Fru talman! Tanken är att den här debatten skall
handla om den regeringsförklaring som Ingvar
Carlsson läste upp här i kammaren i fredags.
Vi satt några stycken dagen innan och spekulerade
om vilka överraskningar som regeringsförklaringen
eventuellt skulle kunna innehålla.
Då var det någon i sällskapet som sade ungefär så
här: Tänk om Ingvar Carlsson t.ex. säger att
husläkarna får vara kvar eller att regeringen avstår
från att återinföra dubbelbeskattningen. Det vore
verkligen att sträcka ut en hand till Folkpartiet. Eller
tänk om han säger att vårdnadsbidraget trots allt får
vara kvar. Det vore att visa generositet mot Centern
och Kds. Så mycket lättare det skulle bli med några
sådana gester att sedan få igenom de tuffa
budgetförstärkningar som väntar.
Men någon utsträckt hand fanns inte i
regeringsförklaringen, i varje fall inte till de
borgerliga partierna. Löftet att pröva
oppositionspartiernas förslag till budgetförstärkningar
är snarare en fråga om hur Ingvar Carlsson vill
underlätta för regeringen att lösa sina problem än
någon gest av generositet mot våra partier.
Problemet inför den här debatten är, som redan har
framhållits, att regeringsförklaringen var så allmänt
hållen att den inte säger särskilt mycket om den
politik som den nya regeringen kommer att bedriva.
Fru talman! Låt mig ändå på en gång säga att jag
uppskattar att Ingvar Carlsson i regeringsförklaringen
lägger så stor vikt vid jämställdhetsfrågorna. Jag har
ingen anledning att tro annat än att den nya regeringen
kommer att fortsätta det arbete som den avgående
regeringen har inlett. Ni kommer att upptäcka att
mycket av det ni säger er vilja ta itu med redan är på
gång. Nu gäller det att fullfölja detta med
engagemang och skicklighet.
På en punkt blev jag ändå besviken på
regeringsförklaringens jämställdhetsavsnitt. Bland de
många områden som den nya
jämställdhetsdelegationen skall arbeta med nämns inte
frågan om delat ansvar i hemmen.
De skillnader i lön och makt som finns ute i
samhället speglar i hög grad ansvarsfördelningen i
hemmen. Vi kommer aldrig att lyckas eliminera
löneskillnader eller utjämna maktförhållanden om vi
inte kan få till stånd ett delat ansvar för hem och barn.
Därför är det en av de viktigaste frågorna om vi skall
nå verklig jämställdhet.
Jag har förståelse för om ett parti som länge
motsatte sig pappamånaden, och som har planer på att
föreslå en karensdag för vård av sjuka barn, kan
känna att det är svårt att nämna just denna aspekt på
jämställdhetsarbetet. Men jag vill ändå uppmana
Ingvar Carlsson och Mona Sahlin att inte glömma
den, eftersom den är helt central.
Fru talman! Ingvar Carlsson har försökt att skapa
ett intryck av att den socialdemokratiska politiken
skall kunna genomföras genom att regeringen efter
eget skön söker stöd från än det ena än det andra
partiet här i kammaren.
Jag är övertygad om att han innerst inne inser att
det inte kommer att bli så enkelt, att regeringen i
praktiken kommer att tvingas välja en huvudsaklig
partner i riksdagen, nämligen Vänsterpartiet.
Den politiska huvuduppgiften för denna
socialistiska vänsterkoalition är att skapa
förutsättningar för att Sverige fram till sekelskiftet
skall få ett tillskott på en halv miljon jobb i det privata
näringslivet.
Synen på villkoren för företagande och företagare
har varit en av de stora stridsfrågorna i årets valdebatt.
Det är alldeles självklart att den allmänna
konjunkturuppgången kommer att leda till att vi får
fler jobb. Under andra hälften av 80-talet, då vi senast
hade högkonjunktur, fick vi ett tillskott på ca 200 000
jobb i det privata näringslivet. Det resultatet kan man
säkert räkna med också den här gången utan några
extraordinära åtgärder.
Men det räcker inte. Nu måste vi få till stånd en
expansion som netto ger oss mer än dubbelt så många
jobb som i slutet på 80-talet.
Från den borgerliga regeringens sida menade vi att
det kräver nya och bättre villkor för att starta och
driva företag. Det gäller särskilt för de små företagen,
där de nya jobben skall komma. Vi har därför
genomfört en rad åtgärder - ändrade skatteregler,
strategiska skattesänkningar, bättre villkor för privat
riskkapital, avregleringar, ökat stöd till innovatörer,
förändringar i arbetsrätten - för att fler befintliga
företag skall vilja anställa fler och för att fler
människor skall vilja och våga starta företag.
Vår politik har skapat en väldig optimism bland
svenska småföretagare. Men likväl har ni
socialdemokrater misstrott den politiken.
Flertalet skatteförändringar har ni ansett vara
onödiga, också flera av dem som ni nu accepterar.
