Fru talman! Att människor har arbete är grunden
för hela vår ekonomiska existens och för att hävda ett
gott välfärdssamhälle. Det möjliggör dessutom att vi
ekonomiskt och rationellt kan röra oss, få utbildning
och grund för att fungera som medmänniskor.
För andra gången inom loppet av en månad skall
vi nu debattera arbetsmarknadspolitik. Den senaste
månaden har den öppna arbetslösheten sjunkit ytterli-
gare, och det är självfallet mycket glädjande. Smolket
i bägaren är när man läser statistik över arbetslösheten
och finner att sysselsättningen alltjämt minskar. Enligt
SCB har sysselsättningen sedan november 1996, dvs.
för ett år sedan, minskat med nästan 20 000 personer.
Den största delen av minskningen har framför allt
skett bland fast anställda kvinnor inom vård och om-
sorgssektorn. Det är egentligen en makaber paradox.
Samtidigt har vi larmdebatter i och utanför riksdagen
om vårdkrisen. Alltfler institutioner undersöks när det
gäller att se över brister i vård, särskilt för de gamla.
Uppseendeväckande är ju att sysselsättningskrisen
är störst i den offentliga sektorn. Det är den sektor
som Socialdemokraterna i 1994 års valrörelse gick ut
med garantier för att den skulle skyddas och säkras.
Självfallet anklagar jag inte Socialdemokraterna för
att avsiktligt ha spekulerat och drivit fram ett miss-
lyckande i arbetsmarknadspolitiken. Men den sam-
mantagna politiken på arbetsrättens område, på skat-
teområdet, den byråkratiska delen och pålagor för inte
minst småföretagarna har lett till en havererad ar-
betsmarknad.
Sysselsättningsuppgången var på gång från 1993-
1994 men kom av sig 1995-1996. Jämfört med när
Socialdemokraterna tog över i oktober 1994 var det
över 40 000 färre sysselsatta i november 1997, dess-
utom i en god konjunktur. Visst är det ett misslyckan-
de! Det är lätt att instämma med en av veteranerna
inom Arbetsmarknadsverket, länsarbetsdirektör Björn
Pettersson i Norrbotten, då han i senaste numret av
tidningen Arbetsmarknaden talar om att vi haft "tre
förlorade år inom arbetsmarknadspolitiken".
När Göran Persson talade vid socialistkongressen
i Malmö i somras manade han till handling: Handling
mot arbetslösheten annars kommer vi att missa tillfäl-
let. Han sade att det finns en risk för att vi så mycket
koncentrerar oss på gemensamma dokument att vi
förlorar tid och att vi måste orka att samtidigt driva en
framgångsrik nationell politik för sysselsättningen.
Fru talman! Det är så sant som det är sagt, men
mycket talar för att den regering som Göran Persson
leder ser ut att missa tillfället. Hans påstående att vi
koncentrerar oss för mycket på dokument och att vi
förlorar tid stämmer också, för aldrig har det väl
kommit så mycket dokument som under de här tre
regeringsåren. Jag vill bara erinra om att a-kassan
sedan 1994 har ändrats tio gånger, och fortfarande vet
vi inte slutet på den storyn.
Nu sägs det att det har utbrutit ett gräl mellan de
två partier som bär upp den socialdemokratiska rege-
ringspolitiken. Centerns gruppledare säger beträffan-
de tidsbegränsningen i a-kassan att Socialdemokrater-
na har gjort avtalsbrott, och arbetsmarknadsministern
kontrar med att det är partikongressen som har tagit
över uppgörelser i riksdagen.
Eftersom frågan får konsekvenser för både de ar-
betslösa och arbetsmarknadspolitiken i stort skulle jag
vilja fråga arbetsmarknadsministern vad
"dagsnoteringen" för a-kassan är i dag. Det skulle
också vara intressant att få ett besked från Centerns
talesman här om han vidhåller att det är ett avtalsbrott
från en uppgörelse och vad det kan tänkas leda till.
Det tredje spörsmålet är till utskottets talesman i fråga
om utskottsmajoritetens markering av att a-kassan
skall vara en omställningsförsäkring: Vilket värde har
utskottets skrivning på den punkten?
Fru talman! Det som känns dystert och besvärande
är att den hårda massarbetslösheten har delvis orsa-
kats av åtgärder som syftar till att minska utbudet av
arbetskraft. För inte så länge sedan var det en styggel-
se också i socialdemokratisk tankevärld att man skulle
förtidspensioneras. Men nu är det ingen hejd på detta.
Tillfälliga avgångsersättningar, generationsväxlingar
men också luftiga förslag om arbetstidsförkortning
skall genomföras, och ännu fler skall förtidspensione-
ras. Det leder till en ond spiral, som innebär att allt
färre skall försörja alltfler. Bördan kommer med and-
ra ord att bli mycket tung på dem som har ett jobb i
framtiden. Regeringens attack mot arbetslöshet har i
mycket blivit en attack mot arbetskraften.
