Herr talman! Taletiden har börjat gå innan jag har
kommit fram till talarstolen. Bortsett från det tycker
jag att Ingvar Carlsson gör det något lätt för sig när
han säger att eftervalsundersökningarna handlar om
den socialdemokratiska andelen av valmanskåren.
Eftervalsundersökningarnas mycket tydliga siffror
gäller könsfördelningen inom respektive partis
valmanskår. Socialdemokraterna har fått motsatta
siffror, dvs. att det är en stark övervikt för antalet män
i förhållande till antalet kvinnor. Jag frågade Ingvar
Carlsson om han drar någon slutsats av detta.
Jag skall fortsätta med vänligheterna. Jag
uppskattar Ingvar Carlssons klara deklaration när det
gäller alliansfriheten. Vi har haft många diskussioner,
även under förra valperioden och före en ansökan om
medlemskap. Jag uppfattar det så, att vi också
fortsättningsvis har gemensamma strävanden i den
delen, men jag upprepar frågan om de nationella
hållningarna.
Sverige är ett litet land. Om vi vill ha inflytande
inom EU vid ett ja i folkomröstningen måste vi se till
att vi skapar nationella hållningar. Det gör att vi får en
stark position för att uppnå detta inflytande.
Man skulle kunna spetsa till frågan litet. Vilken
hållning är det som gäller för Ingvar Carlsson om t.ex.
Socialdemokraterna i Europa, i sitt gemensamma
parti, har en hållning och Sverige en annan nationell
hållning? Det är en avgörande frågeställning när det
gäller just synen på nationella hållningar i förhållande
till det mera federalistiska synsättet. Den frågan
tycker jag att det finns anledning att besvara.
Vi är vana vid att regeringen först lägger fram sina
propositioner. Därefter kommer motionerna. Jag gör
återigen en välvillig tolkning av Ingvar Carlsson. Jag
utgår från att han avser läsning av våra program - och
de är många - från valrörelsen och inte motionerna.
Dem tänker vi fortfarande komma med efter det att ni
har lagt fram propositionerna. Jag hoppas att vi är
överens på den punkten.
Det är viktigt att ni i den här debatten konstaterar
att stödpartierna till vänster sviktar. Detta är en
mycket hård kritik mot er som allmänt och verbalt har
ställt upp för en socialdemokratisk regering. När det
kommer till politiken visar det sig att
samstämmigheten inte finns där. Vilken slutsats drar
Ingvar Carlsson av detta?