Fru talman! Ledamöter, åhörare på läktaren, ni
som lyssnar på radio och ni som ser på Öppna kanalen
i TV! Det är dags för en ekonomisk-politisk debatt
igen, och vi får då höra de traditionella formlerna, de
traditionella fördomarna och de traditionella teserna
upprepas, precis som det har varit under de senaste 20
åren. Jag tycker att det är ganska tråkigt och trist.
Rubriken för den här debatten är Arbete - tillväxt.
Bara det är ett grundläggande fel. Det finns ingen
modern ekonomisk analys som pekar på att ökade
tillväxtkurvor leder till att sysselsättningskurvorna
följer med. Så var det under industrialismens höjd-
punkt, men så är det inte längre i dag. Därför är själva
grundtemat för den här debatten egentligen fullstän-
digt absurt.
Jag tror att vi måste lämna den gamla världsbil-
den, de gamla ideologierna och de gamla ekonomiska
formlerna och tänka på ett nytt sätt. Jag skall villigt
erkänna att det naturligtvis är lättare för oss, som är
ett nytt, modernt parti, som formar vår politik utifrån
dagens problem. Det är lättare för oss än för gamla
partier, som har 100-åriga ideologier att bygga på.
Det som behövs nu för att få i gång arbete och för
att få i gång en hållbar ekonomisk utveckling är skat-
teväxling. Johan Lönnroth talade om det, men Väns-
terpartiet gjorde ju precis tvärtom i uppgörelsen med
regeringen. Man höjde arbetsgivaravgifterna mer än
energiskatterna, vilket leder just till ett system bort
från skatteväxling, bort från ett grönt samhälle.
Den andra viktiga saken som vi måste ta till oss är
att 40-timmarsveckan inte är någon naturlag. Sverige,
Luxemburg och Turkiet är de enda länderna i Europa
som har kvar 40-timmarsveckan, och det var väl sjut-
ton om vi skall halka efter t.o.m. när det gäller synen
på arbetstid. Arbetstiden måste sänkas. Vi måste dela
på jobben. 40-timmarsveckan är inte någon naturlag.
Jag skulle vilja fråga Moderaterna, Socialdemo-
kraterna, Folkpartiet och Centerpartiet: Vad menar ni
med att vara sådana envisa betongfundamentalister
när det gäller synen på arbetstid?
Den tredje punkten, som jag skall återkomma till
senare, handlar om att värna den offentliga sektorn.
Vi får inte fler jobb i Sverige om vi sparkar männi-
skor från den offentliga sektorn. Vi får inte fler jobb i
Sverige genom att vi skär ned i kommunerna så att de
inte kan upprätthålla barnomsorg, skola, äldrevård
och sjukvård. Vi får inte fler jobb på det sättet. Vi får
fler arbetslösa.
Problemet i den här kammaren är att många säger
att vi inte har pengar till kommunerna. Men samma
vecka som majoriteten fattade beslutet om att kom-
munerna i praktiken skulle få skära bortåt 50 miljar-
der de närmaste 10-12 åren, fattade samma försam-
ling beslut om att bemyndiga regeringen att köpa
vapen och nya vapensystem för 55,8 miljarder. Det är
lika mycket som kommunerna skall spara på tio år.
Vad är då hotet mot Sverige? Vad är hotet mot
vårt samhälle i dag? Är det militärt eller är det soci-
alt? Jag tror att hotet är socialt. Jag tror att det är
viktigt att vi som moderna politiker tar till oss att
ekonomi är något mycket mer än teoretiska beräk-
ningar och sifferkombinationer. Ekonomi måste också
handla om kött och blod.
Häromdagen var det en artikel i Dagens Nyheter
under följande rubrik: Nattliga attentat mot invandra-
re. Sedan kunde man läsa följande: Som på en given
signal samlades drygt 20 skinnskallar på lördagsnat-
ten i centrala delar av Uddevalla. Beväpnade med
basebollträn och grenar, skrikande nazistiska slagord
marscherade de tillsammans mot Folkets Hus. På hip-
hop-festen där inne fanns invandrarungdomar.
Är det någon i den här församlingen och någon
annan som lyssnar som tror att det blir färre baseboll-
trän, färre nazistiska slagord och färre våldsbrott om
man skär ned i skolor, skär ned i barnomsorg, skär
ned i ungdomskulturen och ökar klyftorna i samhäl-
let? Är det någon som tror det?
Faktum är att det är vi i den här församlingen som
är ansvariga för att vi är på väg att hamna i ett
tvåtredjedelssamhälle, där kylan tränger sig in på
huden på många människor som blir desperata. Den
tränger sig in i hjärtat på människor. Det är vi som är
ansvariga för detta.
