Herr talman! Debatten har hitintills bekräftat litet
av vad jag sade inledningsvis, nämligen att den
hänger litet i luften mellan Europafrågan och
frånvaron av besked om den ekonomiska politiken.
Det vi har hört Ingvar Carlsson säga tyder inte på
så mycket annat än att man har packat upp lådorna
från valrörelsen i Rosenbad och där hittat de manus
man har använt under de senaste månaderna. Inte en
siffra, inte en formulering, inte en tanke är annorlunda
än vad vi hörde under dessa månader.
På en punkt instämmer jag med vad Ingvar
Carlsson har sagt. Jag tycker att det Ingvar Carlsson
har sagt här i kammaren i dag om betydelsen av det
europeiska samarbetet är bra. Jag instämmer gärna i
det. Det gäller inte minst det han sade inledningsvis
om att vi inte skall tro att om vi säger nej till
medlemskap i EU att det finns en andra möjlighet.
Omförhandlingsmöjligheten är stängd. Låt mig gärna
tillägga att detta gäller också de som tror att vi i ett
sådant läge kan omförhandla eller förbättra EES-
avtalet. Den möjligheten är lika stängd. Vid ett nej får
vi leva med det EES-avtal som Gudrun Schyman och
andra på ganska goda grunder har utdömt som
oförenligt med våra ambitioner till inflytande.
Men så till ekonomin: läget, utgångspunkten. Jag
hoppas att Ingvar Carlssons formulering var
oförsiktig. Om den inte var oförsiktig var den
oförskämd. Han säger att den förra regeringen har
kört Sverige i botten.
Ta det försiktigt med att gå så långt! Ingvar
Carlsson skall vara medveten om att det har varit en
tuff tid, men att vi nu befinner oss på vägen upp.
Carlsson kan säkert göra en lista med plus och minus.
Men när Ingvar Carlsson hävdar att Sverige har körts i
botten har hans retorik sprungit långt i väg. Gör inte
om den typen av saker. Ingvar Carlsson kan inte räkna
med ett seriöst bemötande om han inte för seriösa
resonemang.
Vad som har hänt i svensk ekonomi är följande.
Det gick nedåt under 1991 och 1992. Ekonomin
planade ut 1993, och nu går vi kraftfullt uppåt. Så är
det! Om ni inte tror på mig kan ni läsa
Konjunkturbarometern från förra veckan. För
industrisektorn framgår det att produktionsplanerna
nu är synnerligen expansiva. I juni passerades all time
high. Industriproduktionen har aldrig någonsin varit så
hög i Sverige. Den som tror att detta bara beror på
exportindustrin och nedskrivningar av kronan kan läsa
vad som händer inom tjänstesektorn. Där är det
fortsatt stark expansion och påtaglig optimism.
Försäljningen väntas skjuta fart ordentligt, och
nyanställningar aviseras inom nästan samtliga
branscher. En ekonomi i fritt fall har förbytts i en
ekonomi i klar uppgång.
Innebär detta att vi har en möjlighet till en gyllene
period? Ja, det har vi. Vi har en historisk möjlighet
under förutsättning att vi agerar nu. Det som krävs nu
är att sanera statsfinanserna med hjälp av besparingar,
inte med hjälp av skattehöjningar. I den mån Ingvar
Carlsson inte har förstått det tidigare, kommer han
snart bli varse att Perssonplanen till sin omfattning är
en pytteplan i förhållande till vad som behövs. Den är
dessutom en skattehöjningsplan. Det vi behöver är
faktiskt utgiftsbegränsningar. Varje försök att driva en
politik som bortser från behovet att göra något och i
stället försöker höja skatter, kan under något eller
några år surfa på den kraftiga ekonomiska uppgången.
Ni kan göra det och hålla era gamla valtal. Men
därefter kommer verkligheten att infinna sig. Därefter
sitter vi med långtidsarbetslösheten, inflationen och
stagnationen.
Lägg valrörelseretoriken åt sidan. Titta på vad
som pågår inom den finansiella sektorn. Ni måste inse
att Sverige regeras inte med hjälp av råd,
delegationer, kommissioner, omorganisationer och
lyssnande på oppositionen. Allt detta är bra. Men
Sverige, Ingvar Carlsson, regeras med hjälp av
politik, handling och åtgärder. Det är det som kommer
att krävas, och det är det som vi har sett så sorgligt
litet av i den svaga och svävande
regeringsförklaringen för en vecka sedan. Vi har inte
heller sett någon antydan till detta i dagens debatt.