Herr talman! Det är sannerligen inte lätt att förstå
vilka tankegångar som ligger bakom det som nu ut-
kristalliserar sig som den socialdemokratiska rege-
ringens arbetsmarknadspolitik. Nu väntar väljarna på
att vallöftena om nya jobb skall infrias. Resultatet
låter vänta på sig och det har börjat mullra i
"rörelsens" led.
Som arbetsmarknadsutskottet visar i sitt yttrande
till finansutskottet, har situationen på arbetsmarkna-
den förbättrats påtagligt under 1994. Framför allt har
vi fått en kraftig uppgång inom industrin, således en
klar vändning bort från den situation som rådde 1991
då utslagningen låg på rekordnivåer.
Men problemen på arbetsmarknaden är därmed
långt ifrån lösta. Konjunkturinstitutets nya prognos
förutser, trots att den är påtagligt optimistisk, en
minskning av den totala arbetslösheten under nästa år
från 13 till 11 %. Sådana tal innebär att risken för en
permanentning av arbetslösheten på en mycket hög
nivå och en ökande långtidsarbetslöshet är uppenbar.
Därmed skulle Sverige vara i ungefär samma situation
som andra västeuropeiska länder.
För att förhindra en sådan utveckling fordras en
mycket konkret och medveten inriktning av politiken i
syfte att skapa förutsättningar för tillväxt och nya
arbeten i konkurrenskraftiga företag. Den förra rege-
ringens politik var inställd på en sådan målmedveten
utveckling.
Den socialdemokratiska regeringen tycks helt
förblindad av sin återställarpolitik och letar febrilt
efter nya åtgärder, nya grepp. LO är pådrivande med
drömmar om 1950-talet och den Saltsjöbadsanda som
de själva var med om att avskriva med 1960- och
1970-talens lagregleringseufori. För att genomföra det
hela lutar sig den socialdemokratiska minoritetsrege-
ringen mot Vänsterpartiet, och legitimerar därmed de
tidigare kommunisterna. Det är en draksådd som kan
komma att stå oss alla mycket dyrt.
Återställarna är många. Jag skall inte upprepa dem
här, men gemensamt för dem är att de leder tillbaka
till den situation som skapade 1970-talets, 1980-talets
och 1990-talets ekonomiska kris:
skatter som hämmar investeringar, arbete och
sparande
en lagreglering av arbetsmarknaden som häm-
mar konkurrens och nyanställningar och en önskvärd
rörlighet, försvårar nödvändiga förändringar och fun-
gerar som spärrar för ungdomar och andra nykom-
lingar att få en fast fot på arbetsmarknaden
spärrar för mångfald, valfrihet, alternativ och
nyföretagande inom utbildning, vård och omsorg.
Det är således en politik som går stick i stäv mot
den ekonomisk-politiska propositionens stolta pro-
klamation att: "En framgångsrik arbetsmarknadspoli-
tik måste på ett effektivt sätt stödja den ekonomiska
politikens tillväxtmål, vilket betyder att näringslivets
expansion måste främjas."
Om nu regeringen, liksom vi moderater, faktiskt
menar att näringslivets expansion måste främjas för
att få till stånd den ekonomiska tillväxt som är absolut
nödvändig för att få ett rejält uppsving på arbetsmark-
naden och, kan jag lägga till, balans i statens affärer,
varför för den då en politik som går i rakt motsatt
riktning? Debatten hittills har inte givit något svar på
den frågan.
Propositionen föreslår en flora av åtgärder. Ana-
lysen är bristfällig eller saknas helt. De angivna effek-
terna och kostnaderna vilar på okänd grund. En sak är
säker: tillskottet av arbetstillfällen är obetydligt högre
än vad som redan planerats, medan kostnaderna be-
räknas öka med mer än 3 miljarder kronor, eftersom
regeringen har valt att prioritera åtgärder som ger
mindre sysselsättning för pengarna, vilket också
framhålls av arbetsmarknadsutskottet.
Som framgår av reservation 31 anser vi moderater
att den föreslagna finansieringen av de sysselsätt-
ningsskapande åtgärderna är märklig på flera sätt. Det
går helt enkelt inte att av regeringens förslag utläsa
vad det över huvud taget handlar om.