Det är inte effektivt med ökad ojämlikhet. Jämlik-
het är effektivt. Jämlikhet leder till ett samhälle i
balans och harmoni. Om vi inte förstår det lever vi
med en gammal världsbild, och vi måste i så fall byta
världsbild.
Vi går alltså med stormsteg in i ett tvåtredjedels-
samhälle, ett samhälle där allt fler känner sig utanför,
allt fler känner hur den smygande kylan från ett allt-
mer osolidariskt samhälle kryper in på huden.
Det är skrämmande att se hur Socialdemokraterna
hittills har accepterat stora delar av den moderata
politiken och den moderata människosynen.
Det är skrämmande att se hur Socialdemokraterna
och Centerpartiet med kirurgisk precision är på väg
att döda idén om det solidariska och jämlika samhäl-
let.
Det trendiga budet från riksdagsmajoriteten tycks
vara att jämlikhet är ineffektivt, men så är det alltså
inte. Jämlikhet är effektivt.
Jag menar att riksdagens majoritet har tvingat ut
människor i strejk genom att dra undan resurser från
kommunerna, genom att dra undan mycket stora re-
surser, år efter år, från det som är kittet i det goda
samhället: en solidarisk fördelning, rätten till en bra
barnomsorg, en bra skola, en bra äldrevård och en bra
sjukvård.
De som nu strejkar gör det inte bara för sin egen
skull utan till försvar för det solidariska samhället.
Det handlar om rätten till samma löneutveckling inom
den offentliga sektorn som inom andra sektorer. Det
handlar om jämlikhet. Ger inte riksdagen utrymme för
kommunerna och landstingen får vi en situation där
socialt arbete med människor värderas allt mindre i
jämförelse med materiellt arbete med saker, och då är
vi inne i en mycket farlig utveckling.
Att tillverka geléhallon, att sätta ihop bilar, att
bryta malm - det är naturligtvis viktigt. Men det är
minst lika viktigt att ta hand om barn, att ta hand om
sjuka och att ge döende litet ömhet när de skall dö.
Varför skall detta värderas mindre än att bryta malm
eller att sätta ihop bilar? Jag förstår inte det.
I denna riksdag, i denna församling, sitter nu män
och kvinnor som har makt, och jag vill ha svar från
övriga politiska partier: Stöder ni strejken? Ser ni
nödvändigheten av ett jämlikt samhälle, och är ni i så
fall villiga att vidta steg i samband med tillväxtpro-
positionen som ger kommunerna ökade resurser och
som därmed kan underlätta för arbetsmarknadens
parter att lösa konflikten?
Jag är övertygad om att vi kan nå fram till en lös-
ning utan att statsbudgeten försämras. Jag skall ta upp
hur i nästa inlägg. Vi är öppna för samarbete, men jag
vill betona att det måste ske inom ramen för en strikt
budget. Jag tycker nog, Johan Lönnroth, att Vänster-
partiets löfteskaskader på torg och sådant inte är rik-
tigt rimliga.
Jag vill också ta tillfället i akt att här från riksda-
gens talarstol tacka de fackföreningar och de männi-
skor som i dag tar kamp för det solidariska samhället.
Det finns alltså tre saker som är väldigt viktiga om
vi skall klara jobben och klara att hålla ihop det här
samhället på ett balanserat och något så när harmo-
niskt sätt.
Det första är skatteväxling. Vi måste beskatta på
ett annat sätt. Genom att sänka arbetsgivaravgifterna,
Johan Lönnroth, inte höja dem, och i stället höja
energiskatterna, t.ex. på det sätt som EU-
kommissionen föreslår och som jag vet att vänstern
också förespråkar, skulle vi kunna ta dessa steg mot
en skatteväxling. Det leder till att kommunerna och
landstingen kan behålla mer människor. Det leder
dessutom till att exportindustrin faktiskt får de kost-
nader som den skall ha. Vi skall inte subventionera
exportindustrin och den miljöförstöring som den
ställer till. I en riktig marknadsekonomi betalar man
för det man ställer till - det skall gälla företagen ock-
så. Får vi en skatteväxling får vi också en teknisk
utveckling, och det skapar jobb.
Den andra punkten är sänkt arbetstid, och den
tredje punkten skall jag återkomma till i nästa inlägg.
Det handlar om hur vi skulle kunna spara mer pengar
på socialförsäkringarna, få pengar över till kommu-
nerna och samtidigt göra det på ett solidariskt riktigt
sätt.