Herr talman! Eftersom jag var ganska kärv i mitt
förra inlägg ska jag vara vänligare nu.
Jag tycker att Ingvar Carlsson i sina inlägg har en
ensidig fixering vid den nyliberala retoriken och
systemskiftesdiskussionen. Det är inte så enkelt i
svensk politik att det bara finns borgerliga partier som
företräder detta.
Låt mig när det gäller småföretagen säga att det är
bra att de också får en grupp - det är väl alldeles
utmärkt!
De platsade inte i regeringsförklaringen. Litet grand
av förklaringen ligger i det som Bengt Westerberg
sade här tidigare och i det som andra "fristående
själar" har uttryckt med anledning av
regeringsförklaringen.
P-O Edin från LO sade t.ex. i ett uppriktigt
anförande att näringslivsrådet är en avspegling av de
verkliga maktförhållandena inom svenskt näringsliv.
Då behövs inga småföretagare. Regeringen har ett
stort ansvar för att de lyfts fram. Tänk om P-O Edin
har rätt i att de aldrig kommer till tals! De måste få
andra förutsättningar av regeringen. Storföretagarna
har ju en annan vana. Så de klarar sig säkert.
Jag vill gratulera Socialdemokraterna till den
numerärt jämställda regeringen och även till att man
har kommit upp till Centerns siffror under förra
mandatperioden när det gäller jämställdheten i den här
kammaren.
Om man tittar på siffrorna i
eftervalsundersökningarna kan man konstatera en sak.
Miljöpartiet har enligt eftervalsundersökningarna
63 % kvinnor och 37 % män i valmanskåren. För
Centern är förhållandet 55-45, för Vänsterpartiet 54-
46 och Folkpartiet 51-49. Övriga partier slår åt det
andra hållet.
Detta är ganska intressant. Vad kan det bero på?
Har Ingvar Carlsson någon förklaring? Jag utgår från
att dessa siffror i huvudsak stämmer. Drar ni någon
slutsats av detta när det gäller politiken?
Jag tycker att det finns en mycket klar inriktning.
Kvinnor gillar inte uttalad betongpolitik. Det syns
minsann i den här undersökningen av fördelningen
mellan män och kvinnor i de olika partierna. Vilken
slutsats drar Ingvar Carlsson av detta?
När regeringsförklaringen lämnar det mesta öppet
finns det naturligtvis en risk för att det inte blir så
mycket debatt.
Jag vill avslutningsvis säga att det för en gångs
skull inte är någon underdrift att säga att Sverige står
inför de viktigaste veckorna i sin historia. Det handlar
om folkomröstningen och om hur regeringen tänker
tackla sitt samarbetsuppdrag. Därför vill jag upprepa
min fråga om nationella hållningar i Europapolitiken.