Herr talman! Jag ämnar tala om regionalpolitik i
kvinnoperspektiv.
Parollen Hela Sverige skall leva har citerats tidigare
i debatten i dag. Om det skall vara möjligt måste
det finnas livsbetingelser i glesbygderna -- även för
kvinnorna.
Detta är en mycket viktig samhällsfråga, som är
avgörande för ett fungerande samhälle. Bristen på
kvinnor i norra Norrlands inland påverkar t.ex.
livet och hälsan för de ensamma männen, enligt
forskningsresultat från Samhällsmedicinska
enheten.
Regionalpolitiken måste ta hänsyn till att
människor inte är lika; det finns skillnader mellan
kvinnor och män, det finns olika sätt att leva, och
förutsättningarna är olika i skilda delar av landet.
Det behövs ett nytt grepp på regionalpolitiken -- ett
kvinnoperspektiv. Kvinnors problem och behov har
hittills i stort sett varit osynliga.
Det som landsbygdens och glesbygdens kvinnor i
dag upplever som de största problemen är de
bristande möjligheterna att försörja sig där, att få
inflytande i samhället och att få del av samhällets
resurser på motsvarande sätt som männen.
De åtgärder som gynnar kvinnor och de
verksamheter som de bedriver är alldeles för få, och
de utgör en begränsad del inom regionalpolitiken.
Varje län behöver bygga upp ett regionalt
resurscentrum -- huvudsakligen med tonvikt på
kvinnor. Några län har kommit i gång på litet olika
sätt. Vilken form och funktion som de regionala
rersurscentren skall ha måste kunna variera utifrån
de olika behov som finns i länen. Ett övergripande
mål för alla är att kvinnoperspektivet så småningom
skall vara integrerat i all verksamhet.
Jag menar att en viss del av länsanslagen borde
vikas för att skapa regionala resurscentra. För att
länsstyrelserna skall kunna utnyttja dessa medel
måste de presentera ett program för
kvinnobefrämjande åtgärder. De regionala
resurscentren blir viktiga redskap för att genomföra
programmen. Genom en bred förankring i nätverk,
kvinnogrupper och myndigheter garanterar
programmen att länets kvinnosatsningar drar åt
samma håll och att medlen utnyttjas på ett effektivt
sätt.
För att kunna samla erfarenheterna från det som
görs runt om i landet behövs sedan ett nationellt
resurscentrum. Detta nationella centrum bör ha till
uppgift att följa projekt, att förmedla kontakter,
tips och idéer, att skapa möten mellan kvinnor, att
initiera och stödja projekt, att initiera forskning, att
samordna, att utveckla kurser och utbildningar
samt att svara för nordiska och internationella
kontakter.
Glesbygdsmyndigheten bör få i uppdrag att på
motsvarande sätt som länsstyrelserna formulera ett
nationellt program för åtgärder med huvudsaklig
tonvikt på kvinnor på landsbygd och i glesbygd.
Såväl Norge och Danmark som Finland har kommit
i gång med nationella centra.
Det behövs ett stabilt forum som kan följa och
analysera arbetet ute i länen, biträda t.ex. statliga
utredningar med sin expertkunskap och verka för
att föra in kvinnoaspekter i politik och
samhällsplanering på olika områden. Genom ett
nationellt resurscentrum kan alla dessa behov
tillgodoses.
Att starta och driva ett eget företag är för många
kvinnor på landsbygden alternativet till ett
lönearbete som inte finns. Kvinnor startar ofta
enskild firma, koooperativ eller annan typ av
företag som missgynnas av gällande regler när det
gäller att få lån.
Kvinnor lånar i regel lägre belopp än män.
Kapitalinsatsen är lägre när kvinnor startar företag.
Kvinnor tycks ha svårare än män att få banklån.
Kvinnor klarar sig, eller tvingas klara sig, på hälften
av den finansiering -- eget kapital, lån och bidrag --
som manliga nyföretagare får.
Kvinnor vill inte ta stora ekonomiska risker utan tar
små steg. Den som vill starta företag utan att ta
stora risker skall inte missgynnas -- snarare
tvärtom!
I dag tillgängliga finansieringsformer tar inte i
tillräcklig utsträckning hänsyn till kvinnliga
nystartares situation, och det är inte överraskande
att endast var sjunde företagare och var femte
företagsstartare är kvinna.
Det måste finnas goda möjligheter till olika former
av lån från utvecklingsfonder m.m. utan krav på att
det är ett aktiebolag. Många kvinnor föredrar t.ex.
kooperativa företagsformer.
I stödområdena är det vanligt att ha flera jobb,
antingen parallellt eller säsongsvis. Det borde vara
möjligt att studera på halvtid eller ha annat arbete
på halvtid samtidigt som man startar eget företag.
Därför bör starta-eget-bidraget kunna användas
mer flexibelt, i synnerhet i stödområden.
Nyföretagarlånet är inte anpassat för kvinnliga
företagare. Lånebeloppet har för hög nedre
beloppsgräns. Nivån bör sättas så att lånet passar
även för kvinnliga företagare.
Herr talman! Samhället är inte enkönat. Kvinnor
och män fungerar olika, har olika
vardagsverklighet, tänker och talar olika, har olika
behov. All politik, inte minst regionalpolitik, måste
anpassas efter detta faktum -- annars blir kvinnor
osynliggjorda och missgynnade.