Fru talman! Ser vi historiskt på tillväxten i Sverige
finner vi att den har öppnat för en dramatisk förbätt-
ring av den materiella standarden, av folkhälsan, av
utbildningen, av boendet och av välfärden. Men vi vet
att tillväxten kan ske med metoder som sliter på
människa och natur. Därför måste vi sätta klara grän-
ser för att skydda hälsa och miljö.
För oss socialdemokrater handlar det om en eko-
logiskt uthållig tillväxt - en politik som förenar ef-
fektivitet och rättvisa, som stimulerar ökad syssel-
sättning och bidrar till en bättre miljö. I grunden
måste vi ha sunda statsfinanser, stabila spelregler och
socialt samförstånd. Människa och natur måste sättas i
centrum när vi använder den nya tekniken, när vi
utvecklar en aktiv näringspolitik och när vi förstärker
själva produktionsbasen i samhället.
Att värna miljön kan visserligen ibland vara ett
hinder för produktionen på något område, men det är
också en kraft som starkt kan driva på tillväxten.
Miljöteknologin och de miljöanpassade företagen är
redan i dag ett av de starkt expansiva områdena. Per-
Ola Eriksson var inne på det i sitt anförande.
Det är inte genom rovdrift och miljöförstöring
som vi kan höja livskvaliteten. Det kan inte heller ske
genom ökade klyftor mellan människor. En tillväxt-
politik som leder till utarmning av välfärden och öka-
de klyftor kan i längden inte få ett folkligt stöd. Där-
med kan den inte heller vara uthållig. Vi får inte bra
resultat med mindre utan med ökade insatser för jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män.
Tillväxt handlar om att låta människor växa, för-
kovra sig och ta ansvar. Den mest strategiska tillväxt-
faktorn för framtiden i Sverige är att vi kan genomfö-
ra ett nationellt kompetenslyft över hela landet och
förena det med nya arbetsorganisationer där männi-
skor får ta ett större ansvar. Skaparkraft och uppfin-
ningsrikedom frigörs ur människan när hon får ta
ansvar och möter förtroende. Vi vill att Sverige till
2000-talet skall ha en stark bas för ett hela folkets
kompetenslyft - en bas där det nationella kompetens-
lyftet kan samordnas, där skolor och arbetsmarknads-
insatser kan samverka för varje individs utveckling av
kunnande och kompetens. Vi vill att Sverige skall bli
en världsledande nation vad gäller framtidens nyckel
till välfärd - kunnande och kompetens.
Om tiden hade medgett det skulle jag också ha
kunnat gå in på många andra områden. Jag vill dock
understryka en sak som ingen av de föregående talar-
na har tagit upp, nämligen kampen mot den ekono-
miska brottsligheten. Vi får inte blunda för att den kan
ha en oerhörd betydelse för att stärka de seriösa före-
tagen och skapa en sund konkurrens och därmed en
bra tillväxt.
Sonja Rembo frågade mig om de fem punkterna
från Essen. Jag skall ta upp dem en och en och kom-
ma med ett svar.
Satsa på yrkesutbildning. Ja!
Sysselsättningsfrämjande åtgärder. Ja, det har vi
hållit på med i decennier.
Förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. De
har vi också gjort länge.
Satsa på särskilt utsatta grupper. Det gör vi, t.ex.
ungdomar och långtidsarbetslösa.
Sänkning av de indirekta lönekostnaderna. Det
gäller i första hand lågavlönade. Skillnaderna mellan
EU-länderna är ganska stora. Det finns anledning att
se närmare på den frågan innan man drar några slut-
satser.
I Anne Wibbles anförande kryllade det av uttryck
såsom hönsgård, misslyckande, katastrofal, populism,
det går inte, osv. Inte fanns det mycket ljus i mörkret i
hennes tal. Anne Wibble är en intelligent, kunnig och
engagerad person, men varför blir det ändå så fel? Jag
läste nyligen en artikel om Anne Wibble i Sydsvenska
Dagbladet. Där gjorde hon en summering av den
socialdemokratiska regeringens första år. Som vanligt
öser hon sin galla över regeringen, och det må vara
hänt. Men dessutom påstår hon att Sverige i år kan
förväntas få den näst sämsta tillväxten av alla EU-
länderna utom Grekland.
Till råga på allt utnämner hon år 1995 till ett för-
lorat år för svensk ekonomi.
Jag undrar, Anne Wibble. När man i framtiden
skall skriva 1990-talets svenska historia, tror Anne
Wibble på allvar att man då kommer att ta ut 1995
som det förlorade året på 1990-talet?
Hur blir det om vi ser på fakta? I år ökar syssel-
sättningen med ungefär 80 000 jobb. Anne Wibble
jämförde prognoser med varandra. Prognoser i all ära,
men i verkligheten pressas arbetslösheten ner tiondel
för tiondel. Under åren 1991-93 tappade Sverige
däremot 550 000 jobb.
