Herr talman! Dechargedebatterna infaller regel-
bundet i slutet av maj. Det är nu ett år sedan vi senast
stod här och diskuterade göranden och låtanden hos
den tidigare regeringen. Jag inledde den gången med
att göra några principiella anmärkningar när det gäller
KU:s granskningsarbete.
KU har anledning att vara kritiskt mot sig självt,
sade Kurt Ove Johansson, för att se om man kan för-
bättra förhållandena eller situationen för framtiden.
Det finns kanske anledning att upprepa de principiella
betänkligheter som jag för ett år sedan gav uttryck för.
Problemet är självfallet att vi i vårt granskningsar-
bete befinner oss någonstans i gränslandet mellan
politik och juridik. Situationen har sedan förra året
förändrats på så sätt, att majoritetsförhållandena nu är
andra. Med så mycket större eftertryck kan jag då
säga att den kritik som jag förde fram för ett år sedan,
när vi själva kunde räkna med en majoritet i kamma-
ren, står sig i dag. Därigenom borde den också få
ökad tyngd.
Den stora svagheten är givetvis partipolitisering-
en, som vi möter varje år. Alldeles oavsett hur vi
försöker att linda in detta måste vi erkänna att det
finns en klar partipolitisering.
Detta är förvisso inte någonting nytt i konstitu-
tionsutskottets historia. Politiseringen av an-
märkningsförfarandet började redan under ståndsriks-
dagens tid. Varje form av kritik kom snart att uppfat-
tas som en politisk prickning, och successivt kom
utskottsanmärkningarna också att mottas med allt
mindre respekt.
Under årens lopp har det framförts en rad olika
förslag som har syftat till att effektivisera och avpoli-
tisera granskningen. Min statsvetenskaplige lärofader,
Nils Andrén, - jag erinrar om honom även i år -
framhöll i det stora arbetet om samhälle och riksdag,
som kom ut 1966, att granskningens stora dilemma
låg i svårigheten att "hålla isär den politiska funktio-
nen och den i princip opolitiska uppgiften att under-
söka och redovisa allmän praxis vid handläggningen
av regeringsärendena".
För riksdagen och de granskande riksdagspoliti-
kerna måste det naturligtvis vara svårt att undvika
partipolitiska synpunkter och taktiska överväganden.
Nils Andréns förslag till en avdramatiserad och
samtidigt effektiviserad kontroll var att granskningen
skulle utföras av en "konstitutionsutskottets ombuds-
man", en hög och oväldig ämbetsman. Denne skulle
på riksdagens uppdrag och på utskottets vägnar
granska administrativ praxis i kanslihuset, och
granskningen skulle sedan publiceras på samma sätt
som i dag sker med JO:s ämbetsberättelse.
Detta är ett förslag, som - synes det mig - ligger
ganska nära tanken på ett särskilt granskningsråd, som
väl då skulle bestå av höga jurister, såsom har förts
fram i en tidningsartikel av Widar Andersson och som
en annan ledamot av denna kammare, Bengt Harding
Olsson, sedan har givit sitt stöd.
Jag är inte säker på att det skulle lösa så många
problem om vi hade en konstitutionsutskottets om-
budsman eller om vi hade ett särskilt granskningsråd.
Våra utmärkta föredragande i KU klarar med glans att
ta fram fakta i de olika ärendena, och gör det väl så
bra som någon speciell juristkommission - jag vill
framföra ett tack till KU:s kansli för det mödosamma
arbete som det har lagt ned och som har gjort det
möjligt för oss att över huvud taget stå här i talarsto-
len i dag. Det är dessutom ytterst sällan som mening-
arna går isär när det gäller den s.k. reciten, dvs. just
faktaframplockandet. Där brukar det råda stor enighet
om vad som skall stå i betänkandet.
Kanske ligger det största felet i stället i att konsti-
tutionsutskottet nu känner sig nödsakat att också
komma med en betygsättning, som sedan skall bli
föremål för riksdagens omröstning. Ingen kritik, viss
kritik, kan ej undgå kritik, olämpligt, etc. - det är
sådana omdömen som brukar fällas i utskottets be-
dömning. Men vi kan observera att någon fast betygs-
skala förvisso inte finns.
