Fru talman! Jag tycker att dagens debatt på något
sätt verkar hänga i luften. Vi hade i går under några
intensiva timmar här i riksdagen möjlighet att
diskutera det viktiga vägval som Europapolitiken
innebär, och när det gäller inriktningen av den
ekonomiska politiken har vi knappt fått några besked
värda namnet i den regeringsförklaring som
presenterades här i fredags.
Det är väl över huvud taget värt att notera att
regeringsförklaringen redan verkar att ha klingat bort i
den offentliga debatten. Den kom att beskrivas som
svag och svävande samt dessutom på viktiga punkter
splittrad. Den gav inte de tydliga inriktningar, de
vägar och visioner som regeringsförklaringar i
motsvarande situationer 1982 eller 1991 faktiskt
innebar.
Regeringsförklaringen var klar och konkret
egentligen bara när det gällde socialdemokraternas
återställarambitioner och den kontrarevolution mot
valfriheten i välfärden - i barnomsorg, sjukvård och
skola - som de i full enlighet med sitt valprogram nu
avser att genomföra.
Men i så gott som varje annat hänseende var dess
formuleringar svaga och svävande. De lämpade sig
knappast som vägledning för regeringens arbete, och
de lämpade sig därmed knappast heller som
utgångspunkt för ett seriöst meningsutbyte med
oppositionspartierna i denna kammare.
Därför, fru talman, hänger dagens debatt på något
sätt i luften efter gårdagens Europadebatt och före
folkomröstningen liksom efter valet och före
beskeden om den ekonomiska politiken.
Men låt mig detta till trots nämna något om de två
alldeles avgörande uppgifter som vi här i riksdagen,
med de olika meningar som vi har, gemensamt står
inför under de kommande åren. Den första rör
självfallet det europeiska samarbetet.
Vi har nu i Sverige och i Norden en historisk
möjlighet att vara med om att bygga ett samarbete
mellan Europas demokratier för att bättre säkra freden
och samarbetsmöjligheterna för framtiden.
Gårdagens debatt visade tydligt att valet i
folkomröstningen den 13 november står mellan å ena
sidan medlemskapet i Europeiska unionen, med allt
vad det innebär inte minst i form av medinflytande,
och medlemskap i det s.k. EES-alternativet.
Den visade också mycket tydligt att de som för två
år sedan fördömde detta EES-avtal som en
inskränkning av Sveriges demokrati - genom att det
ställer oss helt utanför besluten om regler och villkor
som skall gälla också i Sverige - nu accepterar detta
avtal och rekommenderar det som Sveriges väg i
framtiden. Det är en helomvändning som kan vara
svår att förstå, men den är likväl ett politiskt faktum.
Europapolitiken kommer att sätta sin prägel på en
stor del av den mandatperiod som nu ligger framför
oss.
Vid ett nej i folkomröstningen har vi att hantera de
negativa ekonomiska konsekvenser som detta
kommer att medföra. De kommer att vara påtagliga på
kort sikt, men jag tror framför allt att de kommer att
vara plågsamma i det längre perspektivet.
Vi kommer att få inrätta oss i det randstats- och
beroendeförhållande som EES-avtalet ger, att få
acceptera att vi inte har rätt att vara med om att fatta
beslut som skall gälla också i Sverige och att få
acceptera att vi ställer oss utanför arbetet med att nu
vidga det europeiska samarbetet också till de nya
demokratierna i Centraleuropa och Baltikum.
Men vid ett ja i folkomröstningen står vi
omedelbart inför dels uppgiften att se till att vi
verkligen får inflytande, dels uppgiften att ge vårt
deltagande i dialogen om det europeiska samarbetets
framtid, styrka och kraft.
Det är mot denna dubbla bakgrund som vi har
föreslagit dels att allmänna och direkta val av
Sveriges 22 representanter till Europaparlamentet
skall hållas i september 1995, dels att initiativ snarast
skall tas till en parlamentarisk grupp för att diskutera
och förankra den fortsatta svenska samarbetslinjen i
Europapolitiken.
Jag hoppas att Ingvar Carlsson - antingen för
regeringens del eller möjligen personligen - skall ha
möjlighet att ansluta sig till dessa två förslag.
