Fru talman! Något av det mest civiliserade som
människan har uppfunnit har just ägt rum i Sverige,
nämligen ett demokratiskt val som har lett till ett
maktskifte. Alla medborgare har haft samma
inflytande, oberoende av ekonomisk eller social
ställning, av ursprung, kön eller hudfärg. För en gångs
skull har en 18-åring haft lika mycket att säga till om
som en koncernchef för ett multinationellt företag.
I årets val ställdes ideologierna mot varandra
tydligare än på länge. Under tre års tid har 80-talets
nyliberalism präglat svensk politik. Nu har den
prövats, misslyckats och förkastats även här i Sverige.
Den nyliberalt anstrukna politiken har i land efter land
gjort lågkonjunktur till kris, sysselsättningssvackor till
massarbetslöshet.
Varför har denna ideologi misslyckats så kapitalt?
Varför har så många, t.o.m. företag och företagere, så
svårt att klara sig under sådant styre? Det moderna
samhället kräver så mycket mer än vad den nyliberala
modellen kan klara.
Arbetslöshet är en stor kostnad och en förslösad
tillgång. De flesta länder är så civiliserade att
arbetslösa inte svälter ihjäl eller försvinner. Företag
klarar sig inte utan kunder, utan människor som har
råd att handla. Många är beroende av en gemensam
sektor med hög kvalitet, även de som arbetar i det
privata näringslivet.
De nyliberala har också bekämpat krisen med ena
handen bunden bakom ryggen. De förkastar politikens
möjligheter. Det är inte renlärigt att motverka krisen
och lågkonjunkturen. Tvärtom monteras den
gemensamma sektorn ner, och det spär på den redan
höga arbetslösheten.
I landsting och kommuner, inom äldreomsorgen
och sjukvården, inom barnomsorgen och skolan har
många medborgare erfarit vad det systemskifte som
Moderaterna talar om innebär. De sade valfrihet - det
blev nedskärningar. De sade skattelättnader - det blev
urholkad välfärd. Den nyliberala ideologin bygger på
en märklig människosyn. De som redan har det gott
ställt, som är förmögna, de arbetar mer och bättre om
de får skattelättnader och förmåner. De som redan har
det knapert, de som redan vänder på slantarna och
oroar sig för morgondagen förväntas arbeta mer om
de får det sämre.
Det är denna förenkling, passivitet och orättvisa
syn som svenska folket bestämt vände sig mot i årets
val. Mot det nyliberala systemskiftet har vi ställt det
socialdemokratiska alternativet. Vi presenterade kärva
och kännbara förslag i vårt valmanifest. Vi sade öppet
på våra möten att vi inte har råd med en ny utgift som
vårdnadsbidraget. Vi föreslog en karensdag vid
tillfällig föräldraledighet, minskade flerbarnstillägget,
skärpta regler för bidragsförskott, lägre försvaranslag,
lägre jordbruksstöd, minskade utgifter för
förtidspensioner, indragningar från Svenska kyrkan
och lägre uppräkningar av pensioner och studiemedel.
Vi föreslog höjda avgifter för sjukförsäkringen. Vi
föreslog en tillfällig värnskatt för de högre
inkomsttagarna, enhetlig kapitalskatt och
avkastningsskatt på pensionsfonder. Vi skrev också att
vi begär fullmakt av svenska folket att under
valperioden vidta de ytterligare åtgärder som kan
krävas för att rädda Sveriges ekonomi.
Den borgerliga regeringen orkade däremot inte
presentera en samlad sysselsättnings- och
saneringspolitik för den kommande valperioden.
Moderaterna, som mest högljutt krävde att
Socialdemokraterna skulle presentera sina sparförslag,
förmådde till slut inte ens att arbeta fram ett moderat
alternativ, än mindre ett regeringsprogram.
Mörkläggningen av den moderata politiken kommer
att framstå som den märkligaste med 1994 års
valrörelse.
Väljarna visste vad en röst på Socialdemokraterna
skulle innebära. Jag tror att det var till fördel för oss.
De flesta vill hellre ha raka, om än beska, besked än
bara menyer eller allmänna viljeyttringar.
Vi socialdemokrater lovade inte att återställa
välfärdssamhället i det skick det var 1991, för det går
inte. Den avgående regeringen tog inte med sig
budgetunderskottet eller statsskulden. Den höga
arbetslösheten försvann inte när Carl Bildt i torsdags
lämnade Rosenbad.
Det är de socialdemokratiska idéerna som har fått
stöd av närmare varannan väljare. Jag är glad och stolt
över det förtroende som har visats, men också ytterst
medveten om de stora förväntningar som riktas mot
oss.
Vi skall göra allt vad vi kan för att sanera
statsfinanserna och minska arbetslösheten. Vi skall
verka för rättvisa och anständighet i det svenska
samhället. Bördorna skall bäras av alla, även av dem
med aktier, förmögenheter och höga inkomster. Det är
nödvändigt om vi skall hålla nationen samman i
krisbekämpningen.
Vi skall försöka återupprätta samarbetsklimatet
och balansen mellan löntagare och arbetsgivare. Jag
vill säga till Olof Johansson att vi redan före valet
inlett samtal med småföretagarna och deras
representanter. Vi kommer att formalisera det nu efter
valet under näringsministerns ledning. Jag vet att det
för småföretagarna framför allt är den höga räntan,
svårigheterna att få låna och den svaga efterfrågan
som är det stora problemet.
Vi skall försöka återskapa tron på politikens
möjligheter och visa att framtiden kan påverkas.