I Folkpartiet är vi av den uppfattningen att ar-
betsmarknadspolitiken måste läggas om, så att fler
jobb skapas genom företagande. Det kan ske bl.a.
genom att man stimulerar en sänkning av arbetsgivar-
avgifterna. Vi föreslår sänkt tjänstemoms - någonting
som EU för övrigt har föreslagit.
Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern om
det nu övervägs en skattelättnad inom tjänstesektorn
med direkt avsikt att främja nya jobb.
När vi vill satsa på en politik för fler jobb är grun-
den att det är den enda riktigt stabila vägen för att få
rätsida på Sveriges problem när det gäller ekonomi
och sysselsättning och säkra framtidens välfärd. Då
måste fler riktiga jobb komma till. Regeringens ensi-
diga tal om att bekämpa öppen arbetslöshet i stället
för att få fram nya jobb innebär att man försöker lösa
problemen genom att gömma undan alltfler utanför
arbetsmarknaden i åtgärder av olika slag. Jag tror att
man både i regeringskretsen och här i riksdagshuset i
den frågan sitter i något av en ideologisk fälla.
Arbetsmarknaden har förändrats radikalt de senas-
te åren. Förändringsarbetet, framför allt på offentlig-
sidan, har inte hängt med. Det har fått svåra sociala
konsekvenser för både arbetstagare och de många
som man skall betjäna.
Jag har tidigare påstått att vi i arbetsmarknadspo-
litiken har fått någonting som kan kallas för åtgärds-
frossa. Det innebär att det finns en jättestor arsenal av
åtgärder som den enskilde skall snurra runt i till synes
hur lång tid som helst. Från AMS har man nu äntligen
meddelat att det skall vara färre åtgärder. Det är bra.
Man skall samordna, som det så vackert heter. Men
när man räknar samman åtgärderna ser man att det
ändå är ett tjugotal. Vi tror att det är på tok för
många.
Folkpartiet har sedan länge förordat att volymkra-
ven skall sänkas till förmån för högre kvalitet i ut-
bildningen. Det skall vara en utbildning som i högre
grad kan garantera jobb. Det har funnits en alltför stor
kallsinnighet från regeringssidan. Med stöd från bl.a.
AMS skall nu volymkravet sänkas. Den länsarbetsdi-
rektör som jag nyss citerade säger följande: "Nu
måste volymkravet bort". Man måste kunna utbilda
arbetslösa för de sektorer där jobben finns.
Trots den väldiga åtgärdsarsenalen talas det genast
om flaskhalsar när det blir en svag uppgång. Jag tror
också att det är viktigt att vi får en större frihet att
pröva flexiblare lösningar. De lokala AF-nämnderna
skall också få ett större utrymme.
Inriktningen måste vara att lösningarna leder fram
till eller ger en rejäl chans till ett nytt och riktigt jobb.
Då kan man inte laborera med återställare, fördubbla-
de sjuklöneperioder eller annat hindrande. Tala om
höga trösklar för människor som funderar på att starta
eget!
Vi menar att det inte räcker att tala väl om småfö-
retagsamhet eller företagsamhet i allmänhet. Vi har
lagt fram ett antal konkreta förslag. För flera månader
sedan tog vi fram exempel på hur förenklingspaket för
blivande småföretagare skulle kunna se ut. Vårt start-
paket innehåller i princip allt vad en blivande företa-
gare borde behöva för att starta och deklarera för
enskild firma. Det skulle kunna se ut på följande sätt.
En checklista för blanketter och myndighetskon-
takter
Enkla och tydliga blanketter för registrering av
firma, ansökan om F-skattsedel och postgirokonto
Ett förslag om förenklad deklarationsblankett för
småföretagare
En enkel kassabok
Allt detta samlas i ett paket som borde finnas på
varje skattekontor.
Fru talman! Jag har med mig detta lilla startpaket.
Det är en modell för hur man skulle kunna göra det
enkelt för den blivande företagaren och undvika att
han eller hon trasslar in sig i svårbegripliga blanket-
ter. Jag tror att det är viktigt att undanröja hinder. Vi
anser att egenföretagare precis som löntagare bör
kunna välja att lämna en förenklad deklaration.
Dagens skatte- och deklarationsregler är i allt vä-
sentligt utformade för de större tillverkande kapital-
och materialintensiva företagen. Det stämmer dåligt
med ett framväxande tjänstesamhälle. Bland nya ent-
reprenörer är det många som framför allt säljer sin
egen tid och sitt eget kunnande.
Folkpartiet vill med sitt startpaket symbolisera den
befrielse från stora delar av företagsadministrationen
som gör steget att bli sin egen både lättare och korta-
re. Vi tror att det är en nödvändig politik som syftar
till att göra företag till ett naturligt val för många fler
människor - inte minst unga människor.
Låt mig för tydlighetens skull lägga till att vårt
förslag om att förenkla för dem som vill bli företagare
inte skall ses som att vi förordar en slappare kontroll
eller utrymme för oegentligheter. Självfallet skall en
hög företagsetik upprätthållas. Nystartande företagare
skall betala skatter med samma pliktskyldighet som
alla andra. Men det är viktigt för individernas och för
hela samhällets skull, fru talman, att Sverige får fler
skattebetalare och färre bidragstagare.
