Herr talman! Makt korrumperar, sägs det. Det
finns mycket sanning i det uttrycket. I slutna samhäl-
len är korrumperade makthavare snarare regel än
undantag. Risken för upptäckt och straff minskar ju ju
högre upp man kommer i hierarkin. I ett öppet sam-
hälle som det svenska förhåller det sig annorlunda.
Där kommer allt fuffens som makthavarna har för sig
förr eller senare upp till ytan.
De missförhållanden inom det statliga Vägverket
som nu kommer i dagen är ett bra exempel på detta.
En öppen och effektiv granskning av makten och dess
utövare är en av de viktigaste grundbultarna i ett de-
mokratiskt samhälle och för en levande demokrati.
Det är viktigt att makthavarna granskas kontinuerligt
och att det finns granskare som törs granska. I vårt
land finns det ett ganska finmaskigt nätverk av grans-
kare som oberoende av varandra har uppgiften att
syna makten och myndighetsutövningen i sömmarna.
Riksrevisionsverket, Riksdagens revisorer och vårt
unika JO-ämbete är väsentliga delar av detta nätverk.
Den viktigaste förutsättningen för en effektiv
granskning av makthavarana och deras ämbetsutöv-
ning är dock att vi har många fria och fristående me-
dier. Den i det svenska folkdjupet väl förankrade
offentlighetsprincipen i kombination med seriösa
orädda och grävande journalister är den bästa garantin
mot maktmissbruk. De kan vända ut och in på vad
som sker i maktens korridorer på olika nivåer.
KU:s uppgift som granskare av regeringsmakten
skall inte heller undervärderas. Den utgör en viktig
del av den demokratiska kontrollen. KU:s granskning
av den högsta makten har under årens lopp kommit att
bli alltmer uppmärksammad. KU har blivit ett be-
grepp hos den svenska allmänheten. Det förpliktigar
naturligtvis.
När jag i början av 1970-talet valdes till riksdags-
ledamot och inträdde i konstitutionsutskottet var
granskningsbetänkandena ganska tunna. Dechargede-
batterna, som de hette på den tiden, var korta och inte
speciellt heta. Sedan dess har emellertid KU:s
granskning förändrats avsevärt. Årets granskningsbe-
tänkande är ett av de mest omfattande någonsin.
KU:s granskningsuppgift som den kommer till ut-
tryck i regeringsformen 12 kap. 1 § är dock densam-
ma som förut. Utskottets uppgift är att granska stats-
rådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
ledning. Att granska regeringens och statsrådens gö-
randen och låtanden är naturligtvis mot denna bak-
grund en mycket grannlaga uppgift. Det mödosamma
arbete som KU lägger ner i sin årliga granskning har
enligt min mening stor betydelse för allmänhetens rätt
till insyn i regeringsarbetet och för den demokratiska
processen.
Jag vill här också ta tillfället i akt och tacka vårt
mycket kompetenta kansli för insatserna i årets
granskning. Det är ingen tvekan om att en så omfat-
tande granskning inte hade kunnat göras om vi inte
hade haft ett mycket kvalificerat kansli bakom oss.
Årets betänkande innehåller 21 reservationer. Det
kan verka mycket. Det förtjänar dock att framhållas
att det finns mycket av samsyn mellan riksdagsparti-
erna i de konstitutionella frågorna.
En väsentlig fråga i vårt granskningsarbete har
varit att undersöka hur det går med jämställdhetssträ-
vandena inom regeringskansliet. Vi kan konstatera att
situationen alltjämt är otillfredsställande när det gäller
både personalsammansättning och lönenivåer. Vad
beträffar kansliråd har det skett en klar förbättring när
det gäller kvinnornas löner. Men när det gäller den
betydligt större gruppen kvinnliga departementssekre-
terare förhåller det sig tvärtom; där har det skett en
försämring. Enligt utskottet är det angeläget att arbe-
tet för jämställdhet intensifieras i dessa avseenden.
KU har sedan länge särskilt granskat kommittévä-
sendet från jämställdhetssynpunkt. Årets genomlys-
ning av situationen ger närmast en beklämmande bild.
Många statsråd i den borgerliga regeringen talade vitt
och brett om vikten av flera kvinnor i statliga kommit-
téer utan att ha åstadkommit ett enda dyft. Vi har i
tidigare granskningar påtalat vikten av att andelen
kvinnor bland sakkunniga och framför allt ordförande
bör öka. Vi kan nu konstatera att det kvinnliga insla-
get i båda dessa grupper minskat. Också sett ur pers-
pektivet jämställdhet ledde alltså Carl Bildts regering-
speriod till en tillbakagång i detta avseende.
