Fru talman! Först skall man väl hälsa den nya
regeringen välkommen. Jag hoppas att ni också hälsar
Miljöpartiet välkommet. Vi är nya båda två. Vi
kanske rent av behöver varandra för att få igenom
någonting så småningom.
Den svenska ekonomiska politiken har tappat
fotfästet. Alltmer virvlar runt i en låtsasvärld. I
låtsasvärlden hör vi ord som "räntor, tillväxt,
budgetunderskott, konsumtion, efterfrågan, devalvera,
revalvera, punkter upp och punkter ner, börsen faller
och köp och sälj".
I låtsasvärlden har den ekonomiska hypnosen fått
oss att få allt snävare synfält. Våra nuvarande
ekonomiska bekymmer i vårt land beror ju inte på
brister i verkligheten, t.ex. brist på naturresurser, brist
på vatten, brist på verktyg, brist på intelligenta
människor, brist på idéer, brist på ytor eller brist på
tid.
Helt uppenbart är att vi behöver en synvidga - en
synvidga, så att vi återigen ser verkligheten bakom
låtsasvärlden, så att vi ser våra egna möjligheter. Vi
har nämligen fantastiska möjligheter att bygga ett
samhälle i ekologisk och social balans. Men då måste
vi ta våra egna förutsättningar på allvar i stället för att
hysteriskt springa åt samma håll som alla andra.
Insikten om detta saknas i regeringsförklaringen.
Men vi måste också kunna ta till vara de
kunskaper som ändå finns. Den samlade kunskap som
finns säger oss att vi nu måste ta miljöfrågorna och de
globala frågorna på allvar, att det är dags för ett
ärofyllt återtåg för oss i den del av världen som lever
på ett ohållbart sätt.
Om detta finns ingenting i regeringsförklaringen.
Det gör mig och hela den gröna riksdagsgruppen
mycket, mycket besviken.
Fru talman! Regeringen avser inte att ta ställning i
EU-frågan, om jag förstår saken rätt. Det är bra.
Därmed vet alla socialdemokrater att man kan
rösta nej i folkomröstningen utan att svika sin egen
regering.
Därmed vet alla att det främst är andra
intressegrupper som vill driva in landet i Europeiska
unionen.
Därmed har vi alla fått en viktig
konsumentupplysning.
För det är knappast för jobbens skull, för
solidaritetens skull, för jämlikhetens skull som
Industriförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen
och dess nära satsar flerhundrade miljoner på att göra
propaganda för ett ja i folkomröstningen. Därför är
det klokt av regeringen att inte ta ställning i frågan om
EU-medlemskap.
Däremot är det för naturens skull, för miljöns
skull, för en solidarisk världsordnings skull som en
nästan helt samlad miljörörelse i Sverige är mycket
kritisk till ett svenskt medlemskap i unionen. Det
gäller allt från Naturskyddsföreningen och
Greenpeace till Miljöförbundet och Fältbiologerna.
Det gäller också t.ex. den tyska
naturskyddsföreningen Bund. Därför är det klokt av
regeringen att inte låsa sig vid ett ja i
folkomröstningen.
Men, fru talman, det är också därför man blir litet
förundrad över att statsministern själv, i ett helt
personligt avsnitt i regeringsförklaringen, hävdar att
han tänker motverka miljörörelsens uppfattning och
arbeta hårt för att Sverige skall mista sin frihet som
självständig nation den 13 november 1994.
Men framför allt blir jag mycket förundrad över
vad Ingvar Carlsson utelämnar i sin EU-analys. Han
nämner t.ex. inte ett ord om den knarkliberalisering
som pågår inom EU, inte ett ord om att man i EU-
parlamentet var på väg att fatta beslut för legalisering
av narkotika. Ingvar Carlsson säger inte ett ord om att
det socialdemokratiska partiet i Tyskland driver just
legaliseringsfrågan. Han säger inte ett ord om att det
socialdemokratiska ungdomsförbundet i Tyskland har
en ros med cannabisblad som symbol. Detta är allvar.
