Fru talman! För ett år sedan sade den nytillträdde
statsministern här i kammaren att den nya regeringen
nu skulle lägga om politiken så att arbetslösheten
skulle sjunka. Sedan dess har det från regeringshåll
blivit allt tystare och tystare om arbetslösheten. I
regeringsförklaringen alldeles nyligen sade samme
Ingvar Carlsson att nu, ett år senare, skulle man ta itu
med tillväxten. Arbetslösheten skulle pressas ner
tiondel för tiondel, sade han.
Det lät möjligen bra. Men tyvärr stämmer det inte
alls med verkligheten. I verkligheten leder politiken
till att arbetslösheten pressas upp tiondel för tiondel.
För varje ny prognos som har kommit har arbetslöshe-
ten fastnat på en allt högre nivå.
I våras sade Konjunkturinstitutet att den öppna ar-
betslösheten i år skulle var 7,4 %. Nu är dess prognos
en tiondel högre. För ett år sedan trodde samma KI att
den totala arbetslösheten nästa år, 1996, skulle vara
nästan 11 %, 10,9 %. Den prognosen har man nu
skrivit upp med hela tio tiondelar, till nästan 12 %.
Det betyder att arbetslösheten har pressats upp med
en tiondel per månad enligt dessa prognoser. Nu ökar
varslen, nu minskar antalet lediga platser, nu ökar
också konkurserna och nyföretagandet sjunker dra-
matiskt. De nya företag som skall ge oss de nya job-
ben blir allt färre.
Tystnaden om arbetslösheten och misslyckandet
med jobben bidrar till politikerförakt och framgång
för populism. För detta har Socialdemokraterna ett
mycket stort ansvar. Det är en så uppenbar skillnad
mellan det som man nu gör, det som nu händer och
vad som sades från socialdemokratiskt håll och vad
som föreslogs under oppositionstiden och i valrörel-
sen. Missnöjet växer, och det är begripligt.
Jag kan ta ett enda nytt exempel. Den socialdemo-
kratiska kommunledningen i Norrköping har just
varslat 500 personer om uppsägning. Samme kommu-
nalråd skrev före valet på ett papper där han sade, att
om det blir s-ledning i kommunen kommer inte en
enda person att sägas upp. Det är inte så konstigt att
folk blir arga. Socialdemokraterna tycks heller inte
kunna hantera denna ilska.
Fru talman! Socialdemokraterna gör anspråk på att
kunna leda landet. Men det vi nu bevittnar visar att de
inte ens kan leda sitt eget parti. Det liknar mest av allt
en hönsgård där olika personer sprätter åt olika håll.
Socialdemokraterna tycks vara internt oense om näs-
tan allting i den ekonomiska politiken, och då blir det
ingen fast kurs åt rätt håll. Man är oense om skatte-
politiken, skatteväxling, EMU, arbetsrätt, miljöpoli-
tik, arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringarna,
kommunerna och energipolitiken. Olika tankar har
ventilerats och förkastas i snabb takt under sommaren.
Jag vill fråga Jan Bergqvist, som företräder rege-
ringssidan här i dag: Kan han ge något enda exempel,
ett enda exempel, på en ekonomisk-politisk åtgärd
som Socialdemokraterna är eniga om?
Finansministern har inte behagat anmäla sig till
dagens debatt. Jag missunnar på intet sätt Göran Pers-
son vare sig ledighet eller annat. Det var faktiskt så att
räntorna sjönk mest när finansministern var ledig i
somras. Han kanske rent av skall vara ledig litet ofta-
re. Jag vill inte heller missunna honom glädjen över
KI:s tillväxtprognos på 4 %. Ingvar Carlsson var för
sin del uppenbart nöjd med de 4 procenten att han
glömde att detta bara pågår i ett enda år. Redan nästa
år halveras tillväxttakten, och sedan sjunker den ännu
mer, om man skall tro Konjunkturinstitutet. Och ar-
betslösheten förblir katastrofalt hög.
Jag vill dröja något vid 4 % tillväxt. För nästan två
år sedan skrev jag en artikel tillsammans med Lars
Leijonborg med rubriken 4 % tillväxt räddar jobben.
Det ansågs då vara rent önsketänkande. Men sanning-
en är att det är den sortens utvecklingstakt som krävs
om vi skall knäcka massarbetslösheten. Det var ett
antal punkter som krävdes för att vi skall kunna nå en
så snabb utveckling under flera år. Några är uppfyll-
da, men andra återstår.
Det är de återstående punkterna som regeringens
kommande tillväxtproposition och inriktningen av den
ekonomiska politiken borde handla. Det bärande
temat för de punkterna är att se och utnyttja möjlighe-
ter till en dynamisk utveckling, att ge luft och näring
åt de välståndsbildande krafterna. Detta är särskilt
viktigt för dem som likt oss i Folkpartiet har ett so-
cialt ansvar och vill måna om att ekonomin blir så
stark att välfärdspolitik framöver kan handla om nå-
gonting annat än nedskärningar.
