Fru talman! Jag hörde att talmannen i går hade
kritiserat riksdagens ledamöter för att det var dålig
närvaro här i kammaren. Jag skall börja med att er-
känna med en gång att jag tillhör de skyldiga. Jag var
nämligen i Motala i går på ett antal mycket intressanta
möten. Jag fick träffa ledningen för de offentliga
fackföreningarna. Jag var senare på eftermiddagen på
något som hette Det gamla gardet. Det var gamla
socialdemokrater med stor erfarenhet från fackföre-
ningsrörelse och politik. På kvällen var det ett offent-
ligt möte.
Jag skall gärna erkänna att det jag hörde där var
något mer spännande än det jag nyss har fått höra från
mina borgerliga kolleger. Vi får verkligen på allvar
diskutera vad orsakerna är till att vi har så dålig när-
varo och försöka ändra på det. Det handlar kanske om
innehållet i det vi säger.
Jag har lyssnat på Anne Wibble och Per-Ola
Eriksson när de pratade om västersvängar och det
ganska ointressanta undantaget Vänsterpartiet som
inte ställer upp på budgetsaneringsmålet. Jag har
också tagit del av alla de ledarkommentarer som
nämndes om den populistiska rödgröna röran och alla
de historier som vevas många varv. Jag pendlar litet
grand mellan ilska och uppsluppenhet. Det är så up-
penbart absurt.
Här står alltså representanter för den regering som
lyckades åstadkomma på gränsen till statsbankrutt och
uttalar sitt hån över partier som inte kan ta ansvar,
som inte inser att det behövs beska piller och allt
detta. Vad hade hänt om inte Vänsterpartiet i höstas
hade ställt upp och åstadkommit den budgetsanering
som vi nu ser effekterna av? Det är klart att detta inte
bara är effekter av politiska beslut, det handlar också
om konjunkturen. Tack och lov fick kronan falla i
november 1992, annars hade det blivit katastrof. Det
är betydelsefullt för den nuvarande konjunkturupp-
gången. Men hur hade rikets finanser sett ut om inte
Vänsterpartiet hade ställt upp på att göra de överens-
kommelser som står för den helt massivt dominerande
delen av budgetsaneringen? Det är sanningen. Det är
bara att gå tillbaka och läsa i protokollen.
Jag läste också nu på morgonen vad Centerpartiet
sade i höstas om den proposition som vi samarbetade
med regeringen om. Man dömde ut den totalt. Den
var fullständigt värdelös. I stället behövs det en sys-
temförändring, sade Centerpartiet i den här motionen.
Per-Ola Eriksson fick sin systemförändring. Det
som åstadkoms i uppgörelsen mellan Centern och
socialdemokratin i april-maj var ingen budgetsane-
ring. Det var 3,6 miljarder totalt som ni klarade av att
sanera budgeten med. Det tas i stort sett tillbaka av
den jordbruksöverenskommelse som ni också gjorde.
Där satsade ni i stället mer pengar. Ni har inte åstad-
kommit någon som helst budgetsanering, Per-Ola
Eriksson. Däremot erkänner jag att ni lyckades få
igenom er systemförändring. Den systemförändring-
en, sänkningen av a-kassan osv., går just ut på att få
ner lönenivån. Det är tvärt emot vad Per-Ola Eriksson
själv sade. Det handlar inte om kompetensutveckling
och att hålla uppe lönenivån. Det handlar om att an-
passa svenska minimilöner till de förhållanden som
gäller i länder som t.ex. USA.
Anne Wibble säger att Västerpartiet inte ställer
upp på budgetsaneringsmålet. Det är fel, Anne
Wibble. Vi ställer upp, och vi har ställt upp, på bud-
getsaneringsmålet. Det är nödvändigt att sanera rikets
finanser, men det är en helt annan sak än det s.k. kon-
vergensprogrammet.
Konvergensprogrammet är ett ideologiskt doku-
ment som är anpassat just till EMU. Det vilar på det
tänkande som utvecklats av nobelpristagaren Lucas,
som jag tror Sonja Rembo nämnde. Det är ett tänkan-
de som är primitivt och som inte ser hela människan.
