Fru talman! Det är alltid lika roligt att debattera
med Kurt Ove Johansson. Han har en förmåga att elda
upp sig till den milda grad att han t.o.m. tror på vad
han säger. I det här fallet fanns det åtskilliga dunkla
punkter i vad Kurt Ove Johansson sade.
Han talade om att 70-årssekretessen skulle ha varit
berörd. Naturligtvis inte! Här uttalar sig alltså stats-
minister Carl Bildt i mycket svepande ordalag om ting
som hände på 1950-talet och som är var mans egen-
dom. Vi visste egentligen alla vad som pågick, om vi
över huvud taget var intresserade av att ta reda på
något. Att svensk underrättelseverksamhet riktades
mot Sovjetunionen, att vi vidtog åtgärder för vårt
försvar, var definitivt inte någon nyhet. Man behövde
inte ens, som jag själv råkade, vara engagerad i den
svenska underrättelsetjänsten vid den här tidpunkten
för att känna till vad som pågick.
Den häftiga debatten i svenska medier och den
häftiga debatten mellan Ingvar Carlsson och Carl
Bildt var kanske inte fullt så häftig som Kurt Ove
Johansson i efterhand vill göra gällande. Det är möj-
ligt att den var häftig från Ingvar Carlssons sida, men
det var väl också det enda i det sammanhanget.
Att uttalandet skulle ha påverkat domstolsproces-
sen finns det väl inte någon större anledning att tro.
Här hade regeringen redan i januari 1993, alltså näs-
tan ett och ett halvt år dessförinnan, fattat ett beslut
om att bevilja Evald Hallisk en halv miljon kronor.
Därmed hade man de facto erkänt att Sverige hade
förpliktelser mot Hallisk. Att Hallisk inte var nöjd
utan ville gå vidare är en annan sak; det uppnåddes i
det sammanhanget en förlikning där Evald Hallisk
fick ytterligare 120 000 kr.
Detta är verkligen är att göra en höna av en fjäder.
Jag står fast vid vad jag tidigare sade: Detta är en
okynnesanmälan, och den har lett fram till en okynne-
skritik. Den är egentligen inte värd att behandlas av
KU.