Fru talman! Stockholms stad och Stockholms län
har i dag den högsta arbetslösheten någonsin. I vårt
område finns över 85 000 personer utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Över 30 000 av de
arbetslösa är ungdomar under 25 år.
Vi har tidigare vant oss vid att
Stocksholmsregionen har en arbetsmarknad som
ständigt efterfrågar arbetskraft. Många tycks tro att
detta förhållande alltjämt är rådande, men det är
numera en ren myt. Jag har nyss nämnt de höga
siffror för arbetslösheten som visar att
Stockholmsområdet ligger alldeles i närheten av
riksgenomsnittet. Det är en ny upplevelse i dessa
områden. Befolkningen här kräver åtgärder för att
få i gång arbetsmarknaden igen.
I slutet av 60-talet och under första delen av 70-talet
utlokaliserades ett stort antal tjänsteföretag från
Stockholm till olika delar av övriga landet. Det
betydde att städer som Jönköping, Norrköping och
Umeå m.fl. fick ett rejält tillskott av nya jobb.
Samtidigt åderläts förstås Stockholm i motsvarande
grad. Det kunde till nöds accepteras, eftersom
arbetsmarknaden här hade stor växtkraft.
Även vid de återkommande nedgångarna i
ekonomin klarade sig Stockholmsområdet ganska
hyggligt. Skattebetalarna i Stocksholms stad och i
länet bidrog genom skatten till utflyttningarna av
de statliga företagen, trots att åtgärderna inte var
okontroversiella i alla sammanhang. De flesta
länder ser normalt ett växande huvudstadsområde
som en värdefull tillgång som också påverkar
tillväxten i landet i övrigt.
I dag är alltså Stockholmsområdet i fråga om
arbetslöshet jämställt med andra regioner. Så till
vida har regeringens politik medfört en negativ
utveckling. Arbetslösheten fortsätter att öka.
Vi har försökt att på olika sätt få regeringen att
medverka till en arbetsmarknadspolitik där
Stockholmsproblemen beaktas på samma sätt som
problem i andra regioner. Men i regeringen finns
ingen som lyssnar. Det är framför allt på två
betydande områden som kritiken mot regeringen
står särskilt stark.
Samtidigt som arbetsmarknadsläget i storstaden är
svårt delar staten ut pengar för att flytta
arbetstillfällen från Stockholm till andra delar av
landet. Ett företag i Bromma som ansåg att
vinstmarginalerna började bli väl knappa har t.ex.
fått stöd för att flytta en del av verksamheten till en
annan del av landet. Skattebetalarna tvingas betala
5,5 miljoner i form av statliga medel för den
utflyttningen. 26 personer i Stockholm miste sina
jobb.
Företagen har självfallet rätt att flytta både till och
från Stockholmsområdet. Men det avgörande skall
inte vara att staten bidrar med ett antal miljoner.
Det skall vara en ut- respektive inflyttning som inte
förändrar konkurrenskapaciteten mellan de olika
företagen.
Ett annat område är bostadsmarknaden. Alla
prognoser med inriktning på sekelskiftet som finns
visar att det föreligger en stark efterfrågan på nya
lägenheter.
Trots vetskapen om detta närmar sig
bostadsbyggandet i vår region nollpunkten alltmer.
Ungefär 40 % av byggjobbarna är utan jobb.
Andra återigen är föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Med den upphöjdhet som regeringen intar i denna
fråga finns det små möjligheter att vinna gehör för
ökade insatser. Regeringen borde först ställa sig
frågan varför bostadsbyggandet är så lågt, det
lägsta sedan 1941. Vi hör allt som oftast regeringens
företrädare berätta om den låga inflationen, den
låga räntan och de lägsta produktionskostnaderna
på långliga tider. Ändå är det ingen som vågar
bygga. Vad är orsaken?
Det är ingen svårighet att sätta fingret på den ömma
punkten. Det är den nya bostadsfinansieringen som
infördes efter regeringsskiftet 1991 som är den helt
primära orsaken. Byggfolk av alla kategorier, från
företagare till byggjobbare och kreditinstitut, vågar
inte längre lita på regeringen. Det är inte bara det
att vi är på väg mot ständigt höjda
boendekostnader, vilket gör att många utestängs
från sin bostad därför att de inte kan betala de
ständigt ökande kostnaderna, utan det saknas
också en plan för det framtida bostadsbyggandet.
Man litar inte på regeringen, man vet att de
ekonomiska förutsättningarna efter hand kommer
att ändras, och på de premisserna kommer aldrig
bostadsbyggandet att sättas i gång.
Slutligen, fru talman: Det har i den här riksdagen
väckts massor av motioner om ett förstärkt ROT-
program. Det är nu omöjligt för regeringen att låta
bli att för riksdagen lägga fram ett förslag om ett
förstärkt ROT-program. Här finns nämligen en klar
majoritet som ånyo tvingar regeringen att ta ett
initiativ, precis som riksdagen tvingade regeringen
1992.
I detta anförande instämde Sylvia Lindgren (s).