Min fråga till arbetsmarknadsministern blir följan-
de. Kommer regeringen att föreslå förändringar som
underlättar för blivande småföretagare att starta före-
tag?
Fru talman! Det som är illavarslande är att många
med eller utan arbete börjar acceptera den höga ar-
betslösheten. Det anförs att jobben är slut och att
arbetslöshet skulle bero på arbetsbrist. Jag har flera
gånger i denna kammare för både arbetsmarknadsmi-
nistern och utskottet påpekat att arbetslöshet inte
beror på arbetsbrist. Det finns i stället andra brister.
Det gäller brist på lönsamhet i företagen, där
skatter och regler slår hårt. Det gäller brist på pengar i
offentliga kassor. Vården skulle behöva få den perso-
nal som behövs. Det är brist på förmåga att organisera
arbetslivet. I stället skulle förenklingar underlätta för
människor att starta företag och ge löntagare nya
riktiga jobb.
I något som gränsar till desperation förs nu förslag
om kortare arbetstid fram, trots att det saknas arbets-
kraft på vitala områden. Jag nämnde vårdsektorn som
ett exempel. Andra drömmer lyriskt om sabbatsår
med a-kassa. Regeringen vill ha generationsväxling i
stället för att låta människors kreativitet och arbets-
förmåga komma till sin rätt. De grundläggande pro-
blemen löser man inte den vägen.
En tidigare informationssekreterare i det social-
demokratiskt ledda Finansdepartementet skrev i en
krönika för en tid sedan att regeringen satsar på dem
som har jobb, men bryr sig föga om dem som saknar
arbete.
Det kom en rapport från ESO i förra veckan. Vi
ruskas alla om av rubriken Barnfamiljer i arbetslös-
hetsfälla. Det berättas att det svenska skatte- och
bidragssystemet skapar en arbetslöshetsfälla som
innebär att det inte är lönande för ett stort antal arbets-
lösa att börja arbeta. Ofta är det barnfamiljer med
låga inkomster som befinner sig i den situationen.
Fyra av tio, eller runt 40 %, skulle få ekonomin
mycket marginellt förbättrad om de började arbeta.
En stor grupp skulle inte förbättra ekonomi om de
började jobba. Det bekräftar farhågorna att vi i grun-
den har ett felaktigt regelsystem när det gäller skat-
tevillkor. Det finns en rad hinder som bromsar både
blivande företagare och dem som skulle vilja börja
med eller återgå till lönearbete.
Jag skulle åter vilja aktualisera frågan till arbets-
marknadsministern och regeringen. Kommer det ett
reformerat skatteförslag för tjänste- och servicesek-
torn med den bestämda avsikten att bredda arbets-
marknaden och ge nya riktiga jobb?
Fru talman! Så vill jag gå över till dem som har
det allra svårast på arbetsmarknaden - det gäller i
både hög- och lågkonjunktur - dvs. människor med
funktionshinder. Det är de som vi summariskt kallar
för arbetshandikappade. Det är de som nu har löne-
bidragsanställningar eller jobbar på Samhall.
Det finns ett stort behov av större stöd. Därför har
vi från Folkpartiets sida yrkat på en kvarts miljard
kronor mer än vad regeringen föreslår till dem som
behöver olika former av lönestöd för att erhålla ett
eget arbete.
Arbetsmarknadspolitiken måste förändras i rikt-
ning bort från byråkratin. Ett underlättande av nyföre-
tagande och en förenkling av skatte- och regelvillkor
gör att vi får en inströmning av fler arbetstagare. Då
är lösningen inte högre skatter utan fler skattebetalare.
Då blir målet fler människor i arbete. Det här är, fru
talman, ekonomiskt nödvändigt, men det innebär
också - kalla gärna detta socialliberalt - att man upp-
når viktiga humanvärden samtidigt som en god väl-
färd för medborgarna kan säkras.
Jag förordar Folkpartiets reservationer, men jag
begränsar mig till att yrka bifall till reservationerna 1
och 10 under avsnitt 38 och 48.
Låt mig avsluta med att på en punkt instämma
med Elving Andersson. Det gäller det nordiska akva-
rellmuseet i Bohuslän. Det är litet okonventionellt att
stödet går över arbetsmarknadspolitiken, och Folk-
partiet hade i kulturutskottet både finansierat och
föreslagit detta. Det är ett bra projekt, och det bör
komma till stånd.
En annan synpunkt som har förts fram i ett särskilt
yttrande är trossamfundens lokalbyggande. De fria
trossamfunden borde få samma chans som Svenska
kyrkan har fått genom det som nu är på gång.
På de två punkterna har regeringen stora möjlighe-
ter att agera under löpande budgetår. Regeringen bör
därför ta till sig de här uppmaningarna från mig, El-
ving Andersson och kanske fler.