Fru talman! Under valrörelsen, ja, under i stort sett
hela den gångna mandatperioden, har i brev och
tidningar, på gator och torg, den ständiga
socialdemokratiska frågan till oss kristdemokrater
varit: Hur kan ni som talar om moral och etik regera
ihop med moderaterna och rasera välfärden?
Nu är det faktiskt dags att travestera denna
frågeställning och rikta den till Ingvar Carlsson: Hur
skall ni som talar om solidaritet och rättvisa kunna
luta er mot vänsterpartisterna och rasera välfärden?
Socialdemokraterna har med förbluffande
konsekvens inbillat sig själva och andra att de
besparings- och saneringsåtgärder som vidtogs mellan
1991 och 1994 motiverades av något slags illvilja. Det
kanske inte är att begära att socialdemokraterna efter
att ha administrerat 80-talets sus-och-dus-ekonomi
skall våga eller vilja acceptera vad verkligheten
kräver.
Nu har vi tagit del av Ingvar Carlssons
regeringsförklaring. Det har förklarats för oss att vi
får vänta än en tid på konkretiseringar. Vi vet allihop
att den s.k. Perssonplanen inte räcker. Men trots att
den inte räcker som besparings- och saneringsplan,
ger den anledningar till att travestera
socialdemokraternas idogt ställda och förstås
insinuanta fråga: Hur kan Ingvar Carlsson som talar
om solidaritet och rättvisa nu luta sig mot
Vänsterpartiet och nu sätta i gång att rasera välfärden?
Den s.k. Perssonplanen är ju en tuff - eller i alla
fall ganska tuff - attack mot de ekonomiskt sämst
ställda barnfamiljerna och mot de pensionärer som
enbart har folkpension. Regeringsförklaringen
aviserar ju alldeles uppenbart också ett dråpslag mot
dem av de arbetslösa som inte njuter fackets gunst.
Det är heller inte svårt att gissa att de allra svagaste
kommer att drabbas när flyktinghjälp och bistånd
skall samordnas.
Hur skall Ingvar Carlsson, som talar så mycket om
solidaritet och rättvisa, kunna luta sig mot
Vänsterpartiet när han skall rasera välfärden?
De tre första punkterna i Perssonplanen är ju
direkt riktade mot barnfamiljer. Vad svarar Ingvar
Carlsson det föräldrapar som i dag ekonomiskt hankar
sig fram med hjälp av vårdnadsbidraget och själva,
vilket är deras eget val och önskan, kan ge sin ettåring
vård och omsorg och som nu efter årsskiftet - när
Ingvar Carlsson raserat deras välfärd - måste kräva
daghemsplats? Är svaret att Ingvar Carlsson vet bättre
än dessa föräldrar själva vilken vård och omsorg de
skall ge sitt barn?
Vad svarar Ingvar Carlsson oss som med
bestämdhet påstår att det inte blir en vinst, vare sig för
samhällsekonomin eller för familjerna, när detta
vårdnadsbidrag byts ut mot en daghemsplats?
Vad svarar Ingvar Carlsson den lågavlönade
ensamstående mamman som nu skall betala karensdag
vid vård av sjukt barn? Kallar inte Ingvar Carlsson
detta obegripliga förslag för att rasera välfärd? Och
vad svarar Ingvar Carlsson familjen med fem barn
som hamnar under existensminimum när
flerbarnstillägget tas bort och man måste börja att
begära socialbidrag? Raserar inte Socialdemokraterna
välfärd när man tar ifrån familjer bidrag så att de
måste söka socialbidrag?
Och vad sägs till pensionärerna? Kommer Ingvar
Carlsson att rakt upp och ner, när det nära nog
magiska uttrycket "avindexering" blivit konkret, att
berätta för vårt lands ekonomiskt sämst ställda: Nu
skall vi ta ifrån er av det lilla ni har?
Fru talman! Som alla har insett och märkt saknar
regeringsförklaringen inte enbart preciseringar och
konkretiseringar. Jag tycker att det vilar en dysterhet,
något nattståndet över den Carlssonska
regeringsförklaringen. Sverige skall tillbaka till
regleringar, till förmynderi, till den värld där politiker
dikterar och där individens rätt att välja är
kringskuren. Vi kristdemokrater är övertygade om att
detta är att gå baklänges in i framtiden. Varje individ
är unik, och varje individ skall respekteras och inte
behandlas som en politikernas marionett.
Valfriheten på barnomsorgsområdet skall nu bort.
Skolpengen skall bort. Den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen skall bort. Friskolorna skall
bort. Konkurrensen på järnvägar skall bort.
Satsningen på forskningsstiftelser skall bort.
Vi vet att ordet socialism nära nog var bannlyst
under valrörelsen och att Internationalen enbart sjöngs
av misstag, men den måste ju vara historielös som inte
känner suset från gammal planekonomis och gammalt
förmynderis dagar.
Jag kan inte heller annat än förvånas över det
märkliga i vad man gott kunde kalla den nya
Carlssondoktrinen. I regeringen finns, som alla vet,
både EU-anhängare och EU-motståndare. När Ingvar
Carlsson får frågor om detta, om att han inte talar på
regeringens vägnar utan enbart på sina egna, säger
han att detta inte är något konstigt eftersom folket är
delat i frågan.