I en regeringsförklaring där man slår fast att
barnen är viktiga, där borde man ta dessa frågor på
allvar.
I denna kammare finns det säkert inte en enda
riksdagsledamot som vill ha en legalisering av olika
former av narkotika. Den frågan hanterar vi inte
själva om vi blir medlemmar i EU, och EU utvecklas
på det sätt som många vill.
Hela valrörelsen dominerades av en debatt om
budgetunderskott och statsskuld. Trots det finns inte
ett enda ord i regeringsförklaringen om hur man skall
finansiera medlemsavgiften på drygt 20 miljarder
kronor årligen från statsbudgeten. Varifrån hämtar
regeringen pengarna?
För att spara 1,2 miljarder är regeringen villig att
införa en karensdag för vård av sjukt barn, åtminstone
om man får tro vad som sades i valrörelsen. Varifrån
tänker Ingvar Carlsson då ta 20 miljarder till
medlemsavgiften?
För att spara ca 3 miljarder kronor infördes en
karensdag i sjukförsäkringen. Varifrån tänker Ingvar
Carlsson ta 20 miljarder som skall bekosta
medlemsavgiften till EU?
För att spara 0,5 miljard infördes en karensvecka i
arbetslöshetsförsäkringen. Varifrån tänker Ingvar
Carlsson ta 20 miljarder till den årliga
medlemsavgiften till EU? 20 miljarder motsvarar för
övrigt kostnaden för ungefär 80 000 sjuksköterskor
och förskollärare - människor som skulle kunna
utgöra en väldigt bra investering för ett gott och
hållbart samhälle i Sverige.
Fru talman! Det är sannerligen inte förnyelse och
dådkraft inför 2000-talet som kännetecknar
miljöavsnittet i regeringsförklaringen. Där finns inte
mycket av det engagemang som präglade orden från
en tidigare, mycket välkänd, socialdemokratisk
miljöminister. Avsnittet är tyvärr ännu tunnare än det
som den borgerliga regeringen presterade. Då skall
man veta att de senaste tre åren har kännetecknats av
stagnation och t.o.m. tillbakagång när det gäller
många miljöfrågor. Detta är en enig miljörörelse
överens om.
Som vågmästare i riksdagen har
Socialdemokraterna att välja vem man vill luta sig
mot i miljöfrågorna. Vart man tänker luta sig, vems
stöd man tänker ta, framgår inte av
regeringsförklaringen. Skall den socialdemokratiska
minoritetsregeringen stötta sig mot Moderaterna
också denna regeringsperiod? För det var det man
gjorde perioden 1988-1991. Av 869 voteringar
riksdagsåret 1988/89 stödde sig Socialdemokraterna
på Moderaterna vid 560 tillfällen, inte minst i
miljöfrågor, naturvårdsfrågor, trafikfrågor och
energifrågor. Det vore befriande om vi slapp denna
betongröra under de närmaste fyra åren.
Nu är det upp till Ingvar Carlsson själv att välja
vilken väg han skall gå. Skall han åter ta Moderaterna
i hand när det gäller miljöfrågorna? Eller skall han
lyssna på en bred miljörörelse och den yngre
generationen samt alla de socialdemokratiska
gräsrötter som faktiskt vill ha förnyelse och som inser
att en ros utan gröna blad är en döende ros.
Vi är öppna för samarbete men inte för
underkastelse. Ett konkret krav är att Ingvar Carlsson
tar avvecklingen av kärnkraften på allvar och att
avvecklingen börjar nu under denna mandatperiod.
Det snabbaste och enklaste en regering kan gör är
att inte ge något nytt drifttillstånd för Ringhals 2. Det
går ut vid årsskiftet 1995. Ett sådant beslut skulle vara
den signal som hela energimarknaden behöver för att
ta avvecklingen på allvar. Det skulle i sin tur
stimulera en hållbar ekonomisk aktivitet, nya gröna
jobb, inte minst inom byggsektorn, och nödvändig
teknikutveckling.
