Fru talman! Jag pekade tidigare under den här de-
batten på hur grannlaga det är att hålla isär olika saker
när det gäller KU:s granskning.
Det är givet att bankkrisen, som vi kallar den,
hänger samman dels med en kapitalism som till sin
karaktär är sådan att den alltmer ägnar sig åt spekula-
tion - det var en kraftig spekulationskonjunktur i
slutet av 80-talet - dels med avreglering av kredit-
marknaden. Det var ju politiska beslut, som i riksda-
gen stöddes av i princip alla partier utom Vänsterpar-
tiet.
Det finns anledning att kräva politiskt ansvar i den
allmänna politiska debatten och bland väljarna.
Bankkrisen och finanskrisen var ett uttryck för hur
det kapitalistiska systemet fungerade. Det gjordes
grova felbedömningar.
Vi måste granska regeringens göranden ur konsti-
tutionell synvinkel. Man har följt de regler och lagar
som varit för handen. Utskottsmajoriteten, som jag
ansluter mig till, vidgår att regeringen var passiv i sin
ägarroll. Därmed riktar man kritik mot hur regeringen
bedrev sin politik.
Om inte bankkrisen ägt rum hade denna kritiska
debatt inte uppstått. Då hade säkert passiviteten i
ägarrollen fått fortgå genom olika regeringsadminist-
rationer. I och med att inga formella fel har begåtts
finns det inte anledning att rikta en skarpare kritik mot
detta än vad som ligger i det som utskottsmajoriteten
säger.
Däremot ligger det ett politiskt ansvar på den riks-
dagsmajoritet som har värnat om och genom kreditav-
regleringen spetsat till de spekulativa sidorna hos det
kapitalistiska systemet.