Herr talman! Jag skall i mitt anförande ta upp någ-
ra av de punkter som vi moderater särskilt tagit upp i
våra reservationer och vårt särskilda yttrande samt
göra några reflexioner över det säkerhetspolitiska
beslut som nu är på väg att fattas.
Här finns vår första för Folkpartiet, Kristdemokra-
terna och Moderaterna gemensamma reservation mot
bedömningarna av de förändringar som skett i avtalet
om konventionella stridskrafter i Europa, CFE-
avtalet.
Vi är alla - regering såväl som opposi-
tion - överens om att förändringarna är till det sämre.
Vi kan konstatera - oavsett om vi vill säga ut det eller
inte - att avtalets nya bestämmelser rycker undan de
förutsättningar som finns för försvarsbesluten 1992
och 1995. Det krävs alltså omtanke och handling för
att man skall kunna matcha det som blivit och det som
kan komma att bli resultatet av förändringarna i avta-
let.
Visst är det bra att avtalet består, och visst är ett
CFE-avtal bättre än inget CFE-avtal. Men resultatet är
redan nu dåligt och kan, som utskottet valde att ut-
trycka det för ett år sedan, verka destabiliserande i
Östersjöregionen. Det vågar inte majoriteten uttrycka
i år. Förra året, då vi uttryckte oss hypotetiskt, var alla
med på vagnen, men när det värsta blir verklighet
hoppar de partier som står bakom propositionen av.
Är det för att ett sådant uttryckssätt skulle kunna vara
ett motiv för oss försvarsvänner att kräva stopp för
nedrustningen, eller är det för att ni verkligen tycker
på det sättet?
Förändringarna i CFE-avtalet innebär konkret att
de nuvarande mängderna fordon och vapen som reg-
leras i avtalet i Rysslands flankområden legitimeras.
Det som inte var tillåtet 1990 blir tillåtet nu. Och både
nu och på sikt innebär det en avsevärd lättnad i be-
gränsningarna för rysk iståndsättning av stridskrafter,
främst vad gäller möjligheterna till militära påtryck-
ningar och förutsättningarna för att använda militärt
våld mot de baltiska länderna.
Ingen påstår att det demokratiska Ryssland har så-
dana avsikter. Ingen vill tro att Ryssland någonsin
kommer att ha sådan avsikter. Men ingen kan heller
utesluta politiska stämningsförändringar i Ryssland
som gör att förändringarna i avtalet kan komma till
nytta för dem som vill dominera i det en del ryssar
kallar det nära utlandet. Man måste ställa sig frågan
varför Pskovs oblast flyttas ur den gamla nordflanken.
Vilket är det militära och politiska motivet? Varför
behöver Ryssland, och har kämpat för det, tillstånd
för helt andra truppkoncentrationer vid den rysk-
baltiska gränsen än vad som tidigare var möjligt? Det
är, som jag ser det, den viktigaste militära och politis-
ka frågan.
Förändringarna i CFE-avtalet borde ha fått kon-
sekvenser för svensk försvarsplanering, sär-
skilt - precis som utskottet uttrycker det - eftersom
"osäkerheten om CFE-avtalets framtid" endast ger
"begränsad vägledning för möjligheten att långsiktigt
bedöma den militärstrategiska utvecklingen i norra
Europa". Och osäkerheten om avtalets framtid är inte
bara stor; den är mycket stor. Ryssland vill helst inte
ha något CFE-avtal alls. Framtiden är höljd i dunkel,
och oavsett vad som händer med avtalet eller dess
innehåll är alla överens om att det inte kan bli bättre
för Sverige, Finland och Baltikum. Avtalet skall enligt
vårens överenskommelse utvecklas. Vi vet alla att en
sådan utveckling bara kan komma att gå i en riktning
under de närmaste åren.
Ändå dras inga slutsatser i utskottets betänkande.
Varför inte nyttja kunskapen om förändringen till det
sämre och osäkerheten om avtalets framtid till att ta
till en ordentlig säkerhetsmarginal när det gäller det
svenska försvaret, i stället för att fortsätta på den
inslagna nedrustningsvägen? Och varför inte ta osä-
kerheten om avtalets framtid till intäkt för att försöka
hålla Sverige på den säkra sidan när det gäller militär
förmåga?
Hur Socialdemokraterna och Centern har hanterat
frågan om CFE-avtalet sätter också ljuset på en annan
viktig punkt i försvarsbeslutet, som kom upp i replik-
skiftet mellan Göran Lennmarker och Thage G Peter-
son tidigare här i dag, nämligen den om anpassning.