Detta är ju såvitt jag förstår en helt politiskt
omstörtande inställning. Eftersom svenska folket inte
har samma uppfattning i kärnkraftsfrågan, kan inte
den Carlssonska regeringen ha någon uppfattning.
Undra på att miljöpartisterna som gav Ingvar Carlsson
carte blanche blir häpna! Eftersom det under
valrörelsen presenterades olika och motstridiga
besked från Socialdemokraterna beträffande
bostadspolitik, stöd till kommunerna, och eftersom det
råder delade meningar i de flesta frågor ute hos
svenska folket, skulle alltså regeringen inte kunna
samla sig till ställningstaganden, utan det skulle
enbart statsministern kunna göra. Vore det inte
hederligare att, i stället för att lägga ut billiga
dimridåer, ärligt deklarera att regeringen är en
koalitionsregering av motstridiga viljor, och att det
därför blev nödvändigt för Ingvar Carlsson att tala så
mycket i jagform som han gjorde i
regeringsförklaringen?
Fru talman! Jag är ju ändå glad att åtminstone
statsministern personligt med "stort engagemang och
full kraft skall verka för ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen". Där kan vi tala samma språk.
Jag har så svårt att förstå att mer eller mindre
artificiella nationsgränser skall skilja oss människor
från varandra, att man inte vill se värdet i att
gränsbommar lyfts undan och människor kommer
närmare varandra, att freden gynnas mer av
gemenskap än av separation, att framtiden fordrar
samhörighet och inte isolering.
Det talas om EU som något färdigt, trots att vi vet
att det är en process. Vi talar om medborgarna på den
europeiska kontinenten som om dessa allesammans
begrep mindre, vore mindre måna om sina anhöriga,
förstod mindre av vad en god miljöpolitik betyder,
brydde sig mindre om sitt eget modersmål och sin
egen kultur än vad vi svenskar gör. I en familj, i en
förening eller i ett arbetslag kompletterar individerna,
personerna varandra. Kreativitetsforskare brukar
påpeka att de mest kreativa, nytänkande miljöerna är
de där mångfalden finns. Så är det också med folk och
länder. Vi har både något att bidra med och något att
få. Europas mångfald är dess styrka, som
kristdemokraterna i EU säger i sitt program.
Fru talman! Därmed går jag åter till orden i
regeringsförklaringen. Jag måste få fråga Ingvar
Carlsson vad han avser när har i regeringsförklaringen
talar om "den pågående sjukvårdsutredningen". Är det
den utredning som Socialdemokraterna hoppade av
eller är det någon annan för oss okänd utredning?
Med stor vånda tvingades vi kristdemokrater i
regering och riksdag att vara med om att dra in ca 4
miljarder från kommunerna. En sak är i alla fall säker,
att Socialdemokraternas myckna skäll på den tidigare
regeringen och framför allt på kds, för denna
indragning och för att detta skulle ha satt vården nära
nog på bar backe var en salut med de lösaste och mest
populistiska skott. Regeringsförklaringen rymmer inte
såvitt jag kan se en enda krona som skall satsas på
vård.
Ingvar Carlsson avslutar sin regeringsförklaring
med tal om att "Sverige är för litet för stora
konflikter, problemen för många för konfrontation".
Så är det. Men hur kunde då Ingvar Carlsson tyst och
stillatigande acceptera att SSU nyttjade falskhet och
lögn i sin valkampanj? För mig är det fullständigt
obegripligt att inte en socialdemokratisk ledare får
mål i munnen när han märker att folk i den egna
rörelsen förfalskar och beljuger. Hur tror han att folk
utanför politikens hank och stör skall känna respekt
för integritet och rättskaffens metoder, när
medlemmar i vårt lands största parti uttalar stolthet
över att man med falska metoder häcklar politiska
motståndare?
I nationens intresse kommer jag som statsminister
att göra mitt yttersta för att åstadkomma ett nytt
samarbetsklimat i Sverige, i riksdagen, på
arbetsmarknaden, mellan enskilda medborgare. Så
lyder den sista meningen i regeringsförklaringen. Ja,
det är dags, Ingvar Carlsson. Under tre år har vi
kristdemokrater inte sett något av den inriktningen.
Fru talman! Men samarbetsklimatet kan och bör
bli bättre. Den fasansfulla fartygskatastrofen som lade
ett tungt sorgens dok över hela nationen fick nog oss
alla att tänka över vad som är väsentligt i våra liv och
i vår strävan. Borta var med ens det storvulna och
självsäkra som får så mycket utrymme hos oss alla
under en valrörelse. Formuleringar om att något
sådant, en sådan katastrof, aldrig får inträffa igen har
nu lanserats, som om den mänskliga faktorn skulle
kunna elimineras, som om vi människor är alltings
mått, som om vår trygghet och säkerhet, vår trivsel
och välfärd enbart regleras av teknik och pengar.
Fartygskatastrofen får oss alla att känna
maktlösheten och förtvivlan tungt i våra sinnen, också
i dag. Kanske kan den, och det som vi har upplevt
efteråt, få oss att känna en större ödmjukhet inför de
stora existentiella frågorna. Det vore inte fel om den
insikten fick svepa också över den politiska debatten.
(Applåder)