Herr talman! Jag är rädd för att Vänsterpartiets re-
presentant i det här avseendet nu verkligen går vilse
bland siffrorna. Vi vet ju att han är mycket bra på
detta och att han ibland har föreläsningar för oss både
i utskottet och här i kammaren då han redogör för
olika statistiska uppgifter och sifferberäkningar. Han
hade nyss en uppgörelse med Miljöpartiet. Han har
säkra, bestämda åsikter och vet exakt hur det ligger
till med de andra partierna. Men ibland kan man gå
vilse, och det var det som hände nyss.
Vi har finansierat våra budgetförslag fullt ut. Vi
har en starkare budget än regeringen. Vi har inga
dynamiska effekter inräknade i budgetförslaget för
1998. Det handlar faktiskt om att vi säkerställer och
ökar sysselsättningen inom kommuner och landsting,
vi ökar sysselsättningen inom tjänstesektorn, och vi
ökar sysselsättningen inom rättsväsendet. Detta är
några exempel som gör att vi kan dra ned litet grand
på kostnaderna för det arbetsmarknadspolitiska ansla-
get.
Men om vi ser hur det har varit historiskt har fel-
räkningarna varit flera gånger större än den besparing
som vi gör på arbetsmarknadspolitiken.
Vi söker definitivt inte konfrontation. Vi försöker
lägga fram förslag som vi tror skall få människor i
arbete. Det är detta som det handlar om.
Jag skall ställa en fråga. Vänsterpartiets partisek-
reterare har uppenbarligen en ambition att skapa en
regeringskris. Jag hörde det i går morse i Ekot. Är
inte det ett sätt att verkligen söka konfrontation? Hur
skulle det kunna påverka läget på arbetsmarknaden
och i näringslivet om det är med sådana utfästelser
som Vänsterpartiet tänker gå till val?