Fru talman! Sviterna efter 80-talet har varit och är
kännbara för Sverige och svenska folket. 1990-talet
präglas av ett ekonomiskt vårdarbete för att bota
baksmällan efter 1980-talet, som ledde till finanskris,
låg investeringstakt i näringslivet och hög arbetslös-
het.
Sakta men säkert pekar nu ekonomins kurvor åt
rätt håll. Det har skett väsentliga förbättringar i
svensk ekonomi. Under detta år blir tillväxten väsent-
ligt högre än vad som tidigare beräknats. Den svenska
kronan har stärkts kraftigt jämfört med i våras. Rän-
torna har fallit. Räntemarginalen gentemot Tyskland,
som den 20 april uppgick till 457 punkter för femåri-
ga obligationslån, är nu nere i ca 280 punkter.
Färdriktningen är tydlig, men vi har ännu inte nått
målet.
Vi känner oss nu också övertygade om att
statsskuldens andel av bruttonationalprodukten verk-
ligen skall stabiliseras under 1996. Det finns t.o.m. ett
visst hopp att det etappmålet skall kunna överträffas
och nås tidigare. Det som en del ansåg vara ett för
djärvt mål för 1998 kan faktiskt infrias tidigare. Arbe-
tet med att ge Sverige starkare finanser är på god väg
att lyckas, till glädje för alla och envar som bor i detta
land.
Bedömningar av lånebehovet visar att staten i år
kan låna i storleksordningen 50 miljarder kronor
mindre än 1994, eller mindre än tre fjärdedelar av vad
vi behövde låna under fjolåret. Utomstående bedöma-
re har dessutom gjort prognosen att Sverige med
fasthet i den ekonomiska politiken år 1997 inte behö-
ver nettolåna en enda krona inom landet.
Den här utvecklingen har inte kommit till stånd av
en slump. I avgörande utsträckning påverkas utveck-
lingen av beslut som fattats i den här kammaren. För-
tjänsten skall naturligtvis inte enbart tillskrivas de
politiska beslut som Centern och Socialdemokraterna
kommit överens om. I ärlighetens namn måste vi
erkänna att den gynnsamma utvecklingen i den svens-
ka ekonomin i år i väsentliga avseenden kan förklaras
av beslut som fattades före 1994 års val.
Faktum kvarstår dock att överenskommelsen mel-
lan Centerpartiet och Socialdemokraterna i våras
skapade politisk stabilitet och helt nya förutsättningar
för Sverige. Vänstersvängens tid är förhoppningsvis
ett minne blott.
Handslaget mellan centerpartiet och regeringen
har haft, har och kommer att få en avgörande betydel-
se för Sveriges möjligheter att återskapa sunda stats-
finanser och en fast grund för framtida välfärdspolitik.
Nu har också den s.k. marknaden upptäckt vad
den politiska stabiliteten betyder. Om en nation sak-
nar politisk stabilitet och förmåga att fatta nödvändiga
politiska beslut kan man inte påräkna marknadens
förtroende. Nu har dess bättre förtroendet för Sverige
och svensk ekonomi stärkts. Det ger lägre räntor och
en starkare krona.
De som i våras hävdade att kompletteringspropo-
sitionens bild att Sveriges ekonomiska framtid byggde
på glädjekalkyler har i dag anledning att besinna sig.
Vi vet visserligen att framtiden kommer att erbju-
da nya svårigheter och problem. Den stora statsskul-
den som vi, även med dagens gynnsamma utveckling,
har att leva med under flera år framåt gör oss sårbara.
Varje gång som osäkerheten om stabiliteten på den
internationella valutamarknaden växer drabbas Sveri-
ge negativt genom höjda räntor och svagare valuta.
Trots en mycket ljusare bild i dag än för bara någ-
ra månader sedan är inte faran över för svensk eko-
nomi. Men det förefaller tyvärr som om en del lever i
en illusion; en illusion om att det finns en politik som
ingenting kostar och att det går att lösa problem ge-
nom att dela ut mer pengar trots att pengarna inte
finns.
Förslagen från enskilda debattörer och intresseor-
ganistationer om att höja ersättningarna i trygghets-
systemen är fel signaler i fel tid. Det är också att lura
människorna.
Tro inte på dem som påstår sig ha en lösning som
ingenting kostar eller som bara drabbar ett fåtal väl-
beställda. Det receptet existerar inte. Medicinen för
att få Sveriges ekonomi i balans är besk, men helt
nödvändig att svälja. För att långsiktigt kunna slå vakt
om den svenska välfärdspolitiken är det nödvändigt
att skapa balans mellan utgifter och inkomster. En del
verkar ännu inte ha förstått denna enkla sanning.