Några punkter är uppfyllda. GATT-
överenskommelser, EU-medlemskap för Sverige,
pensionsreform och en ökad politisk stabilitet. Det
senare handlar, trots vad Per-Ola Eriksson sade, be-
tydligt mindre om Centerpartiets medverkan i den
ekonomiska politiken än om det faktum att alla riks-
dagens partier i dag, med det ganska ointressanta
undantaget Vänsterpartiet, sluter upp bakom målet för
budgetsanering. Vi har olika åsikter om blandningen
mellan skatter och besparingar, och några av oss vill
göra mer och gå snabbare fram.
Men framför allt finns i dag, med det ointressanta
undantaget Vänsterpartiet, inget parti som är en så
kategorisk och opportunistisk nej-sägare som den
socialdemokratiska oppositionen var på sin tid. Denna
uppslutning har minskat osäkerheten om Sverige som
nation - hela nationen, inte bara halva - faktiskt inser
problemen och är beredd att ta itu med dem. Detta
betalar sig i något lägre räntor.
Men mycket saknas, och därför ser också progno-
serna ganska dystra ut för framtiden. Satsning på
forskning och utveckling, kompetensutveckling och
utbildning av arbetskraft saknas. Alla talar väl om
behovet av utbildning och kompetens, men det görs
för litet. I fråga om t.ex. IT, informationstekniken, har
takten för utbildning, utveckling och användning
dämpats högst avsevärt efter det att den borgerliga
regeringen satte fart på arbetet. När det gäller lägre
räntor har vi mycket långt kvar.
Nya grepp inom näringspolitiken, som vi också
efterlyste för att underlätta utvecklingen från idé till
produktion, saknas. En del steg har i stället tagits i fel
riktning. Insatser för en flexiblare arbetsmarknad
saknas också. Även där har utvecklingen vridits till-
baka till mer stelhet.
Ett område till som behöver diskuteras är statens
roll och den offentliga sektorns omfattning. I rege-
ringens program är det även efter flera år 63 % av
BNP som slussas genom stat och kommun. Ut-
giftskvoten är 63 %. Detta är för mycket. Det går inte
att få en uthållig dynamisk tillväxtprocess som ger
medborgarna högre levnadsstandard om man alltid
skall ta in så mycket pengar i skatt att det blir budget-
balans vid 63 % utgiftskvot.
För att få ner den andelen och ge större utrymme
åt människors egna beslut, egna initiativ och eget
ansvar duger det inte att gå fram med osthyveln och
reducera överallt. Man måste bestämma sig för vad
som är viktigt och vad som är något mindre viktigt.
Det handlar ingalunda om någon återgång till
nattväktarstaten eller så, utan det handlar om politiska
värderingar.
Regeringen tycks sakna sådana. Vill man ha en
positiv utveckling måste faktiskt skatter och andra
regler uppmuntra den som vågar ta risker, den som
vågar ta egna initiativ och eget ansvar. I dag är det
inte så, och det är denna brist i den socialdemokratis-
ka framtidsinriktningen som är så fatal för Sverige.
Utan en sådan inriktning kommer det att vara
omöjligt att knäcka massarbetslösheten. Det kanske
går att få budgetbalans i någon kameral mening - att
plus och minus går ihop - men det skulle bli en bud-
getbalans på en alldeles för låg aktivitetsnivå, för låg
sysselsättning och för hög arbetslöshet.
Fru talman! Jag vill till slut ta upp en mer aktuell
ekonomisk fråga som jag hoppas kunna få ett svar på,
nämligen EMU, det ekonomiska och monetära samar-
betet. Finansministern har förklarat ett antal gånger att
han för sin del har tagit ställning. Han är för detta
samarbete. Jag vill veta vad finansutskottets ordfö-
rande anser. Svarar Jan Bergqvist ja, nej eller vet inte
på frågan om svenskt deltagande i EMU? Folkpartiet
är för ett deltagande, och det hoppas jag alla vet.
Innan Sverige går med i detta är det viktigt att vi
har ordentlig ordning på vår ekonomi. Vi skall inte
försöka med några överfiffiga tolkningar av konver-
gensregler eller annat. Vi måste vara helt säkra på att
svensk ekonomi är i sådan balans att fördelarna fak-
tiskt infinner sig. Detta kräver det jag räknade upp
tidigare, men kanske framför allt en betydligt större
flexibilitet i hela ekonomin i fråga om konkurren-
stryck och i fråga om ett bra funktionssätt för arbets-
marknaden.
Svarar Jan Bergqvist ja, nej eller vet inte på frågan
om svenskt deltagande i EMU?