Fru talman! Finanskrisen kom att skaka hela det
finansiella systemet i Sverige. KU:s granskning nu
visar med all önskvärd tydlighet att den dåvarande
regeringen under perioden 1985-1990, trots insikt om
ägarrollen och betydelsen av en kompetent styrelse,
inte vidtog några åtgärder för att undvika kraschen i
statligt ägda Nordbanken. En ansvarslöshet och en
formlöshet präglade statens agerande.
Under den period då problemen grundlades hette
de ansvariga statsråden Kjell-Olof Feldt och Allan
Larsson. Det är dessa som med sin låtgåmentalitet bär
det politiska ansvaret för kraschen i den statligt ägda
banken.
Finanskrisen inleddes under hösten 1990 i och
med att stora förluster konstaterades i Nordbanken.
Till dags dato har krisen lett till utgifter för staten på
totalt 65 miljarder kronor, fördelade med 1 miljard
kronor på Första Sparbanken, med 24 miljarder kro-
nor på Gota - nu en del av Nordbanken - samt med
40 miljarder kronor på Nordbanken.
Till följderna hör också ett antal anmälningar till
konstitutionsutskottet av vilka den kanske viktigaste
berör utövandet av ägandet i Nordbanken, som staten
ägde till 70 %.
Det är först efter mycken envishet från oss mode-
rater som en relativt omfattande granskning har skett.
Den har tyvärr begränsats av att Nordbankens förre
ordförande Tony Hagström har vägrat låta sig utfrå-
gas i KU.
Fru talman! Granskningar i efterhand av skandal-
artade affärer ger lätt bilden av att det är lätt att vara
efterklok och att det först är i efterhand som det går
att säga vad som skulle och borde ha gjorts. Jag har
därför i min och moderaternas granskning koncentre-
rat mig på följande huvudfrågor.
1. Var man i departementet medveten om vilka
krav ägarrollen medförde?
2. Vilken strategi hade regeringen vad gäller sty-
relserekrytering?
3. Vilka direktiv gavs till styrelse och bolags-
stämma?
Vad gäller den första frågan om medvetenhet om
ägarrollen fanns det tidigt diskussioner om vilka krav
som skulle ställas av ägaren. Redan 1983 tillsattes
exempelvis Kreditmarknadskommittén, vars betän-
kande kom i juni 1988. Där beskrivs utförligt styrel-
sens ansvar.
I ett KU-förhör i februari 1989 angående PK-
bankens köp av Carnegie sade Kjell-Olof Feldt: "Jag
har kommit till den slutsatsen att vi bör bättre utveck-
la finansdepartementets roll som ägare." Vid KU-
förhören i vintras fick vi klargjort att inget mer hände
under det år som Kjell-Olof Feldt satt kvar som minis-
ter.
I februari 1990 kom en proposition om ägande i
banker och andra kreditinstitut. I denna skrev Odd
Engström: "Avsaknaden av en möjlighet till äga-
ringripanden under en längre tid skulle kunna konser-
vera en inkompetent företagsledning till men inte
endast för lönsamheten och aktievärdet utan ytterst för
bankens säkerhet och sundhet."
Vi kan alltså konstatera att alltmedan PK-
bankens/Nordbankens ledning styrde längre in i mo-
raset av tvivelaktiga krediter, fanns i regeringen en
insikt och diskussion om vikten av en stark och tydlig
ägare. Men man gjorde inget, fast man insåg betydel-
sen.
Den andra frågan gäller styrelserekryteringen. Ad-
vokaten Otto Rydbeck skriver i en rapport om styrel-
seansvar m.m. till Finansdepartementet: "I ett fall som
det nu aktuella, där en aktieägare (staten) har varit
helt dominerande, kan antagas att ett övervägande
antal av styrelseledamöterna valts därför att de haft
någon kunskap eller erfarenhet som huvudaktieägaren
ansåg sig behöva i styrelsen. Om huvudaktieägaren
skulle ha utsett en styrelse efter andra normer än
lämpligheten att fatta kreditbeslut och i övrigt leda en
bank kan dock med visst fog hävdas att aktieägaren
till viss del har sig själv att skylla för misstag som
begås i detta avseende."
