Fru talman! Det vi i dagligt tal kallar för bankkri-
sen inleddes under hösten 1990 i och med att förlus-
terna uppdagades. Sedan har Widar Andersson natur-
ligtvis rätt i att det fanns ett förspel till det här i och
med kreditavregleringen och mycket annat.
Men ansvaret för statens ägande under den här
perioden har alldeles klart innehafts av Kjell-Olof
Feldt och Allan Larsson. Det har legat på deras ansvar
att utöva ägandet på bolagsstämmorna och att på olika
sätt ge direktiv till bankens ledning.
Direktiven till bolagsstämmorna har varit ganska
lätta att kontrollera. Direktiven till bankledningen i
övrigt har inte gått att kontrollera därför att de har
getts muntligt och direkt till Tony Hagström, som har
vägrat att komma.
Men en betydande del av ägarutövandet ligger i att
utse och välja en kompetent styrelse. Om man då till
styrelse utser sådana personer som inte har kredit-
kompetens och som inte har möjlighet att bedöma den
typen av frågor, påtar man sig ett mycket stort ansvar
som ägare.
Accepterar man Lillemor Arvidsson som vice ord-
förande i en bank, accepterar man 95 000 kronor i
arvode till henne för att hon sitter i kreditkommittén
och hon dessutom inte ens går dit, då är det klart att
man har ett stort ansvar.