Behövs den här betygsättningen över huvud taget?
Det är här som partipolitiseringen sätter in och som de
tillfälliga majoritetsförhållandena blir avgörande för
riksdagens votum.
Hur riksdagen röstar får inte heller några direkta
konsekvenser för det f.d. eller nuvarande statsråd som
blir föremål för anmärkning. Är lösningen på våra
problem kanske så enkel att konstitutionsutskottet bör
avstå från att göra en direkt bedömning och i stället
låta de fakta som har tagits fram tala för sig själva, till
rättelse för framtiden? Detta är ju faktiskt vad som
redan sker i fråga om mycket av granskningen av
regeringens administrativa praxis, som ju till större
delen har avpolitiserats och som förvisso är av stor
betydelse när det gäller att förbättra rutinerna för
framtiden.
Kanske borde konstitutionsutskottet också vara
betydligt hårdare vid bedömningen av de anmälningar
som kommer in till utskottet. Kanske skulle vi där
gemensamt försöka sovra betydligt mer än vad som
nu sker.
Vad beror då detta på? Ja, kanske beror det på att
det numera är många icke-KU-medlemmar som
kommer med anmälningar. Tidigare var det i regel
enbart KU-medlemmar som förde fram anmälningar
till utskottet. Det hade måhända en viss återhållande
effekt, i varje fall när det gällde s.k. okynnesanmäl-
ningar.
Men all right - vi lever inte i den bästa av världar.
Det här var bara ett litet bidrag till diskussionen om
hur man skulle kunna lösa några av de problem som
utskottet har att dras med.
Låt mig nu återgå till den krassa verkligheten och
se på årets granskningsbetänkande. Det präglas för-
visso av att vi just nu befinner oss i en skarv. Majori-
tetsförhållandena i riksdagen har förändrats, och so-
cialdemokraterna utnyttjar nu gärna sin nyvunna styr-
ka till att med främst kommunisters och miljöpartis-
ters hjälp försöka "sätta dit" sina motståndare - och
då främst de f.d. moderata statsråden - detta också i
sådana frågor där man inte lyckades under förra man-
datperioden.
Det har närmast varit fråga om vad man skulle kunna
karakterisera som en förföljelse av Carl Bildt och Ulf
Dinkelspiel, och jag måste säga redan nu att angrep-
pen på Ulf Dinkelspiel hör till de tarvligaste som har
skådats i riksdagen. Här har anständighetens gräns
förvisso överträtts. Det här kompletteras med påhopp
på Per Unckel och Per Westerberg.
Volvo-Renault-affären, Nordbanken, statsrådens
förmögenhetsförhållanden och Carl Bildts brev till
konstitutionsutskottet med anledning av förre KU-
ordföranden Thage G Petersons agerande är gamla
bekanta. Men det är ont om nytt vin i de gamla läglar-
na, och i vilket fall som helst är det här vinet inte
särskilt välsmakande. Det finns all anledning att på
alla punkter avvisa den dåligt underbyggda kritiken.
Jag vill också konstatera att två av de frågor som
har tagits upp kan sägas vara av närmast ideologisk
betydelse. Det gäller Volvo-Renault-affären där den
socialdemokratiska bedömningen med så mycket
politisk inblandning som möjligt ligger ljusår från den
borgerliga uppfattningen att staten har sitt ansvarsom-
råde och att det enskilda näringslivet har sitt och att
man inte i onödan skall klampa in på det fält som det
enskilda näringslivet har att förvalta. Den andra prin-
cipiella frågan av större vikt gäller statsrådens förmö-
genhetsförhållanden. Ifrån majoritetens sida är man
tydligen beredd att helt diskriminera och diskvalifice-
ra som blivande statsråd de personer som har råkat
förvalta sitt pund väl och som har en förmögenhet att
falla tillbaka på.
Herr talman! Jag ber att få återkomma senare till
de speciella yrkanden under de särskilda punkterna.
Jag vill bara avsluta med att säga att den kritik som
har förekommit inte är särskilt väl underbyggd.