Fru talman! I slutet av november 1990 besökte
chefen för AMS riksdagens arbetsmarknadsutskott.
Han var djupt bekymrad över de varselsiffror som då
hade registrerats som de högsta någonsin. Det var den
första signalen om att vi var på väg in i det arbetslös-
hetens stålbad som dåvarande finansministern Kjell-
Olof Feldt hade varnat för redan ett år tidigare.
Arbetslösheten spred sig som en löpeld över lan-
det. I två decennier hade Sverige förlorat konkurrens-
kraft jämfört med andra industriländer. Återkomman-
de kostnadskriser hade mötts med devalveringar som
dolde problemen för en tid. Vad som inte kunde döl-
jas var att vi hela tiden blev fattigare. Räknat i in-
komst per invånare halkade vi sedan 1970 ned från
tredje till nittonde plats.
Hösten 1992 brast den spekulationsbubbla som
trots ett högt ränteläge hade byggts upp av en lånee-
konomi som gynnades av kombinationen inflation och
skatteavdrag. Skatteomläggningen ett par år tidigare
medförde att det blev ogynnsamt att låna och gynn-
samt att spara. I stället för att låna till konsumtion och
byggnation började hushållen betala av sina dyra lån.
I spåren följde den finanskris som vi känner alltför
väl.
Den överhettade arbetsmarknad vi hade i slutet av
1980-talet föll ihop som en trasig ballong. Utveck-
lingen är dramatisk. När den borgerliga regeringen
tillträdde i september 1991 förlorade varje dag 1 000
personer arbetet.
Det var nödvändigt att ta itu med de grundläggan-
de problemen i ekonomin och på arbetsmarknaden. Så
skedde också. När den nuvarande regeringen tillträd-
de för ett år sedan gick exportindustrin för fullt och
investeringarna och produktionen ökade i en takt som
vi inte hade upplevt på mycket mycket länge. Företa-
gen såg ljust på framtiden. Det tillkom 1 000 jobb om
dagen. Därmed har jag inte sagt att Sveriges ekono-
miska problem var lösta - långt därifrån - men vi var
på rätt väg.
Fru talman! Det kan förefalla litet tjatigt att än en
gång upprepa dessa väl kända förhållanden, men jag
anser att det är nödvändigt av den enda anledningen
att företrädare för den nuvarande regeringen är i full
färd med att försöka skriva om historien. Det mest
flagranta exemplet hittills tycker jag är årets rege-
ringsförklaring. Härmed fortsätter socialdemokraterna
den taktik som tillämpades under hela förra perioden.
Enda undantaget var de prisöverenskommelser som
träffades 1992, ett år efter den borgerliga regeringens
tillträde. Den gången visade socialdemokraterna ku-
rage och ansvarskänsla, men därefter inleddes ett
ofruktbart och destruktivt nej-sägande. Hos väljarna
skapades förväntningar om att allt skulle bli som det
en gång var, något som givetvis förstärktes av de
återställare som genomfördes förra hösten med stöd
av Vänsterpartiet.
Sedan dess har regeringen i många stycken fört en
politik som går på tvärs mot vad dess väljare anser sig
ha haft fog att se fram emot. Inte väntade alla de som
demonstrerade på Mynttorget den 15 december 1993
att den socialdemokratiska regeringen skulle sänka
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen - inte till
de 80 % som man demonstrerade emot, utan till
75 %! Inte heller väntade de sig urholkade pensioner,
kraftiga skattehöjningar på vanliga inkomster eller att
skatten på arbete skulle höjas med 36 miljarder kro-
nor, motsvarande 150 000 arbetstillfällen. Inte vänta-
de man sig att den totala arbetslösheten fortfarande
skulle ligga bortåt 12 %.
Det var en draksådd som regeringspartiet nu skör-
dar. Men vi kommer alla att drabbas av konsekven-
serna.
Fru talman! Även om jag upprörs över regeringens
återkommande försök att frånkänna den föra rege-
ringen alla förtjänster och berömma sig själv för stor-
dåd hindrar det mig inte att erkänna och känna till-
fredsställelse över att många kurvor nu pekar rätt.
Också den tidigare regeringen har ju anledning att
räkna sig detta till godo.
Är det någonting vi alla borde ha lärt oss är det att
det är en mycket lång tidsrymd mellan ett statsrådstal
eller ett riksdagsbeslut till dess att effekterna av eko-
nomin kan avläsas. Det är bara de finansiella markna-
derna som reagerar sekundsnabbt. Industriinveste-
ringar och sysselsättning tar mycket längre tid på sig.
Det finns en uppenbar fara i att ta kortsiktigt posi-
tiva siffror till intäkt för att blåsa faran över eller ge
intryck av att problemen nu är lösta.
Konjunkturinstitutets färska rapport visar på di-
lemmat. Industriinvesteringarna fortsätter i en hög
takt. Industriproduktionen ökar. Sverige kommer
återigen över det magiska 20-procentsstreck som
utgör minimigränsen för att vi skall kunna kalla oss en
industrination. Tillväxten ser ut att i år, då konjunktu-
ren av allt att döma kulminerar, ha en takt som vi inte
har sett sedan 1960-talet. Inflationen är fortsatt låg.