Fru talman! I valrörelsen drev jag ganska hårt
frågan om spelregler för den s.k. marknaden. I en TV-
debatt, där Marianne Samuelsson och Ingvar Carlsson
deltog, framställde Ingvar Carlsson det som om han
hade stor förståelse för att man nog behövde ta
internationella kontakter för att få dessa spelregler,
t.ex. friktionsavgifter etc., för den s.k. marknaden.
Men tyvärr ser jag i regeringsförklaringen inte
någonting om detta. Avser Ingvar Carlsson att ta upp
sådana internationella förhandlingar och ta initiativ
för att få rimliga spelregler på den s.k. marknaden?
Miljöpartiet delar en del uppfattningar med
regeringen, särskilt att det nu krävs både
skattehöjningar och besparingar. Det krävs ganska
tuffa tag.
Jag tror att en socialdemokratisk regering har
större möjligheter att på ett socialt anständigt sätt
komma till rätta med budgetunderskott och statsskuld
än vad en borgerlig regering skulle ha.
Det är nog också så att fackföreningsrörelsen har
större fördragsamhet med hårda bandage från
Socialdemokraterna än från en moderatledd regering.
Man lär i alla fall inte bussa demonstranter från hela
landet om inte Socialdemokraterna återställer allt det
som varit. Jag hoppas då att ni inte skall låta er lockas
av Vänsterpartiets kanske mer populistiska inställning
i dessa frågor.
Mycket tyder också på att näringslivet hyser väl så
stort förtroende för den socialdemokratiska regeringen
som för den borgerliga.
Men frågan är nu om Ingvar Carlsson kan flyga
som en humla från blomma till blomma för att söka
stöd för enskilda punkter i sin politik. Vore det inte
rimligare att försöka skapa en bredare majoritet för
hela politiken? Vi är öppna för diskussioner, Ingvar
Carlsson.
Låt mig säga att vi har vissa gemensamma
nämnare. Det är bra att regeringen tar avstånd från de
ideologiskt betingade privatiseringarna. Det är bra att
stora delar av arbetsrätten återförs. Det är bra att
skatteskalorna ändras så att de får en mer solidarisk
profil. Det är bra att vi äntligen drar åt samma håll när
det gäller neddragningar av anslagen till militären.
Det är bra att vi fått gehör för allergisanering av
skolor och dagis.
Men det finns också områden där vi är synnerligen
tveksamma, t.ex. om regeringen förstår sig på
småföretagare. Jag är inte riktigt säker på det.
Låt mig också vara litet tveksam när det gäller
regeringsförklaringens formuleringar om
biståndspolitik och flyktingpolitik. Vad menas
egentligen? Skall vi nå upp till enprocentsmålet? Hur
blir det med visumregler och annat?
En av de mer positiva sidorna hos den nya
regeringen är att hälften är män och hälften är
kvinnor, men det krävs mer. Det krävs att de frågor
som kvinnorörelsen har drivit under många år tas på
allvar. Där handlar det om att sänka arbetstiden och
att dela på jobben. Sänkt arbetstid är grunden för
jämställdhet. Det ger grunden för att fler jobb skapas,
och det är grunden för att livskvaliteten skall kunna
öka. Därför borde vi nu satsa på sänkt arbetstid.
Avslutningsvis, eftersom Ingvar Carlsson hänvisar
till Per Anders Fogelström, skall jag hänvisa till
Berthold Brecht. Han har skrivit så här, vilket litet
knyter an till min inledning:
De sågade av grenen de satt på och skrek till
varandra om erfarenheter hur de kunde såga snabbare.
Med dunder och brak åkte de i djupet, och de som
tittade från andra grenar skakade bara på sina
huvuden och sågade vidare.
Det är dags att sluta såga, Ingvar Carlsson. Vi
behöver en hållbar livsstil. Vi behöver en politik som
gör att den här jorden kan överleva.
(Applåder)