Frågan om politikernas förmåga att registrera och rätt
bearbeta händelser i omvärlden, att rätt tolka dem och
använda dem som underlag för anpassningsåtgärder
tillhör de svaga punkter som har diskuterats allra
mest. Försvarsministern och hans drabanter i rött och
grönt ställer, genom att slå dövörat till när det gäller
de här förändringarna i CFE-avtalet, frågan om vilka
omvärldsförändringar som skall till för att man skall
börja anpassningen, om det inte räcker med att de
förutsättningar som låg till grund för försvarsbesluten
1992 och 1995 nu ryckts undan och att avtalets fram-
tid i allra högsta grad är osäker. Vad behövs då för att
förändra inriktningen i försvarsbeslutet 1995?
Tyvärr minskar tilltron genom oviljan att dra slut-
satser av förändringarna i CFE-avtalet. Regeringens
trovärdighet ifrågasätts, och misstanken väcks att
anpassningsfilosofin från socialdemokratisk utgångs-
punkt är något som på ryska kallas maskirovka, en
skenmanöver, för att dra bort kritiken från drastiska
nedskärningar i försvaret. Jag är mycket ledsen över
det. Jag tror att diskussionen om anpassningsfilosofin
förutsätter att den är ärligt menad. Oavsett att propo-
sitionen lämnar det mesta i övrigt att önska, ger den
en rimlig ansats, som vi måste gå till botten med och
penetrera innan vi avfärdar konceptet.
Jag tror att en anpassningspolitik är möjlig om en
mängd absoluta förutsättningar är uppfyllda. Till en
av de absoluta förutsättningarna hör att man tar om-
världsförändringar på allvar och tillåter dem att störa
ens ritningar när det är motiverat. Det har inte ut-
skottsmajoriteten gjort. Därför instämmer jag i Göran
Lennmarkers bifallsyrkande till reservation 1.
En av de absoluta förutsättningar som måste vara
uppfyllda för att vi skall kunna lita på anpassningen
som filosofi är säkerställd försvarsindustriell kompe-
tens. Nya vapen och fordon tas inte fram på nolltid.
De regnar heller inte som manna från himlen.
Här är det glädjande att notera att utskottet tagit
kliv framåt i de svenska ståndpunkterna. Utskottet
konstaterar att den förutsättning för export som hittills
utgjorts av det svenska försvarets behov kan behöva
tolkas bredare än hittills. De försvarspolitiska beho-
ven kan komma att behöva ges en ny innebörd. Med
tydligare ordval skulle man kunna säga att samarbete
och export som behövs för att bevara nödvändig
kompetens för framtiden fr.o.m. nu skall ses som
accepterad. Det är en mycket positiv signal.
Ett annat positivt ställningstagande som görs i det
sammansatta utskottets betänkande är det om en har-
monisering av exportreglerna. För första gången mar-
kerar nu riksdagen - om utskottets betänkande bifalls
- att man ser positivt på en sådan, självfallet med
utgångspunkt i vår egen restriktiva exportpolitik. En
harmonisering är både nödvändig och önskvärd -
nödvändig eftersom det internationella samarbetet
ökar, och önskvärd eftersom svensk försvarsindustri
som vi så väl behöver gynnas av likabehandling. Må-
let om en europeisk harmonisering må vara avlägset -
men land för land bör det kanske vara möjligt att nå
en samsyn. Det förutsätter naturligtvis att Sverige
såväl som andra länder som önskar en harmonisering
är beredda att både ge och ta. Vi har vår restriktiva
politik som utgångspunkt under det att de närmast
liggande länderna har sin restriktiva politik som ut-
gångspunkt. Från min utgångspunkt borde konsensus
vara möjlig att nå, till nytta utifrån såväl säkerhets-
politiska som humanitära aspekter.
Världen är osäker och Sverige rustar ned. Kanske
kommer de som nu står bakom nedskärningarna att en
dag bittert få ångra sig. Det har hänt förut i mänsklig-
hetens historia. Redan i det gamla Rom myntades det
uttryck som är en god vägledning för varje liten na-
tion utan formella garantier från andra: Om du vill
fred, så rusta för krig. Det var och är kloka ord i en
osäker omvärld. I dag skulle man kunna säga: Om du
vill fred, så arbeta för fred med alla medel som står
till buds, kämpa för freden - men se till att du är rus-
tad för att utkämpa det krig du helst av allt vill undvi-
ka. Då har du de bästa förutsättningarna för att undvi-
ka det.
Sverige är värt en ordentlig säkerhetsmarginal -
en större säkerhetsmarginal än den som finns i rege-
ringens och utskottsmajoritetens förslag. Därför in-
stämmer jag i Göran Lennmarkers yrkanden om bifall
till reservation 1 och 2 och i Inger Kochs yrkande om
bifall till reservation 13.