Statsråd i den nuvarande regeringen håller också
flammande tal om jämställdhet. Utskottet utgår därför
ifrån att andelen kvinnor bland sakkunniga och ordfö-
rande i statliga kommittéer som regeringen ensam
bestämmer om kommer att öka. Jag hoppas att Mona
Sahlin och kamraterna i Rosenbad hör mig när jag nu
säger: Räkna med kritik från utskottet om ni inte
åstadkommer ett ordentligt trendbrott i den f.d. bor-
gerliga regeringens jämställdhetspolitik.
I granskningsbetänkandet riktas hård kritik mot ett
par statsråd i den f.d. borgerliga regeringen. Den som
tar del av utskottets redovisning kommer att finna att
den kritik som riktas mot dessa statsråd är berättigad.
F.d. statsminister Carl Bildt är den som får den hår-
daste kritiken. Han får kritik bl.a. därför att han på ett
otillbörligt sätt försökte blanda sig i utskottets
granskningsarbete. Jag har deltagit i KU:s arbete i
ungefär 20 år. Aldrig tidigare har det förekommit att
en statsminister eller ett statsråd på ett så flagrant sätt
försökt lägga sig i konstitutionsutskottets arbete. Det
är beklagligt att moderaterna i utskottet inte hade
kurage nog att som alla övriga partier i utskottet ta
avstånd från Carl Bildts klumpiga handlingssätt i det
här fallet.
Jag vill gärna tro att utskottets ledamöter oavsett
partifärg är besjälade av att objektivt och med beva-
rad integritet syna regeringens fögderi. Det är alltjämt
mitt bestående intryck från många års arbete i utskot-
tet. Det finns alltid, och det måste man som KU-
ledamot alltid ha klart för sig, en gräns för den poli-
tiska gråzonen i granskningsarbetet som inte kan
överträdas om utskottet vill förbli trovärdigt. Enligt
min mening har KU genom åren på ett hedervärt sätt
klarat den gränsdragningen.
Men trovärdigheten kräver också att man som
granskare har modet att kritisera egna statsråd när de
har gått för långt. Har man inte det modet, då är man
en dålig granskare. Det finns exempel i årets gransk-
ningsbetänkande där modet kunde ha varit större
Jag tror vidare att ett par av de statsråd som har
varit föremål för KU:s granskning hade vunnit på att
medge att man borde ha handlat annorlunda än som
skedde. Carl Bildt borde t.ex. ha medgivit att brevet
till KU om att ta itu med sin ordförande var ett miss-
tag. Han skulle naturligtvis inte heller som statsminis-
ter ha varit så slarvig som han var i sina uttalanden på
borggården den 9 augusti 1994 om svensk underrät-
telseverksamhet mot Sovjetunionen på 1950-talet.
Han borde likaså ha kunnat medge att brevet till Boris
Jeltsin naturligtvis skulle ha dragits i Utrikesnämnden.
Det är min absoluta övertygelse att utskottet hade
beaktat en sådan öppenhet och uppriktighet från f.d.
statsminister Carl Bildts sida. Han, liksom alla andra,
är inte ofelbar. Även en statsminister kan göra fel och
bör kunna erkänna att ett annat handlingssätt hade
varit bättre.
Det kan som jag ser det inte vara en uppgift för
KU i första hand att till varje pris nagla fast ett felan-
de statsråd vid väggen för att vinna en och annan
politisk poäng. Viktigare för KU är att uttala sig så i
granskningsarbetet att statsråden får klart för sig var
gränserna går så att begångna fel inte återupprepas.
Ett sådant synsätt på granskningen förutsätter na-
turligtvis också att den som blivit granskad tar till sig
kritiken för framtiden och handlar därefter. Men då
kan man inte sitta i London eller Washington och
telegrafera hem och förklara sig ofelbar och utsatt för
en politisk vendetta. Då har man inte förstått gransk-
ningens syfte och allvar.
Ett statsråd som flagrant brustit i omdöme eller
begått allvarliga fel med konstitutionell anknytning
kan naturligtvis inte undgå kritik. Men vår uppgift
som granskare måste ändå i första hand vara att bidra
till att förbättra rutiner och praxis. Vår granskning
skall i första hand tjäna ett viktigt preventivt syfte.
Efter varje års granskning finns det alltid de som
anser att KU:s ställningstaganden inte är invändnings-
fria. Det ligger måhända i sakens natur att det är så.
Jag har dock svårt att förstå att de uppgifter som ålig-
ger konstitutionsutskottet skulle kunna utföras mindre
invändningsfritt av några andra.
Till sist, herr talman, vill jag ändå slå fast att det
aldrig kan vara fel att KU är kritiskt mot sig självt i
den meningen att vi drar lärdom av vårt eget arbete,
dvs. att vi utvärderar erfarenheterna av vårt gransk-
ningsarbete i syfte att göra vårt arbete bättre och ef-
fektivare. Vi har redan talat om detta och kommer
inom kort att påbörja en sådan diskussion.
Jag yrkar bifall till utskottets anmälan.