Fru talman! Jag har med stor uppmärksamhet följt
dagens debatt, och jag har redan tidigare instämt i
anförandet från Ann-Kristin Føsker, som företräder
min och Folkpartiets uppfattning i den här frågan. Jag
tycker att många inlägg har varit resonerande och
nyanserade, vilket är tacksamt i en sådan här känslo-
mässigt engagerad fråga.
Det som skrämmer mig är när man inte ser pro-
blemen, oavsett vilken ståndpunkt som intas. Det
finns faktiskt frågor där ingen lösning är hundrapro-
centigt bra i alla avseenden, inte ens i vitala avseen-
den, samtidigt som man ändå måste ta ställning.
För fyra år sedan röstade jag emot snabbspåret.
Jag tvekade inte, även om jag kände stark olust inför
att det kanske av någon kunde uppfattas som att jag
inte hade tillräckligt stort engagemang för de utsatta
barnen. I dag är jag stolt över mitt ställningstagande
då.
Vi fick inget förhastat beslut. Vi har fått en utred-
ning som jag inte tyckte gick tillräckligt långt. Vi har
fått en proposition som jag kan ställa mig bakom. Vi
har fått ett utskottsbetänkande som jag tycker är ännu
bättre. Vi kan ta ett bra beslut i dag. Ett beslut för fyra
år sedan hade varit ett dåligt beslut, och det hade i dag
varit ännu mycket sämre.
Jag tvekar alltså inte inför att stödja majoriteten
men är trots detta bekymrad över smittoriskerna.
Någon sade att detta är svårt att förklara för männi-
skor. Ja, det är svårt att förklara tekniska konstruktio-
ner i grundlagen när det är solsken ute. När mörkrets
krafter har vuxit sig starka kan riskerna vara mycket
mera påtagliga, men det kan också vara för sent.
Det är inte i första hand vi som deltar i dagens de-
batt här som står för en smittorisk, men hotet finns
alltid. Historien visar att det finns andra som är fullt
kapabla att utnyttja en sådan här möjlighet. Därför
tycker jag att det är bra att utskottet så utförligt be-
handlar smittorisken, och det är bra att kammaren i
den här debatten ytterligare har uppmärksammat den
frågan. Jag kan leva med den här risken eftersom
dagens beslut i övrigt är ett viktigt steg framåt, men
debatten om smittorisken får inte tystna och inte tys-
tas.
Justitieministern beklagade tidigare i dag att det
inte råder full enighet i riksdagen. Jag tror att det är
en styrka för demokratin att stora ingrepp i yttrande-
frihets- och tryckfrihetslagstiftningen inte sker i bedö-
vande majoritet. Det är ingen svaghet. Därför hyser
jag stor respekt för talare som Bo Könberg och Cata-
rina Rönnung efter att ha lyssnat till deras inlägg i
dag, trots att jag kommer fram till en annan slutsats.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på deras ärliga och seri-
ösa uppsåt, särskilt som jag vet att det inte är de som
kan plocka några lättköpta poäng i den allmänna
opinionen i dagens debatt.
Efter att ha lyssnat till Kenneth Kvist, Peter Eriks-
son och Birgitta Hambraeus, företrädare för andra
partier som liksom jag står för majoritetsuppfattning-
en, känner jag en tillräcklig trygghet för att det kom-
mer att gå att föra en mycket nyanserad och lyhörd
debatt nästa gång vi står inför ett liknande stort beslut.
Fru talman! Jag skäms inte heller för att i dag för
barnens skull trycka på samma knapp som Inger Da-
vidson och Barbro Hietala Nordlund, taleskvinnor för
sina partier i den här debatten. För det är sakfrågan
alldeles för viktig för mig. Men deras inlägg ger inte
mig någon trygghet om att vi kommer att trycka på
samma knapp nästa gång vi tar ställning i så här vikti-
ga frågor, och det skrämmer mig.