Men tillskottet till arbetsmarknaden är mycket
svagt. 1997 väntas den öppna arbetslösheten fortfa-
rande ligga på 6,5 %. Inklusive AMS-åtgärder blir det
12 %. Länsarbetsnämnderna har redan börjat rappor-
tera sin oro över det låga inflödet av nyanmälda plat-
ser. Vi är således långt ifrån målet att halvera arbets-
lösheten till sekelskiftet, dvs. samma mål som angavs
i EU:s vitbok.
Regeringen har berömt sig av att i EU driva ar-
betslöshetsfrågorna. I Essen antogs ett fempunktspro-
gram med sikte på bl.a. en effektivare arbetsmark-
nadspolitik, flexiblare arbetsrätt och lägre lönekost-
nader. I december, i Madrid, skall stats- och rege-
ringscheferna diskutera ett gemensamt program base-
rat på de nationella program som skulle ha tagits fram
till den 1 oktober. Men ännu har den svenska rege-
ringen inte presenterat sitt program. Kan Jan
Bergqvist i dag tala om för kammaren när program-
met kommer och om det kommer att omfatta alla fem
punkterna i Essenprogrammet?
Fru talman! Vi väntar nu på regeringens länge
omtalade tillväxtproposition. Tidpunkten har flyttats
fram, och det aviserades i går att den kanske inte
kommer förrän i november. Detta är illavarslande och
ännu ett vittnesbörd om regeringens beslutsvånda och
vankelmod. Vad Sverige minst av allt behöver är mer
av nja- och vet-inte-politik.
Den förra regeringen inledde omläggningen mot
en politik för tillväxt, företagande och en väl funge-
rande arbetsmarknad. Det är på den vägen vi måste
fortsätta.
I dag inser de flesta att vi lever i en brytningstid
som ställer mycket stora krav på vår förmåga att tänka
i nya banor. Gamla tumregler gäller inte längre. Det
är tidens tecken att årets nobelpris i ekonomi gick till
amerikanen Robert E. Lucas för hans utveckling av
teorin om rationella förväntningar. Den visar att kort-
siktig politisk styrning, s.k. "fine tuning", inte funge-
rar. Medborgarna uppför sig inte så som många eko-
nomiska teorier och politiker förutsätter, utan anpas-
sar sig till nya ekonomiska förutsättningar.
Fru talman! Vi som inte är ekonomer av facket är
kanske inte så överraskade av dessa rön, egentligen.
För så är det ju. Väntar sig en strävsam företagare att
han skall bli straffbeskattad om han är framgångsrik
och vill investera i Sverige ser han sig kanske hellre
om efter bekvämare och säkrare sätt att använda sina
pengar. Väntar sig en arbetsgivare att det skall vara
krångligt och dyrt att anställa gör han inte det. Väntar
sig en ung människa att en lång och krävande utbild-
ning inte skall ge en god löneutveckling utan enbart
en studieskuld som skall betalas av till pensionsåldern
känns kanske utbildningen inte lika angelägen.
I Sverige måste vi anpassa oss till och ta vara på
de förändrade förutsättningar som den globala ut-
vecklingen erbjuder ekonomiskt, tekniskt och mänsk-
ligt. Vi måste skapa ett klimat för positiva förvänt-
ningar.
Tillväxten måste komma i företagen. Det är där de
nya arbetsplatserna skapas. Då räcker det inte att tala
vackert om företagen. De måste få gynnsamma och
stabila spelregler. Nya möjligheter måste tas till vara
inom forskning, utveckling och teknikspridning. Ut-
bildningsunderskottet måste utbildas bort, och kun-
skaps- och kompetensnivån måste höjas målmedvetet
och långsiktigt. Regelsystemen på arbetsmarknaden
behöver förändras för att medge flexibilitet och an-
passningsförmåga. En början vore att återställa förra
höstens återställare. Det gäller också reformeringen
av arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadspoliti-
ken i snäv mening behöver stramas upp och effektivi-
seras.
Skattepolitiken är central. Skatterna på investering
och arbete är i dag så höga att de motverkar investe-
ringar och arbete. I dag frågar man sig om socialde-
mokraterna ens orkar med att föreslå ett riskkapi-
talavdrag.
Kommun- och landstingsanställda skulle kunna får
en alternativ arbetsmarknad och bättre möjligheter till
eget företagande om den offentliga sektorn öppnades
för konkurrens. Det skulle också ge en bättre kommu-
nal ekonomi.
Saneringen av statens finanser måste ske genom
effektiviseringar och besparingar, inte genom skatte-
höjningar.
Samarbetet med EU måste ske helhjärtat och med
tydliga och bestämda mål.
Nu, fru talman, duger det inte längre med nostalgi
och återställare, utan vi måste ta oss ur det förgångnas
bojor och målmedvetet föra en politik för framtiden.