Ett flaggskepp i propositionen är ett investerings-
program inom byggnads- och anläggningssektorn som
visar att det fortfarande finns en stark benägenhet i
svensk politik att vidmakthålla den planhushåll-
ningsfilosofi som har lett till återkommande kriser
inom byggsektorn, ett permanent beroende av sub-
ventioner och ständigt ökade kostnader över statsbud-
geten. Min kollega Inga Berggren kommer senare
under debatten att närmare gå in på dessa frågor.
Utskottsmajoriteten förordar liksom regeringen en
mycket kraftig nerdragning av ALU och en större
satsning på arbetsmarknadsutbildning. En sådan om-
läggning kan ha fog för sig i den nu uppåtgående
konjunkturen. Vi moderater anser emellertid att rege-
ringen går för snabbt fram med nerdragningen av
ALU. Däremot har vi ingenting att invända mot en
avveckling av ALU-delegationen i ordnade former så
som ett enigt utskott föreslår. Då det gäller arbets-
marknadsutbildning bör ökningen rymmas inom ra-
men för det arbetsmarknadspolitiska anslaget.
Detsamma gäller förslaget att införa en starthjälp i
syfte att öka rörligheten på arbetsmarknaden, med
finansiering inom nu gällande budget.
De arbetslösa ungdomarna skall begåvas med en
ny stödåtgärd. Ungdomspraktiken som introducerades
av fyrpartiregeringen avvecklas och ersätts med s.k.
ungdomsintroduktion. Ungdomspraktiken har varit en
bra insats som hjälpt många ungdomar till riktiga
arbeten. Hela tiden har det emellertid varit en nagel i
ögat på socialdemokraterna att ungdomar i ungdom-
spraktik haft ersättningar som understiger avtalsenliga
löner. Meningen med ungdomspraktik har ju varit att
det skall vara just praktik som skall leda till riktigt
arbete. Nu kommer kostnaden att öka utan att ungdo-
marna får bättre möjligheter på arbetsmarknaden.
Utskottets skepsis mot att ungdomsintroduktionen
skall nå upp i de volymer regeringen föreställer sig är
anmärkningsvärd. De modifieringar som utskottet
föreslår på flera punkter kommer knappast att vara
tillräckliga för att locka arbetsgivare att bereda ung-
domar arbete på de nya villkoren. Hur mycket bättre
hade det inte varit att behålla den rätt till ett års pro-
vanställning som fyrpartiregeringen införde men som
hörde till förra veckans återställare. Det är ungdomar-
na som har störst anledning att beklaga regeringens
dogmatism.
Ett annat anmärkningsvärt ställningstagande från
utskottets sida är avslaget på regeringens propos att
avveckla akademikerpraktiken från den 1 januari. Vi
moderater tycker att det är ett bra förslag.
En annan återställare, som vi säger nej till, är åter-
gången till fullt utbildningsbidrag för ungdomar under
25 år i stället för den tidigare modellen med en bi-
dragsdel och en lånedel. Utbildningsinsatserna blir
dyrare och vi får en återgång till en situation där det
lönar sig att avbryta reguljära studier för att som ar-
betslös kunna komma tillbaka och studera på bättre
ekonomiska villkor.
Herr talman! Jag vill också ta upp den moderata
reservationen 61 om basbeloppet.
Utskottsbehandlingen av regeringens förslag av-
slöjade ännu ett slarvigt och ogenomtänkt förslag från
regeringen. Detta förslag om något skulle ha behövt
den lagrådsbehandling som utskottets majoritet väg-
rade.
Det är naturligtvis en riktig slutsats att det eko-
nomiska läget inte medger fullständiga uppräkningar
av de sociala förmåner som är basbeloppsanknutna.
Förändringar i basbeloppsberäkningen har också ge-
nomförts flera gånger under 1980- och 1990-talen. Vi
moderater accepterar det faktum att en förändring
måste ske också nu. Vi var i vår motion starkt kritiska
mot det sätt på vilket förändringen skedde, men såg
den som en tillfällig övergångslösning. Så uppfattar
jag att också socialförsäkringsutskottet såg på frågan
när det utgick från att propositionens lagtext, som var
begränsad till 1995, skulle gälla.
När finansutskottets majoritet beslutade sig för att
den av regeringen föreslagna knytningen av basbelop-
pet till budgetunderskottet skulle vara inte en en-
gångsåtgärd, utan en permanent förändring av basbe-
loppsberäkningen, ville därför vi moderater inte vara
med längre.
