Herr talman! Konstitutionsutskottets roll är att
granska och vid behov ifrågasätta regeringens och
statsrådens åtgärder. Det är en nödvändig uppgift i en
demokrati, och den bör utövas med konsekvens och
med strävan efter rimlighet och saklighet i bedöm-
ningarna. Jag vill också här rikta ett tack till kansliet,
som gör sitt bästa för att utskottet skall klara den
uppgiften.
Det är allvarligt när KU:s förmåga att fylla denna
roll med innehåll ifrågasätts. Enligt min mening finns
det fog för mycket av den kritik som har riktats mot
KU:s, eller majoritetens i KU:s, sätt att arbeta. Med
"majoritet" avser jag då inte bara den majoritet som
kan förknippas med den för ögonblicket sittande re-
geringen. Problemet är mer övergripande och kan
beskrivas på olika sätt.
En del har talat om KU som ett forum för person-
liga och politiska vendettor. Andra har konstaterat att
partipolitiseringen generellt har gått för långt. KU är
inget vanligt utskott. Det skall, åtminstone i gransk-
ningsarbetet, vara det utskott som är minst partipoliti-
serat, men det framstår just i samband med gransk-
ningsarbetet som det mest partipolitiserade i hela
riksdagen. Vi har redan fått illustrationer av detta i
dagens debatt.
Det inger naturligtvis inte förtroende när parti A:s
ledamöter aldrig skriver under på kritik mot statsråd
från andra partier än parti B och alltid finner att stats-
råd från det egna partiet uppträtt föredömligt. Det
inger inte heller förtroende när parti B:s ledamöter
gör precis likadant, fast tvärtom. Om detta mönster
skall vara det normala, behövs inte KU-granskningen
alls. Det räcker i så fall med en stämpeldyna eller
möjligen två.
Jag vill inte med detta påstå att vissa partier alltid
uppträder mindre rekommendabelt än andra. Det vore
att förvandla ett allvarligt problem just till en fråga
om partipolitisering. Därför tror jag inte heller att det
är någon som helst lösning på problemet att - som
Widar Andersson har framkastat - låta mindre partier
bli överrepresenterade i KU. Det finns ingen garanti
för att jag och andra som företräder partier som för
ögonblicket är mindre än vi tycker att vi skulle vara
skulle uppträda mer oväldigt än andra. Vad det i stäl-
let gäller är att skapa en starkare känsla hos alla KU-
ledamöter för att de åtminstone i granskningsarbetet
har hela riksdagens uppdrag.
I stället för att ge vissa partier en starkare ställning
i KU skulle man möjligen kunna se över formerna för
hur ledamöterna över lag utses. Utan att här lägga
fram något förslag vill jag påminna om det system
som tillämpas när man utser tryckfrihetsjury - den ena
parten har då rätt att protestera mot ett visst antal
juryledamöter.
Kanske är det här svårt att tillämpa i riksdagen,
men kanske kunde man tänka sig ett annorlunda no-
mineringsförfarande just vad gäller KU eller för den
del av KU:s arbete som gäller just granskningen, i
syfte att tillförsäkra sig ett aktivt stöd av större delen
av riksdagen.
En annan tanke som har kastats fram är att en sär-
skild granskningsnämnd inrättas och att denna t.ex.
skulle kunna förbereda delar av granskningsarbetet.
Jag tycker också att de synpunkter som Birger
Hagård utvecklade i fråga om det betygssystem som
inte finns men som ändå uppfattas som ett betygssys-
tem är tänkvärda.
Herr talman! Jag, Margitta Edgren och Birgit
Friggebo skall senare återkomma till mina och Folk-
partiet liberalernas synpunkter på några av de konkre-
ta ärenden som har varit uppe till granskning i år. Jag
vill nu bara lämna några övergripande kommentarer.
Kurt Ove Johansson har försökt framställa årets
granskningsbetänkande som en enda lång vidräkning
med regeringen Bildt, för att inte säga med förutva-
rande statsministern själv. Jag accepterar inte att de
synpunkter som vi har framfört från Folkpartiets sida
utnyttjas i något slags kampanj av Kurt Ove Johans-
son. Att två eller flera partier i en viss fråga hamnar
på samma ståndpunkt betyder inte automatiskt att man
har samma syften eller utgångspunkter.
När det gäller det s.k. Jeltsinbrevet har vi alla haft
att utgå från regeringsformen, där det stadgas att utri-
kesärenden av större vikt skall föredras i Utrikes-
nämnden. Man kan alltid diskutera när ett ärende är så
beskaffat att det blir av större vikt, men även reser-
vanterna från Moderata samlingspartiet uttrycker sig
ju så att de inte helt utesluter tanken att detta brev
skulle kunna vara av det slag som regeringsformen
säger borde föredras i Utrikesnämnden.
År 1991 skrev dåvarande statsministern Ingvar
Carlsson ett brev till Saddam Hussein under Kuwait-
kriget. Den gången fann både Folkpartiets, Centerns
och Moderaternas ledamöter i KU - jag var inte med
själv - att detta brev borde ha blivit föremål för
överläggning i Utrikesnämnden. Socialdemokraterna
fann den gången att allt hade varit i sin ordning och
att inget skäl till kritik fanns.