Jag brukar jämföra detta tänkande med en teori som
fanns när jag var ung förälder. Den sade att man inte
skall ta upp barnen när de skriker i vaggan eftersom
de blir bortskämda då. Man skall låta dem ligga kvar
och skrika. Tills slut lär de sig att det inte lönar sig att
skrika. Detta är en teori och ett tänkande på ungefär
samma nivå. Man har inte någon som helst förståelse
för vad t.ex. arbetslöshet, även på kort sikt, gör med
människor och vad det innebär för dem.
Konvergensprogrammet innehåller också som ett
av konvergenskriterierna detta med bruttoskulden.
Bruttoskulden skall ner till 60 % av bruttonational-
produkten. Det gäller inte nettoskulden, som vore det
rimliga, där man även tar hänsyn till offentliga till-
gångar. Vi har en bruttoskuld som enligt EMU-
definitionen ligger på ca 80 %. Nettoskulden ligger
däremot strax över 30 %.
Det är ett rent ideologiskt innehåll. Det handlar
inte om att få ned skulderna, utan om att få ned skul-
derna och tillgångarna. Det handlar om att banta hela
den offentliga sektorn. Man klarar inte det om man
inte sparar eller sanerar budgeten, men man måste
också sälja ut offentliga tillgångar i massiv skala.
Där har jag en fråga till Birger Schlaug, då Miljö-
partiet har ställt upp på konvergensprogrammet: Be-
tyder det att ni också ställer upp på de här båda ideo-
logiska komponenterna, dvs. för det första Lukastän-
kandet, med inflationsbekämpandets överhöghet, och
för det andra detta att det är den offentliga sektorns
storlek som skall tas ned i massiv skala? Det är alltså
det reella innehållet.
Till sist vill jag vända mig till Jan Bergqvist. Jag
beklagar tonfallet i partiledardebatten mellan Ingvar
Carlsson och Gudrun Schyman. Det jag mötte i Mota-
la var en helt annan atmosfär, när jag satt och talade
med Jan Bergqvists partikamrater där. Jag tror inte att
det är vårt fel, vare sig Gudrun Schymans eller mitt
fel, att vi har hamnat i den här situationen.
Inför tillväxtpropositionen - mina partikamrater
kommer senare i dag att gå in mera på den - kan jag
trots allt se många möjligheter för oss att komma
överens, t.ex. om företagsbeskattningen.
När det gäller arbetstiderna, där det nu måste
börja hända någonting, har vi glädjande nog fått höra
Ingvar Carlsson uttala att också han inser att det här
kan vara en väg för att göra någonting åt arbetstider-
na. Det tar vi fasta på, och vi hoppas att vi får se nå-
gonting som handlar om det i tillväxtpropositionen.
Vi har ju i höstas konkret i uppgörelser - dvs. inte
Per-Ola Erikssons luftiga teorier utan i verkligheten -
förhandlat fram vissa höjningar av gröna skatter.
Man kan säga att vi påbörjade en skatteväxling i hös-
tens förhandlingar. Jag är övertygad om att vi klarar
att fortsätta att samtala om hur det skall gå till i prak-
tiken.
Det handlar också om det som Per-Ola Eriksson
talade vackert om, dvs. kompetensutveckling och
utbildning. Vi kommer i praktiken att klara av att göra
upp med er om detta, om ni skulle vilja det.
Slutligen har jag från Motala med mig en fråga,
som just de offentliga fackens företrädare ville ha svar
på, med anledning av att det ju pågår en mycket all-
varlig konflikt i kommunerna. De bedömde det så att
det som skulle behövas är en signal härifrån. Den
katastrofala situationen för många kommuner beror ju
till stor del på den uppgörelse som ni har med Centern
om att kommunerna inte skall få kompensation för
skattebortfall på grund av egenavgifterna.
Är ni beredda, Jan Bergqvist, att ta upp den här
frågan i samband med tillväxtpropositionen eller på
annat sätt och se till att konflikten i den kommunala
sektorn kan lösas upp?