Bättre villkor för privat riskkapital har ni bara sett
som skattelättnader för kapitalägare. Ni har inte ansett
att stödet till innovatörer behöver förbättras, och ni
har tyckt att arbetsrätten var bra som den var. Så
mycket som möjligt av det vi har gjort skall nu
återställas till det gamla.
Trots att jag verkligen har försökt har jag inte
kunnat finna att ni har några alternativ att erbjuda. Er
tanke är uppenbarligen att allt var bra som det var
innan vi lade om politiken.
Om er politik på det här området blir framgångsrik
är det mycket som talar för att vi på den borgerliga
kanten har haft fel i vår analys, att vi har missförstått
vad som behövs för att få fram de nya jobben, och att
ni socialdemokrater har haft rätt.
Jag är nu i den positionen att jag kan lägga all
personlig prestige åt sidan och verkligen, som
medborgare i Sverige, hoppas att det är på det sättet.
Men jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro
det.
Fru talman! Ett annan konfliktområde har gällt
förhållningssättet till kommunerna.
Jag tror inte att någon ifrågasätter mitt personliga
engagemang för den välfärdspolitik som kommunerna
och landstingen ansvarar för. Men jag menar att det är
en felsyn när många tror att ett sådant engagemang
innebär att man måste motsätta sig alla
rationaliseringar och effektiviseringar i den
kommunala verksamheten. Tvärtom: inom Folkpartiet
har vi arbetat för både en väl utbyggd välfärd och att
medborgarna skall få mer valuta för skattepengarna.
Det kräver förändringar.
Vi är naturligtvis mycket medvetna om att
förändringar utmanar många människor, inte minst
offentliganställda, men också dem som nyttjar de
tjänster som vi talar om. Det är aldrig särskilt svårt att
mobilisera opinioner mot förändringar eller att vinna
poäng på att stödja sådana opinioner. Det är i hög
grad vad Socialdemokraterna har ägnat sig åt under
den gångna mandatperioden.
Den s.k. sexårsverksamheten som har införts bl.a.
här i Stockholm är ett exempel. För att uppnå bättre
pedagogik och ett bättre resursutnyttjande infördes
fr.o.m. hösten 1993 en särskild verksamhet för
Stockholms sexåringar. Som alla andra förändringar
skapade också den oro hos både föräldrar och
anställda. Socialdemokraterna sällade sig, precis som
man kunde förvänta sig, till kritikerna.
Nu är den här verksamheten genomförd med
mycket gott resultat. Kritiken har tystnat, och det har
också Socialdemokraterna. I dag erkänner nog de
flesta att den här förändringen var rätt tänkt. Den har
väl motsvarat de förhoppningar som knöts till den.
På samma sätt som när det gäller
sexårsverksamheten har ledande socialdemokrater i
tal och artiklar attackerat snart sagt alla förändringar
som har skett under de gångna åren. De har velat
skapa intrycket att med en socialdemokratisk regering
skulle kommunerna slippa det plågsamma
förändringstrycket. De menar att det är ond vilja från
de borgerliga partiernas sida och inte ekonomiska
realiteter som har legat bakom.
Det råder knappast något tvivel om att just den
opinionsbildningen är en av förklaringarna till den
socialdemokratiska framgången i valet.
Men när valdagen närmade sig kom också andra
signaler från Socialdemokraterna. Framför allt Göran
Persson hävdade i flera uttalanden att kommunernas
villkor inte skulle bli bättre med en socialdemokratisk
regering.
Några auktoritativa besked om vad som faktiskt
gällde gick inte att få. När jag på Publicistklubbens
eftervalsmöte hävdade att journalisterna hade
misslyckats att få fram något sådant sade Ingvar
Carlsson att han flera gånger före valet hade svarat på
frågan. Det skulle vara oerhört intressant om Ingvar
Carlsson kunde plocka fram något tal, något
uttalande, någon utskrift från valrörelsen som
innehåller ett klart besked. Jag har inte lyckats hitta
något, trots stora ansträngningar.
Regeringsförklaringen ger inte heller något besked.
Den borgerliga regeringens utgångspunkt var som
bekant att kommunernas konsumtionsutgifter skulle
vara realt oförändrade under resten av 1990-talet.
Den linjen attackerades hårt av Ingvar Carlsson
före valet, bl.a. i den avslutande partiledardebatten i
ett replikskifte med mig.
I ett samtal som vi hade i Veckans Affärers regi,
och som publicerades en knapp vecka före valet, var
Ingvar Carlsson införstådd med att en expansion av
den kommunala verksamheten skulle kosta pengar.
Han förklarade också att den borde finansieras genom
neddragningar av t.ex. bidragen till pensionärer och
barnfamiljer.
Fru talman! Låt mig mot den här bakgrunden
avslutningsvis få ställa två frågor till Ingvar Carlsson.
Kan kommunerna och landstingen räkna med
ökade statsbidrag under åren framöver så att deras
konsumtionsutgifter också realt sett kan tillåtas öka?
Om så är fallet, på vilket sätt skall pensionerna
och stödet till barnfamiljerna skäras ner?
(Applåder)