När Folkpartiet liberalernas ledamöter i KU denna
gång hävdar att Jeltsinbrevet borde ha diskuterats i
Utrikesnämnden är det inte i avsikten att i största
allmänhet komma åt Carl Bildt eller den förra rege-
ringen, vars allmänna handlag med utrikesfrågorna
och i synnerhet dem som har gällt Ryssland och Bal-
tikum vi finner mer förtroendeingivande än den nuva-
rande regeringens, utan endast att visa konsekvens i
förhållande till den uppfattning som vi uttryckte för
fyra år sedan.
Som framgått av pressen var de moderata ledamö-
terna i KU mycket nära att instämma i dessa synpunk-
ter. Vid presskonferensen om KU:s granskningsbe-
tänkande påpekade jag själv, utan att jag hörde några
protester, att det var fråga om en mycket lång enig
skrivning i sakfrågan och att egentligen endast slutsat-
sen eller sammanfattningen avvek.
Vi har sedan fått veta att den moderata reservatio-
nen avses täcka en större del av texten än vad som
framgick av det material som då hade offentliggjorts.
Även med kännedom om den upplysningen kvarstår
dock mitt intryck att meningsskiljaktigheten i sak inte
är så oerhört stor.
När Kurt Ove Johansson förtjust konstaterar att
också Folkpartiet och Centern har synpunkter på det
här brevet borde han fundera över sin egen trovärdig-
het. Den hade varit betydligt större, om han själv
1991 hade förmått uttrycka samma synpunkter på
Ingvar Carlssons brev till Saddam Hussein. Det gjor-
de han nu inte.
Det vore bra om Kurt Ove Johansson i denna de-
batt klargjorde, om det går, varför det som var fel
1994 var rätt 1991.
Också när det gäller Carl Bildts brev till KU med
anledning av de olika uppgifter som häromåret spreds
av Thage G Peterson kring Volvo-Renault-affären
förefaller Kurt Ove Johansson vilja få det att framstå
som om Folkpartiet liberalerna och Centern helt delar
Socialdemokraternas synsätt och motiv. I själva ver-
ket har vi så att säga i den materiella sakfrågan, den
om Thage G Petersons påståenden, betydande förstå-
else för den irritation som drev Carl Bildt när han
skrev brevet till KU. Inte desto mindre tycker jag att
dessa välmotiverade synpunkter borde ha framförts på
ett annat sätt.
KU:s integritet är naturligtvis en känslig sak och
måste så vara för att vi inte skall glida in i en praxis
med skrivelser från än det ena, än det andra statsrådet.
Men dessa två aspekter av ett och samma problem-
komplex måste hållas isär, även om den som försöker
göra det givetvis utsätter sig för vissa risker.
På dessa två punkter har vi tillhört en majoritet i
KU som haft synpunkter på Carl Bildts agerande. På
andra punkter tillhör vi den minoritet som finner att
kritiken är obefogad och just ett uttryck för den form
av överdriven partipolitisering av KU:s arbete som nu
ifrågasatts, jag höll på att säga överallt utanför detta
hus.
Det mest anmärkningsvärda är den kritik som rik-
tas mot att Bildt utsåg Ulf Dinkelspiel till statsråd
utan att ta hänsyn till dennes speciella förmögenhets-
förhållanden och den uppmärksamhet som dessa kun-
de skapa. "Försiktighetsåtgärder" hette det nyss i en
replik från Kurt Ove Johansson. Jag undrar vad Carl
Bildt egentligen skulle ha gjort om det inte var just att
låta bli att utse Ulf Dinkelspiel.
Vad är detta för slags inställning till människor
och till politiska förtroendeuppdrag? Skulle en person
vara diskvalificerad på förhand från en statsrådspost,
trots att inget jäv kan påvisas och trots att ingen kritik
i sak mot den aktuella personen antytts men bara
därför att han eller hon är förmögen? Vilken typ av
samhälle får vi, om en persons duglighet för en upp-
gift inte längre skall få vara avgörande när befattning-
en tillsätts?
Herr talman! I ytterligare några frågor ingår Folk-
partiet i en majoritet tillsammans med flera partier,
bl.a. Socialdemokraterna och Moderaterna. Reserva-
tioner har där avgivits från helt andra håll. Det hand-
lar i första hand om de punkter som gäller EU-
information. Jag skall inte nu fördjupa mig i detta
utan bara konstatera att jag nog får det intrycket att
det knappast hade varit möjligt att något material från
regeringen inte skulle ha KU-anmälts av de mest
inbitna på nej-sidan. Allt var fel i det som regeringen
gjorde i dessa frågor, eftersom allt skulle vara fel. Det
är ett slags överdriven partipolitisering, om än i en
speciell form.
Herr talman! Om kritiken mot konstitutionsutskot-
tet fortsätter blir det enligt min uppfattning nödvän-
digt att se över både granskningens former och for-
merna för utseende av ledamöter, och det kommer då
att handla om hela den politiska processens anseende.
Det vore allvarligt om vi skulle hamna i det läget,
men som jag uppfattar situationen är risken för detta
ganska stor. Jag kommer senare att återkomma till
enskilda delfrågor.