Fru talman! Jag håller naturligtvis med Widar An-
dersson om att konstitutionsutskottet inte kan kritisera
eller gå in och granska riksdagsbeslut. En dålig politik
är inte det som vi skall kritisera eller granska.
Men det vi kan granska är om staten i sin egen-
skap av ägare har tagit det ansvar som man måste
lägga på staten som ägare. Där har konstitutionsut-
skottet en klar möjlighet och en uppgift att följa upp
det som har hänt. Där menar jag att staten inte har
tagit sitt ansvar.
Det finns naturligtvis många som är ansvariga för
finans- och bankkrisen i Sverige. Men givet, som jag
ser det, är att Kjell-Olof Feldt måste åläggas ett större
ansvar än många andra på grund av att han ledde
Finansdepartementet just under den kritiska period då
man genomförde kreditavregleringen. Han har också
sagt att han var medveten om att den innebar stora
risker för bankvärlden. Men han har inte vidtagit
någon som helst åtgärd för att förhindra att statens
egen bank skulle drabbas.
Det visade sig att statens egen bank drabbades all-
ra värst. Därför är det viktigt att i efterhand också
utkräva någon form av ansvar. Annars gör vi i konsti-
tutionsutskottet oss skyldiga till något som också är
allvarligt. Vi struntar i det som har hänt, suddar ut
ansvarsrollerna och låter alla bli lika goda kålsupare.
Det är inte heller bra. Det är viktigt med klara roller
och klara ansvarsgränser.