk och
bättre energiförsörjning är väl kända av oss. Men
det finns också andra miljövärden att ta sig an runt
Östersjön. I de gamla öststaterna finns biotoper
som har gått förlorade i väst. Såväl flora som fauna
har högst skyddsvärda inslag som i dag hotas av
ivrig privatisering och en hårdhänt exploatering.
Stora militärområden kan innehålla såväl farliga
kemikalier och radioaktiva material som stora
naturvärden. Vi behöver ha en beredskap också för
detta och gemensamt med andra utarbeta strategier
för att bekämpa dessa faror och bevara dessa
värden.
Från socialdemokratiskt håll saknar vi den
genomtänkta strategin för det svenska miljöarbetet
i Öst- och Centraleuropa, d.v.s. det område som
huvudsakligen påverkar vattnet i Östersjön. Jag vill
citera vad jordbruksutskottets majoritet skrev i
betänkandet om klimatpropositionen 1993. ''Inte
minst med hänsyn till problemens storlek och de
avsevärda resurser som avsätts bör en samlad
redovisning av de totala statliga satsningarna inom
miljösamarbetet med Östeuropa lämnas till
riksdagen. Utskottet förutsätter att så kommer att
ske och förväntar sig att en redovisning framläggs
för riksdagen under hösten 1993.''
Vi socialdemokrater trodde inte riktigt på det där,
och det visade sig att vi hade rätt i våra farhågor.
Det kom ingen redogörelse. Någon genomtänkt
och klargörande redogörelse och strategi för det
svenska miljöarbetet med och för Öst- och
Centraleuropa finns inte. Den som vill veta hur
1992 års beslut om stöd till energieffektivisering,
förnybara energikällor och andra miljöåtgärder har
verkställts får inte mycket annat än myror i huvudet
av regeringen.
Vem har överblicken över miljö- och
energisamarbetet med Öst- och Centraleuropa?
Var sker samordningen? Vilka är visionerna?
Och hur samagerar man inom miljö- och
energiområdet med andra samarbetsområden?
Detta arbete sker i dag på flera departement och
avdelningar och på minst 15 olika myndigheter. En
följd av detta är att de särskilda medel som avsatts
för miljösamarbete inte har utnyttjats fullt ut. Det
är skrämmande när vi vet behoven.
Herr talman! Jag sade i min inledning att
miljömedvetandet har ökat kraftigt. Det visar bl.a.
de många kommuner som vill arbeta på ett mer
aktivt sätt med miljöfrågor i Öst- och
Centraleuropa, ofta genom vänorter. Min kommun
Gotland, som har den estniska ön Saaremaa eller
Ösel som vänort på andra sidan vattnet, hör till de
kommuner som har aktualiserat frågan om
miljösatsningar där.
Det är inte helt enkelt att fastställa vad som är
möjligt, effektivt och lämpligt för kommuner i
internationellt miljöarbete. Det finns bl.a. ett stort
intresse för handel med överlåtbara utsläppsrätter.
Det är mycket intressant men inte problemfritt.
Dessa möjligheter bör utredas så att man kan ta till
vara det intresse som finns ute i kommunerna. Det
bygger ofta på ett stort engagemang bland enskilda.
Men vi måste också vara vaksamma så att vi inte
begår misstag i vår iver. Att skicka sitt gamla
kylskåp till ett område som saknar teknik för
omhändertagande av CFC är t.ex. ingen
miljövänlig biståndsåtgärd.
Herr talman! Fartygsolyckan utanför Gotland i
höstas, där en last av gödsel läckte ut, visar att det
inte enbart är de kemikalier vi klassar som
miljöfarliga som kan skada miljön. Vi måste se över
beredskapen för olyckor till sjöss och fastställa
ansvarsfrågorna för såväl innehåll som själva
fartyget. Det är precis lika orimligt att lämna ett
vrak i vattnet som att lämna ett bilvrak på land.
Men i det förra fallet finns det ingen tillämplig
lagstiftning. Detta, herr talman, hör till de många
uppgifter som vi måste lösa för att rädda Östersjöns
miljö framöver.