Jag är övertygad om att den svenska modellen,
med generell välfärd och en utbyggd offentlig sektor,
väl håller att bygga vidare på. Den förhindrar att
barnens hela liv utstakas av föräldrarnas sociala
status. Den lägger grunden för en gemenskap och
förståelse, inte minst när direktörens dotter går i
samma skola som metallarbetarens son. Den ger
trygghet i förändring som ökar friheten att satsa nytt
och kanske utbilda sig flera gånger i livet.
Väljarnas mandat är att satsa på näringslivets
framtidsbranscher med stort kunskapsinnehåll, höga
krav och miljövänlig produktionsstruktur. Det är ett
mandat att använda en aktiv näringspolitik för att
lägga grunden för goda villkor. Det är ett mandat att
värna jobben i den gemensamma sektorn,
barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg.
Tankarna att lösa arbetslöshetsproblemen med ett
återtåg till pig- och tjänarsamhället har fått ett rejält
bakslag.
Det är inte heller könsfördelningen vid tiden för
den svenska modellens barndom på 30-talet som fått
stöd. För första gången består den socialdemokratiska
riksdagsgruppen av hälften kvinnor och hälften män.
Sveriges första jämställda regering har kunnat bildas.
Jag anser att den samlade förlusten för
högerkrafterna är ett uttryck för att Sverige skall bli
mer internationellt engagerat. Det enda
främlingsfientliga riksdagspartiet är i princip
utraderat.
Jag tolkar väljarnas mandat så här: Ta Sverige ur
krisen aktivt och rättvist, överge systemskiftet, bygg
vidare på den svenska modellen, ge miljö,
jämställdhet, kultur och globalt engagemang en
betydligt mer framträdande roll.
Fru talman! Carl Bildt påstod i valrörelsens
inledning att Sverige nu gick mot en gyllene period.
Det uttalandet dementerades brutalt av den marknad
han själv hyllar. Kurvorna visar inte rätt. Marknaden
chockhöjde räntan. Ändå framhärdar Cark Bildt i sin
beskrivning. Jag tolkar det som att han kastade in
handduken i kampen om regeringsmakten och i stället
inledde striden om historieskrivningen. Under fyra år
framöver kommer vi att få höra - vi har hört det här i
dag - hur bra det hade blivit om den borgerliga
regeringen hade fått fortsätta.
Låt oss då minnas hur det verkligen var. Under
Carl Bildts tid som statsminister har statsskulden
fördubblats. Arbetslösheten har inte varit så hög sedan
30-talet. Skyhöga realräntor drog ner investeringarna
med 30 %. Den svenska kronan förlorade en fjärdedel
av sitt värde.
Låt oss också minnas hur den gamla regeringens
egna framtidsberäkningar såg ut. I våras, innan räntan
nått sommarens nivåer, räknade man med en fortsatt
arbetslöshet på över 10 % och ett stort
budgetunderskott ända fram till 1999.
Budgetunderskottet, visar det sig nu, ligger 40
miljarder kronor högre än vad regeringen förut har
medgivit.
När det gäller statsskulden deklarerar jag återigen
att vi skall stabilisera den under den här valperioden.
Men det är inte allmänna uttalanden som imponerar,
Carl Bildt! Värdet av sådana uttalanden har
devalverats i takt med penningvärdet under den
Bildtska regeringen. Det är konkreta, skarpa åtgärder
som är det avgörande.
Visst finns det positiva tecken i den svenska
ekonomin. Jag pekade i regeringsförklaringen på den
kraftiga uppgången inom exportsektorn och den starka
bytesbalansen. Men det går inte att bara tala om den
del av ekonomin som går bra - särskilt inte med tanke
på de stora obalanser som finns mellan en stark export
och en svag hemmamarknad.
För att konjunkturuppgången skall få fäste krävs
det en kraftfull politik, bättre statsfinanser och
minskad arbetslöshet. Det krävs en balansgång mellan
budgetförstärkningar och insatser för tillväxt. Sverige
måste både spara och arbeta sig ur krisen.
Svenska folket står inom kort inför ett nytt val:
folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen. Frågan är om Sverige skall delta
fullt ut i det europeiska samarbetet.
Röstar en majoritet nej, då blir det ett nej för
mycket lång tid framöver. Tanken att kunna
omförhandla den nu liggande preliminära
överenskommelsen har inget med verkligheten att
göra. På så sätt får folkomröstningen ännu
långsiktigare konsekvenser än val. Skulle det efter ett
nej bli allvarliga problem i ekonomin med räntorna
eller sysselsättningen, går det inte att utlysa en ny
folkomröstning. Låt mig vara alldeles klar på den
punkten här i riksdagens talarstol.
Blir det ett ja, får vårt globala engagemang ännu
ett forum och ett redskap. Blir Sverige medlem i den
europeiska unionen, kommer den här regeringen att
även genom samarbetet där verka för ett starkare stöd
till Förenta nationerna, för öppenhet mot omvärlden
och för ökad frihandel med utvecklingsländerna och
Central- och Östeuropa.
Fru talman! Jag har avgivit en regeringsförklaring
i linje med den politik som presenterats för väljarna i
valrörelsen. Jag vet att det också i andra partier finns
ett mycket äkta engagemang för människors
levnadsvillkor och en insikt om Sveriges svåra
problem.
Regeringen kommer i konstruktiv anda att pröva
förslag som övriga partier presenterar. Våra förslag
kommer att förankras bättre och på ett tidigare
stadium i riksdagen.
Den skepsis som samarbetstanken möter kan bara
skingras i handling, och det kommer att visa sig att
regeringen för sin del menar allvar. Sveriges
medborgare har rätt att kräva en större ansvarskänsla
än någonsin av sina folkvalda.
(Applåder)