Den andra avgörande uppgift som ligger framför
oss rör alldeles självklart den ekonomiska situationen
och den ekonomiska utvecklingen framöver. Vi förde
under valrörelsen en diskussion om hur den
ekonomiska situationen faktiskt var och hur den höll
på att utvecklas. Jag kommer ihåg hur man från det
som nu är regeringsbänken försökte säga att det inte
finns några tecken på att det går bättre.Men i dag,
efter alla de rapporter som vi har fått, borde det icke
vara möjligt att förneka det som är uppenbart. För tre
år sedan, när den regering där jag var statsminister tog
över, befann sig svensk ekonomi i fritt fall nedåt. Det
var konsekvenserna av en rad faktorer men också
misslyckandet för det som hade kallats den tredje
vägens ekonomiska politik.
När Ingvar Carlsson nu har tagit över som
statsminister, befinner sig Sveriges ekonomi i en
starkare uppgång än vad egentligen har varit möjligt
att uppmäta tidigare med de olika mätinstrument som
konjunkturinstitut och andra har till sitt förfogande.
Även om förklaringarna är många till detta, går det
aldrig att förklara den ekonomiska förbättring vi har
sett, framför allt under det senaste året och det senaste
halvåret, utan den politik som fyrpartiregeringen förde
under tre viktiga år.
Vi ser hur den reala ekonomin, som det så vackert
heter, utvecklas mycket starkt. Jag tror att det är fullt
realistiskt att tala om tillväxttal kring eller t.o.m. över
3 % under de närmaste två åren. Jag är övertygad om
att vi kommer att få en situation, där vi kommer att få
positiva överraskningar i den ekonomiska
utvecklingen på viktiga områden.
Men det avgörande är inte detta, utan det
avgörande är vad som kommer därefter, och det
avgörs i mycket hög grad av inriktningen av den
ekonomiska politiken under detta och det kommande
året. Det gäller i två viktiga avseenden.
Det gäller att minska budgetunderskottet för att
därmed kunna leva upp till målet att 1998 stabilisera
den offentliga skuldbördan. Det var för mig något av
ett mysterium att detta mycket viktiga mål för den
ekonomiska politiken inte fanns med i
regeringsförklaringen, men jag utgår ifrån att
statsministern här i sitt anförande kan bekräfta att
detta är ett mål som fortarande gäller för politiken.
Det måste ske i allt väsentligt genom
utgiftsbegränsningar, och dessa måste vara av en helt
annan storleksordning än de som redovisats i den s.k.
Perssonplanen, som återgavs i regeringsförklaringen.
Det kommer inte att dröja länge innan Ingvar
Carlsson offentligt måste medge att Perssonplanen
alls icke räcker och att avsevärt mer kommer att
krävas.
Även om ekonomin utvecklas väl och
statsinkomsterna, skulle jag tro, kommer att stiga
snabbare än vad som ligger i de kalkyler vi hitintills
har sett, befinner vi oss i en räntesituation där det är
uppenbart för var och en att Perssonplanen inte är i
närheten av vad som kommer att krävas och att också
vår Nathalieplan kräver ordentliga förstärkningar för
att hantera situationen.
Detta får, fru talman, inte ske genom en
skattechock. Redan nu ser vi konturerna av en sådan
växa fram, framför allt ute i landets kommuner. I
förrgår meddelade ju den rödgröna röra, om uttrycket
tillåtes i denna kammare, som skall ta över i
Stockholms Stadshus att där skall skatten höjas rejält.
Samma besked kommer nu i Göteborg, samma besked
kommer nu i Malmö.
Den i dagens debatt frånvarande finansministern -
jag utgår ifrån att han arbetar intensivt - sade under
valrörelsen att det var bara i några enstaka fall som
kommunalskattehöjningar skulle bli resultatet av
socialdemokratisk politik. Det uttalandet framstår i
dag som något av ett hån mot sanningen. Och risken
är ju att det blir samma sak här när den rödgröna
majoriteten skall kompromissa ihop sig om en
ekonomisk politik, för det är så det kommer att bli,
åtminstone under de närmaste åren.
