Herr talman! Jag skall kommentera just det som
Peter Eriksson avslutade med, dvs. regeringen och
jämställdhetspolitiken.
Utskottet är faktiskt i detta ärende totalt överens
om en kritisk skrivning. Då menar jag inte att vi riktar
kritik i den mening som det talas om i den allmänna
debatten, utan att vi har en kritisk skrivning när det
gäller jämställdhetspolitiken.
Kurt Ove Johansson vidimerade för någon timme
sedan att vi är överens. Men Kurt Ove Johanssons
historiebeskrivning, precis som Peter Erikssons, är
inte riktig.
Sedan man satte ett mål om 40 % kvinnlig repre-
sentation har kurvorna stadigt pekat uppåt när det
gäller den andel kvinnor som regeringen själv kan
besluta om. Jag medger att hastigheten var låg, för
låg, under den borgerliga regeringens tid, men kurvan
pekade ändå uppåt.
Men i år bryts denna positiva utveckling. Det är
märkligt, för aldrig tidigare har vi haft en regering
som så ofta, så mycket och med ett sådant eftertryck
har talat om att öka kvinnors makt och inflytande.
Därför tycker jag att det är desto mer motsägelsefullt
att samma regering misslyckas med jämställdheten
inom det område där man själv har möjlighet att be-
stämma, nämligen inom regeringskansliet och kom-
mittéväsendet. Ur jämställdhetsperspektiv är detta
betänkande en trist redovisning.
Kvinnors löner har minskat i förhållande till män-
nens när det t.ex. gäller departementssekreterare.
Antalet män med chefslöner har ökat mer än antalet
kvinnor med chefslöner. Kvinnliga departementsråd
har genomsnittligt lägre löner än sina manliga kolle-
ger. Exempelvis gruppen kansliråd består av 177 män
och 42 kvinnor, alltså knappt 20 % kvinnor. I och för
sig kan jag konstatera att detta är den enda grupp där
kvinnor har högre medellön än männen, men de är
alltså alldeles för få.
När det gäller kommittéväsendet ser siffrorna om
möjligt ännu tristare ut. Andelen kvinnor har minskat,
och andelen kvinnliga ordförande har minskat än mer
- katastrofalt. Så har det inte varit vid tidigare
granskningar. Det är anmärkningsvärt att under den
socialdemokratiska regeringen bryts en positiv ut-
veckling, och vi backar både när det gäller löneut-
veckling och rent numerärt.
1988 ställde sig riksdagen bakom målsättningen i
propositionen om jämställdhet inför 1990-talet, att
kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kom-
mittéer skulle öka till 30 % 1992 och till minst 40 %
1995. Vid KU:s granskning 1992 fann vi att andelen
kvinnor var 34 % i kommittéerna, dvs. att vi väl upp-
fyllde målen. Under 1994 hade andelen kvinnor ökat,
både när det gällde ledamöter och ordförande. Ök-
ningen var alltså svag, men ändock en ökning. Sedan
dess har andelen kvinnor i båda dessa grupper mins-
kat.
Det är ju förvisso inte den största frågan som re-
geringen har att hantera, även om det ibland kanske
låter så från en del håll. Men ord hjälper inte. Det
fordras konkret handling. Skillnaden mellan regering-
ens agerande internt och den politik som lanseras utåt
är uppenbar.
Jag kan se framför mig hur kvinnliga tjänstemän i
regeringskansliet arbetar hårt med att utveckla rege-
ringens jämställdhetspolitik i propositioner, direktiv,
tal och liknande. Samtidigt får de för egen del erfara
att regeringens jämställdhetspolitik inte ens gäller
dem i regeringskansliet utan bara är ett spel för galle-
rierna.
Herr talman! Slutligen får jag i alla fall landa litet
positivt och säga att det är tillfredsställande att utskot-
tet är överens på denna punkt. Det gör att man kan ha
en förhoppning om ett bättre resultat vid nästa års
granskning.