I är växer vår ekonomi med mellan 3 och 4 %.
Men under de tre år då Anne Wibble var finansminis-
ter krympte Sveriges ekonomi med 5 %.
I år kan vi se början på en stadgad krona och lägre
ränta. Men när Anne Wibble var finansminister steg
räntan till otänkbara 500 %.
I år stiger industriinvesteringarna med 38 %. Men
under Anne Wibbles tid rasade de till katastrofalt låga
nivåer.
Så kan jag fortsätta jämförelsen länge till. Jag har
aldrig hört Anne Wibble beteckna sina egna tre år
som förlorade, och då blir hennes offensiv mot 1995
ännu mera oförklarlig, omöjlig och orimlig.
I sitt sätt att argumentera påminner Anne Wibble
en hel del om den amerikanske generalen i Koreakri-
get som tvingades till en snöplig reträtt, men drog sig
tillbaka med parollen: Nu anfaller vi åt andra hållet.
Sonja Rembo och Anne Wibble var båda inne på
att den borgerliga regeringen var på rätt väg. Ja, men
det hjälper inte att vara på rätt väg om man går åt fel
håll. Under er tid gick utvecklingen åt fel håll.
Anne Wibble frågade om EMU. Jag tycker man
skall ta den frågan så mycket på allvar att vi tar noga
reda på vad ett svenskt medlemskap i tredje fasen av
EMU innebär. Vad innebär det för våra möjligheter
att driva ekonomisk politik, att bekämpa arbetslöshe-
ten? Den stora ödesfrågan för Sverige är: Kan vi klara
det som inget annat europeiskt land har klarat i mo-
dern tid - att pressa tillbaka massarbetslösheten? Den
frågan är huvudfrågan. Låt oss se på EMU i det pers-
pektivet. Då är det inte konstigt att vi analyserar den
frågan och ser på fördelar och nackdelar i att vara
med i ett sådant samarbete.
Anne Wibble sade också räntan gick ner när fi-
nansministern var ledig i somras. Om Anne Wibble
tror att det är så enkelt som att man får lägre räntor
när finansministern är ledig, så var det synd att inte
Anne Wibble själv tog ledigt hela våren 1994, när
räntan steg med 3 %.
Anne Wibble frågade om Norrköping. Jag vill sä-
ga att varsel inte innebär detsamma som uppsägning-
ar, och jag hoppas att det inte går så långt.
Sonja Rembo talade också om varsel. Jag vill erin-
ra om att varselsiffrorna var som allra högst 1991-93.
De nådde sin topp vid årsskiftet 1993-94.
Sonja Rembo kan inte tänka sig att höja skatterna
för att klara de gapande hålen i budgeten. Men skall
man få balans i ekonomin kan man inte bara skära och
skära. Underskotten är så stora att man både måste
använda skatterna och göra besparingar på utgiftssi-
dan.
Sedan skrev Sonja Rembo historia och upprepade
vad som tyvärr sprider sig rätt mycket. Jag läser det
ofta i tidningar. Det sägs att vi skulle ha lämnat en
mängd felaktiga besked i valrörelsen.
Om man går till verkligheten kan man se att vi re-
dovisade att svenska folket skulle komma att få
mycket svåra påfrestningar till följd av de stora un-
derskotten. Vi talade i valrörelsen om att barnbidra-
gen och föräldraförsäkringen kunde behöva försäm-
ras, och vi mötte hånfulla kommentarer från Carl
Bildt om barn och betong när det gällde detta.
Samma sak gäller vad vi har sagt om sysselsätt-
ningen. Vi lade våren 1994 fram en motion där vi
sade att ett omedelbart genomförande av vår politik
skulle innebära 30 000 fler jobb under 1994 och
90 000 fler under 1995.
Den motionen avslogs. Därefter försämrades den
ekonomiska utvecklingen ännu mer. Under 1994
minskade sysselsättningen med ytterligare 38 000
personer, samtidigt som 53 000 personer lämnade
arbetsmarknaden.
I motionen i maj 1994 bedömde vi att vår politik
skulle leda till att den totala arbetslösheten - alltså
summan av öppet arbetslösa och personer i arbets-
marknadsåtgärder - skulle ligga kvar på ca 12 %
under 1995. Det är en bedömning som vi fortfarande
står kvar vid.
Det finns alltså en mytbildning kring vad som har
sagts före valet och efter. Vi fick höra en del av den
mytbildningen upprepas här.
Jag vill sluta med att säga att det är oerhört viktigt
att byggande och investeringar kan hållas uppe om
man skall kunna åstadkomma en uthållig tillväxt.
Ytterst handlar det om framtidstro, samarbete och
socialt samförstånd. Min bedömning är att vi har
utmärkta förutsättningar att utveckla Sverige till ett
bra land att leva i.