Hur hade då staten sett till att styrelsen haft erfor-
derlig kompetens? Vid KU-utfrågningen visade det
sig att staten under Kjell-Olof Feldts tid aldrig gjorde
någon egen bedömning av styrelseledamöterna eller,
med Feldts egna ord: "Förslagen på hur styrelsen
skulle förnyas kom uteslutande från bankstyrelsens
ordförande och verkställande direktören." Bankled-
ningen rekryterade själv sin styrelse efter egna kriteri-
er och staten utsåg snällt dem som banken ville ha.
Man kan förmoda att en kritisk hållning till den egna
verksamheten inte var det första banken efterlyste.
Kjell-Olof Feldt och sedan Allan Larsson har som
ministrar haft det reella ansvaret att från ägarens sida
tillse att banken fick en lämpad styrelse. Bengt K.Å.
Johansson hade från 1988 fram till februari 1990 det
formella ansvaret, men de reella kontakter sköttes av
någon annan, nämligen av Feldt. Feldt litade på att
banken själv föreslog en kompetent ledning. Allan
Larsson trodde först att Feldt gjort det och såg ingen
anledning till förändring. Det var först när förlusterna
exploderade som Allan Larsson såg till att byta ut de
flesta av dem som han nio månader tidigare formellt
haft ansvar för valet av.
Vad gäller den tredje huvudfrågan om eventuella
direktiv till bankledningen har utfrågningarna klar-
gjort att alla reella kontakter under Kjell-Olof Feldts
tid, fram till 1989, skedde vid sidan av bolagsstäm-
morna. Stämman hanterade bara de formella ärende-
na. De reella överläggningarna skedde vid direkta
kontakter mellan Kjell-Olof Feldt och bankledningen.
Inför bolagsstämmorna våren 1990 var Kjell-Olof
Feldt på väg ut ur regeringen och Allan Larsson in.
Skiftet skedde i februari 1990. Feldt hade inga kon-
takter inför stämmorna den 15 mars och den 25 april,
och Allan Larsson hade helt andra saker för sig och
trodde att Feldt hade skött den detaljen. Inga kontak-
ter togs alltså inför dessa stämmor från ansvariga
statsråd.
Alla kontakter mellan ministrarna och bankled-
ningen, Tony Hagström, skedde muntligen. I och med
att Tony Hagström har vägrat komma till konstitu-
tionsutskottet för utfrågning har en ordentlig genom-
lysning av vilka kontakter som tagits och vilka direk-
tiv som givits inte blivit möjlig att göra. Uppgifterna
om Tony Hagströms begränsade uppdrag samt att
hans uppgift, enligt Hagström direkt uttalad av ägaren
staten, var att ombesörja de övergripande strategiska
frågorna i banken, inte syssla med kreditgivning, har
därför inte varit möjliga att kontrollera.
Först när förlusterna offentliggjordes och det blev
uppenbart att en uppröjning behövde göras agerade
Allan Larsson. Då avsattes den gamla ledningen och
en ny tillsattes. Då formulerades krav på kompetens.
Då agerades det. Inför de första kapitaltillskotten i
samband med maktskiftet efter valet 1991 rådde ock-
så en politisk enighet, den s.k. samlingsregering som
det har pratats om. Men det var alltså först i uppstäd-
ningsfasen.
Fru talman! Ansvaret för de gångna gärningarna är
tydlig. Det bärs i stor omfattning av Kjell-Olof Feldt
och Allan Larsson. Därför riktar vi moderater berätti-
gad kritik mot dem i KU, vilket också Centerpartiet
och Miljöpartiet gör. Kostnaderna för finanskrisen får
skattebetalarna till stor del bära.
Fru talman! Låt oss ta lärdom. Låt oss formulera
en ägarpolicy för statens ägande av företag. Låt inte
detta hända igen.