Det är som om vissa har en helt egen ekonomisk
teori, där balans mellan vad vi producerar och vad vi
tillåter oss konsumera inte behövs. Den orimliga teo-
rin appliceras både på budgetsaneringen och löne-
bildningen. Inget kan vara farligare än att dagdrömma
sig tillbaka till den tid då riksdag och regering agera-
de alla goda gåvors givare. Knappt har Sverige fått
upp ena foten på fast mark förrän kraven på inhibera-
de besparingar reses. Dessa krav måste med kraft
tillbakavisas.
Vi kan nu konstatera att åtstramningen i statsfi-
nanserna inte med automatik leder till sänkt aktivi-
tetsnivå i ekonomin. Uppgifterna om utvecklingen
under första halvåret i år visar i stället att det är när
tilltron växer till att politiken leder till balans i statsfi-
nanserna som det skapas förutsättningar för bättre
tillväxt. Det är en viktig lärdom inför framtiden.
Vi har nu en tillväxttakt som vi inte haft sedan
1984. Då var emellertid tillväxten till stor del orsakad
av offentlig expansion. Nu är den i stället näringslivs-
baserad och exportledd. Tillväxten förenas också med
låg inflation.
I höstrapporten från Konjunkturinstitutet redovisas
en kraftig tillväxt i ekonomin för första halvåret 1995
och första halvåret 1996. Den uppskattas för året till
nästan 4 % . Produktionstillväxten i industrin beräk-
nas till 11 % och de fasta investeringarna beräknas
både i år och 1996 öka med omkring 10 %. För 1997
blir dock talen väsentligt mindre. Riksdagen måste
därför samla sig till beslut om sådana åtgärder som
kan skapa en långsiktigt hög och hållbar tillväxt i
Sverige.
Även om ekonomin i dag visar på många positiva
sidor kan vi inte vara helt nöjda med utvecklingen.
När det gäller arbetslösheten, antalet nya företag och
nya jobb som tillskapas och när det gäller lönebildni-
nen finns det tvärtom skäl till oro. Stora anspråk
måste därför resas på framtidens politik.
Först och främst gäller det bibehållen och förstärkt
tilltro till saneringen av statsfinanserna. Flerårigt
utgiftstak och förbättrad budgetdisciplin är några
viktiga steg. Dessutom behövs åtgärder som ger oss
fler företag och fler företagare. Det är bara den vägen
vi kan gå för att kunna minska arbetslösheten.
Svensk företagsamhet måste få svängrum. Vi
måste frigöra viljan till företagande hos hela svenska
folket. Vi måste stimulera investeringsviljan hos före-
tagarna med bl.a. bättre tillgång till riskkapital. För att
stimulera nyföretagandet återinförs kvittningsrätten.
Genom Centerns medverkan skall också riskkapi-
talavdrag införas. Vidare måste arbetsrätten reforme-
ras och moderniseras, men inte deformeras.
Kompetensutveckling och fler platser i den högre
utbildningen måste bli centrala inslag i en politik för
tillväxt. Det är inte med lägre löner, med sämre kom-
petens och ökade klyftor som Sverige skall vinna
konkurrenskraft internationellt utan genom ökad
kompetens, fler företag, större investeringar och en
god produktivitet.
Vad vi nu behöver är ett batteri av tillväxtfräm-
jande åtgärder. Det är helt nödvändigt för att bibehål-
la en hög tillväxt i svensk ekonomi, pressa ner arbets-
lösheten och skapa nya jobb. Inte minst inom miljö-
området finns goda möjligheter till tillväxt, både vad
gäller teknikutveckling, nya jobb och ökad konkur-
renskraft genom miljövänliga produkter och produk-
tionsmetoder.
Fru talman! Centern har ambitionen att fortsätta
att vara en konstruktiv politisk kraft i det parlamenta-
riska arbetet för att skapa en bättre ekonomisk ut-
veckling i landet. Vi låter oss inte frestas till en politik
som strör grus i maskineriet, att springa bort från
ansvaret och i stället söka en position som ger lättköp-
ta röster i nästa val. Vi är beredda att ta ansvar här
och nu.
En del ledarskribenter har den senaste tiden efter-
lyst mer opposition och därmed mer konfrontation.
Men, fru talman, Sverige behöver inte mer av kon-
frontation utan mer av samarbete och samförstånd.
Från Centerns sida har vi ambitionen att medverka till
att Sveriges ekonomi kommer på fast mark. Vi har
konkreta förslag till politiska åtgärder som vi steg för
steg vill se förverkligade.