Då är risken överhängande för att skatt kommer
att läggas på skatt och på ett sätt som gör att ingen
löntagare i detta land har anledning att räkna med
annat än successivt sänkt standard år efter år för sig
själv och sin familj under resten av 1990-talet.
Det är enligt min mening en alldeles orimlig
politik. Den riskerar dessutom, tror jag, att leda till
allvarliga situationer genom en huggsexa på
arbetsmarknaden i ett läge när vinster ökar och skatter
pressar ner löntagarna. All erfarenhet från 1970-talet
och 1980-talet visar - vi har ju lärt oss ett och annat -
att detta kommer att leda till inflation med det elände
som inflation förr eller senare alltid medför i en
ekonomi som den svenska.
Jag förväntar mig, fru talman, knappast att
statsministern i dagens debatt, så snabbt efter den
regeringsförklaring där inga besked egentligen gavs,
kommer att vilja eller ha förmågan att ge några nya
klara besked om den ekonomiska politiken. Det jag
förväntar mig från statsministern i dagens debatt är
beskedet att målet att till 1998 stabilisera skuldbördan
ligger fast.
Men jag tar dagens frånvaro av finansministern
som ett tecken på att även han nu börjar arbeta med
verkligheten och att det därmed inte kommer att dröja
länge innan han eller hans statsminister tvingas
meddela att det var den förra regeringens företrädare
som hade rätt och att de själva hade fel när de talade
om omfattningen av de spar- och saneringsåtgärder
som måste vidtas under den närmaste tiden.
Denna inriktning av den ekonomiska politiken och
framför allt politiken för sanering av statsfinanserna
är av avgörande betydelse för att vi skall klara det
som kommer efter den tydliga uppgången. Uppgången
har nu en styrka som inte ens den dåraktigaste politik
kan bryta under den närmaste tiden, men det vi gör nu
när det gäller att genom besparingar sanera
statsfinanserna är avgörande för om vi därefter
kommer att ha den expansion och den framtidstro som
är en förutsättning för att vi varaktigt skall kunna ta
oss ur stagnation och arbetslöshet.
Därmed är jag också inne på den andra den av den
ekonomiska politiken som är så avgörande, nämligen
företagsamhetens långsiktiga förutsättningar i
Sverige. Här var regeringsförklaringen ett de dubbla
budskapens dokument. Regeringen sade att vi behöver
fler företag och fler företagare. Det är bra att det sägs,
men varje enstaka konkret åtgärd som utannonserades
i den vaga regeringsförklaringen var riktad mot
företag och riktad mot företagare och kommer
därmed, om de fullföljs, att leda till att vi får en sämre
utveckling under kommande år vad gäller
företagsamheten än vad vi annars skulle ha haft.
Risken är då att i stället för den långa uthålliga
expansion under resten av 1990-talet som vi nu har en
möjlighet till efter en period av expansion hamnar i
stagnation och hamnar i inflation och därmed inte kan
ta oss ur den långtidsarbetslöshet som då kommer att
bli ett socialt gissel och ett socialt gift mitt i vårt
samhälle. Det är åtgärder nu i enlighet med vad vi har
talat om som är en nödvändighet för att klara detta
problem.
Fru talman! Den fyrpartiregering som nu har
lämnat över till socialdemokraterna var en regering
som på viktiga områden stod för en sjudande
reformverksamhet. Det gällde Europapolitiken,
företagsamhetens förutsättningar, valfriheten i
välfärdspolitiken, kraven på kunskap och kompetens
eller kretsloppsprincipen i miljöpolitiken. Nu återstår
det för denna regering att ta över.
Jag sade på valnatten att vi moderater kommer att
driva en klar, en konsekvent och en konstruktiv
oppositionspolitik. Det beskedet gäller även i dag. Det
är vår skyldighet gentemot de ännu fler som gav oss
stöd i detta val, och det är vår skyldighet mot den
framtid som enligt min fasta övertygelse kommer att
formas långt mer i enlighet med våra framtidsvisioner
än i enlighet med det vi hitintills har sett av bara
återställarpolitik och tillbakablickande
socialdemokratisk politik.