Det finns många allvarliga invändningar mot
framför allt effekterna på pensionssystemet. Bespa-
ringarna i tjänstepensionssystemet kommer inte hu-
vudsakligen statsbudgeten till godo utan AP-fonderna.
Sker det en överföring från fonderna till statsbudgeten
kan det innebära ett avsteg från pensionsöverens-
kommelsen. Den stabilitet och trovärdighet som över-
enskommelsen om pensionssystemet baserar sig på
undergrävs.
Pensionsåtaganden är naturligen långsiktiga. Man
måste kunna lita på dem. De som redan är pensionärer
kan inte kompensera sig i efterhand med annat spa-
rande. Därför måste förändringar i de allmänna pen-
sionssystemen vara tydliga och effekterna måste re-
dovisas. Det har inte skett.
Det är naturligtvis också anmärkningsvärt att den
metod som valts innebär att ju högre inflationstakten
blir och ju mer budgetunderskottet växer, desto mer
pengar sparar staten.
Kort sagt, den analys som finansutskottet ger re-
geringen i uppdrag att utföra borde ligga på bordet
innan beslut tas om en bestående ändring av basbe-
loppsberäkningen.
Vad gäller våra ställningstaganden i övrigt hänvi-
sar jag till reservationerna i betänkandet.
Herr talman! Regeringens återställarpolitik inne-
bär en återgång till den politik som ledde till utslag-
ningen av jobb inom framför allt näringslivet. Den
tillväxt av riktiga arbeten som vi har haft under det
här året riskerar att brytas av höjda och nya skatter på
arbete, företagande och sparande och en återreglering
av arbetsrätten.
Regeringen tar ett strypgrepp på det näringsliv
som vi är helt beroende av för att få till stånd tillväx-
ten i ekonomin. Den skada regeringens politik gör kan
aldrig upphävas av aldrig så många näringsråd och
arbetsrättskommissioner i korporativa former.
Har Anders Sundström aldrig frågat sig varför vi
under 40 år inte har fått något nettotillskott av ar-
betstillfällen i den privata sektorn?
I vår omvärld finns en växande insikt om hur man
skall kunna blåsa nytt liv i Europas stagnerande ar-
betsmarknad. OECD:s arbetsmarknadsstudie ger klart
besked. Den konstaterar att förmågan till förändring
och nyskapande är för liten. Det tillkommer för få nya
arbeten i företagen för att kompensera för dem som
försvinner. Skatter och avtal har gjort det för dyrt att
anställa. Trygghetslagar är utformade så att de av-
skräcker. Lagar och avtal har skapat ett alltför detalje-
rat och avhållande regelsystem. Socialförsäkringar får
i alltför stor utsträckning ersätta arbetsinkomster.
Dessutom är kunskaps- och kompetensnivån för låg.
Samma analys kan göras på svenska förhållanden.
Regeringens politik gör ingenting för att angripa dessa
grundproblem. Det innebär att tillväxten kommer att
bli lägre än vad den skulle kunna vara i högkonjunktu-
ren. Det medför att de besparingar som måste göras i
statsbudgeten och socialförsäkringarna ensamma får
bära bördan av att skapa balans i statens affärer.
Regeringen gör ingenting för att bredda arbets-
marknaden genom att skapa förutsättningar för nya
och växande företag. Den tillväxt vi har sker i den
befintliga exportindustrin, huvudsakligen den råva-
ruproducerande. De industrierna rapporterar redan om
flaskhalsar, som i sig innebär ett problem för den
kommande löneutvecklingen.
Sammanlagt innebär detta att vi riskerar att gå in i
nästa lågkonjunktur med en arbetslöshet på en mycket
hög nivå. Det innebär att risken är påtaglig för att det
politiska systemet inte kommer att orka med de be-
sparingar som måste göras i brist på ekonomisk till-
växt och att vi därför inte klarar av att sanera statens
finanser i den takt som krävs. Det i sin tur innebär ett
mycket högt ränteläge, dvs. risk för och spekulation i
ökande inflation.
Tror verkligen Anders Sundström att en sådan ut-
veckling skall kunna hejdas med hjälp av mer pengar
till AMS och byggsektorn?
Herr talman! Jag vill spara kammarens tid och
nöjer mig med att ansluta mig till Lars Tobissons
yrkande.