Fru talman! Bankkrisen i Sverige har kostat skat-
tebetalarna många dyra pengar. Många tiotal miljar-
der har den kostat. I alla de diskussioner som har förts
kring detta har man ofta sagt att ingen kunde förutse
dessa problem. Ingen av oss som då hade möjligheten
att påverka visste vad t.ex. kreditavregleringen skulle
innebära. Men det var inte sant.
Det var helt uppenbart, bl.a. under den utfrågning
vi hade med Kjell-Olof Feldt, att Kjell-Olof Feldt var
fullt medveten om vad en omfattande kreditavregle-
ring, som den han och socialdemokraterna m.fl. ge-
nomförde i slutet av 80-talet, skulle innebära för ris-
ker för det svenska bankväsendet. På direkt fråga
svarade han mig: Jo, vi kände till de problem som
fanns i t.ex. USA och Norge, att det kunde innebära
stora förändringar på fastighetsmarknaden osv.
Jag menar att det finns en person som har ett stör-
re ansvar än någon annan för bankkrisen i Sverige och
för att skattebetalarna har tvingats punga ut med alla
dessa pengar. Det är nog faktiskt Kjell-Olof Feldt.
Han hade möjligheten att påverka, i sin egenskap av
finansminister och genom att han hade kontroll över
Finansdepartementet och ansvarade för ägandet av
Nordbanken - den bank som kom att lida de allra
största förlusterna i bankkrisen.
Han hade kunnat gå in och utöva ett aktivt ägande,
sett till att man på Nordbanken faktiskt tänkte över
situationen med de ökande riskerna. Men ingenting
gjordes för att förhindra den kris som uppstod i Nord-
banken. För detta måste man utsätta Kjell-Olof Feldt
för kritik.
Den passiva ägarroll som har utmejslats på många
håll inom svenska staten är uppenbart farlig. Skall vi
ha ett statligt ägande över huvud taget måste det utöv-
as i ett aktivt ägarskap. En passiv ägare är en dålig
ägare. Det här exemplet visar det tydligare än någon-
sin. För framtiden tycker jag att socialdemokraterna
måste ta detta oerhört allvarligt. Är man ägare är man
också ansvarig. Man kan inte skylla på andra efteråt.