Fru talman! Okynnesanmälan eller inte, men man
får en känsla av att den kritik som majoriteten har
samlats kring är exempel på en eftersläng med bak-
grund i en långvarig utrikespolitisk rivalitet mellan en
del socialdemokrater och Carl Bildt. Det är välbekant
att det har funnits en sådan. Man hävdar att här har
skett en avvikelse från en tidigare officiell ståndpunkt
och att det borde ha beretts på olika sätt.
Nu handlar det ju inte om vilken tidigare officiell
ståndpunkt som helst, utan en som blivit fullständigt
passerad av den historiska utvecklingen. Det var all-
mänt bekant redan på 1950-talet att Sverige stödde
viss verksamhet i Baltikum som syftade till att åter-
upprätta dessa ockuperade grannländers självständig-
het. Det var naturligtvis känt i Moskva också. Man
läste svenska tidningar och insåg naturligtvis att det
var väl känt även i Sverige att det förhöll sig på det
sättet. Man tog säkert dessutom reda på ett och annat.
Man kan konstatera att Carl Bildt i det här fallet
har påmint om en verklighet som existerade men som
inte längre är aktuell. Inga detaljer av något slag om
något som kan tänkas vara känsligt har avslöjats. Om
konsekvenserna av detta blev att Evald Hallisk fick en
bättre uppgörelse med staten än vad som annars hade
varit möjligt, ser jag inte att det har med ämnet att
göra.
En tanke som tycks finnas i majoritetens argumen-
tering är att Carl Bildts uttalande skulle ha bidragit till
att framställa Tage Erlander, som ju hade det yttersta
ansvaret för dessa ting på 1950-talet, som en person
som då for med osanning. Det är ju inte det det är
fråga om.
Det som sades officiellt på 1950-talet var natur-
ligtvis det enda som kunde sägas då, det enda som var
rimligt att säga under pågående kallt krig mellan två
samhällssystem. De historiska förutsättningarna var
totalt annorlunda. Men det som inte kunde sägas då
kan ofta sägas nu - det gäller inte bara just det här
ärendet, utan över lag förhållanden som var aktuella
för 30 eller 40 år sedan.
En annan tanke tycks vara att det skulle vara sär-
skilt allvarligt att Carl Bildts uttalande var allmänt
och svepande. Men det var naturligtvis just så han
borde uttala sig om han nu skulle kommentera de här
frågorna. Om man går in på detaljer tar man natur-
ligtvis risken att säga något som kanske på någon
punkt skulle ha förbehållits en trängre krets.
Att i allmänna ordalag påminna om något som
varenda intresserad och läskunnig person vetat om i
årtionden kan inte gärna ha skapat några problem.
Kanske är det rent av så att det här uttalandet bidrog
till att lätta upp samtalsatmosfären mellan Sverige och
Ryssland och skapa ett större mått av förtroende.
Jag kan i alla fall inte på något sätt se att riket har
utsatts för några risker genom detta uttalande, och
därför tycker jag att den rimliga slutsatsen här är att
kammaren borde bifalla reservation 4.