Herr talman! Egentligen slutar den första dagen av
den allmänpolitiska debatten där den borde ha
börjat, med miljö- och naturresursfrågorna. Det
största hotet mot mänsklighetens framtid är
miljöförstöringen. Det är slöseriet med
naturresurser. Insikten växer om att vår tids
viktigaste uppgift är att avvärja det hotet. Globalt
var Riokonferensen 1992 en milstolpe. Jag är
faktiskt ganska imponerad av vad regeringen har
gjort för att följa upp Riokonferensen genom
initiativ, beslut, utredningsuppdrag, engagemang
och även genom att stimulera t.ex. det lokala
Agenda 21-arbetet och arbetet inom nätverket
Q 2 000. Dessa jobbar på ett förnämligt sätt, inte
minst på det lokala planet.
Ett symboliskt steg är också att finansplanen i årets
budgetproposition har en bilaga om uthållig
utveckling. Nästa steg är rimligtvis att finansplanen
blir en bilaga till Sveriges resursbudget, där
ramarna sätts av vad naturen långsiktigt tål och vad
hänsynen till kommande generationer medger.
De politiker som inte ställer upp på den här
grundsynen vill jag bestämt och mycket tillspetsat
avråda från att öka premiereservinslaget i ett nytt
pensionssystem. Det är bortkastade pengar att
spara för en framtid som inte finns.
I ett globalt perspektiv måste vi vänja oss vid
tanken att rättvist fördela knappa resurser i tid och
rum. Kanske kan det ske genom ransonering av
rätten att förbränna fossila bränslen eller att släppa
ut växthusgaser. Samma ranson til varje människa
på jorden. I ett inledningsskede kan en sådan
princip ge många u-länder en ny handelsvara,
förbruknings- eller utsläppsrätter, som säljs till i-
länder som behöver tid för att anpassa sig till en
framtida hushållning med naturresurser som ligger
inom ramen för vad naturen tål. Internationellt
samarbete är avgörande. Det har betonats tidigare
i den här debatten.
Synsätt med den här inriktningen är inte nya. Jag
tittade i backspegeln och hittade en partimotion av
Folkpartiet från 1973 om miljöbudget,
teknikvärdering och återanvändning av resurser.
De inledande orden löd: ''Miljöpolitikens främsta
mål är att göra det möjligt för vår egen och
kommande generationer att överleva. Överlevnad
är viktigare än levnadsstandard. Samtidigt måste
det traditionella standardbegreppet ges ett vidare
innehåll.'' Här framfördes också synpunkter på den
globala resursfördelningen.
Jag är övertygad om att andra partier kan hitta
liknande förpliktande uttalanden årtionden
tillbaka. Det handlar alltså om förlorade år i den
viktigaste uppgiften för oss alla, kampen för
mänsklighetens överlevnad. Vi har ett gemensamt
ansvar inför kommande generationer att nu med all
kraft ge miljö- och naturresursfrågorna förtur i vårt
arbete.
Hittills har teknikens möjligheter alltför mycket
fått styra den tekniska utvecklingen. Så kan det inte
fortsätta. I stället måste miljöns krav och
mänsklighetens behov vara styrande. Då blir
tekniken ett viktigt hjälpmedel, liksom möjligheten
att sätta pris på miljön. Det får inte längre vara
gratis att skada och förorena. Den prissättning som
då blir aktuell baseras på värderingar. Det blir en
naturlig uppgift för oss politiker som företrädare
för våra uppdragsgivare, väljarna, att göra de
värderingarna.
Låt mig belysa det här synsättet med ett praktiskt
och aktuellt exempel: Rödkobbsleden i Stockholms
skärgård. I förra veckan sade Länsstyrelsen i
Stockholms län nej till Sjöfartsverkets och
Finlandsrederiernas förslag att ta i anspråk och
exploatera ett orört skärgårdsområde norr om
Sandhamn för en ny farledssträckning. För
sjösäkerhet, navigering och manövrering skulle den
ge stora fördelar. Fartygen är numera så stora att de
inte får plats i den nuvarande farleden, den som för
bara 15 år sedan utsågs till huvudled till Stockholm
och rustades upp rejält.
Den fartygstekniska utvecklingen har styrt oss mot
ett vägskäl, eller en vattendelare får man väl säga i
detta sammanhang. Skall vi politiker snällt ställa
upp och besluta att miljön skall underordnas den
tekniska utvecklingens krav, eller skall miljökraven
äntligen bli överordnade? Jag känner en djup
tillfredsställelse över att ha kunnat medverka till att
den senare linjen segrade. Särskilt bra kändes det
naturligtvis att det var Folkpartiets
handlingsprogram med bl.a. miljöanpassning,
ekonomiska styrmedel och en helhetssyn på
transportsystemet som majoriteten anslöt sig till.
Ett annat exempel på hur en miljöanpassning kan
ske är Öresundsbron, som diskuterats tidigare här
i dag. Folkpartiet medverkade 1991 till att den s.k.
nollösningen skrevs in i riksdagsbeslutet. I dag kan
vi ställa oss frågan: Hur skulle vi ha sett på ärendet
med eller utan en nollösning inskriven i
riksdagsbeslutet? Vi hade den gången med också
kravet på ett luftvårdsprogram för Skåne; det är
ingen nyhet nu.
Vi måste lära oss att tekniken måste underordnas
miljöns krav. Vi måste utnyttja och samordna hela
det spektrum av styrmedel som vi förfogar över.
Samordningen är väldigt viktig för att resultatet
skall bli harmoniskt.
Med det här inlägget vill jag stryka under vårt
gemensamma ansvar över partigränserna i kampen
mot miljöförstöringen och för hushållningen med
naturresurser. Jag tror att vi i grunden har
gemensamma uppfattningar att slå vakt om.