Fru talman! Vid varje arbetsmarknadspolitisk de-
batt som vi har haft här i riksdagen under de senaste
åren - och det har varit åtskilliga - har en väldigt stor
del av tiden ägnats åt att blicka bakåt. Representan-
terna från kanske i första hand de två största partierna
har i starkt retoriska anföranden och repliker ägnat sig
åt att anklaga varandra för den situation som vi befin-
ner oss i. Man rabblar siffror och statistik från början
av 90-talet fram till nu. Vi som har lyssnat till den här
debatten känner till leda igen resonemangen.
Det finns som bekant tre grader av lögn. Det finns
vanlig lögn, det finns förbannad lögn och det finns
statistik. Genom att använda viss statistik, eller viss
del av statistiken, söker man bevisa sina teser om att
man själv gjort allting rätt och de andra gjort allting
fel.
Jag har en förhoppning om att debatten här i dag
skall bli litet annorlunda. Låt oss konstatera att vi nog
alla har ett ansvar för den mycket allvarliga situation
med massarbetslöshet som vi nu befinner oss i. Vi kan
också konstatera att det finns ett antal faktorer som får
återverkningar på svensk arbetsmarknad men som vi
har liten möjlighet att påverka. Det handlar t.ex. om
konjunktursvängningar, internationell valutaoro eller,
som nu senast, ekonomisk instabilitet i Fjärran östern.
Jag är för min del övertygad om att de som lyssnar
på den här debatten, och alla de som är arbetslösa,
tycker att det är väsentligt intressantare om debatten
kommer att handla om framtiden. Det är intressantare
att diskutera hur vi skall råda bot på massarbetslöshe-
ten och hur vi skall skapa förutsättningar för tillväxt
och nya jobb så att människor får möjlighet att försör-
ja sig och utvecklas.
Sverige befinner sig i en brytningstid. Vi har ge-
nomfört en nödvändig sanering av statens finanser.
Centerpartiet har mycket aktivt medverkat i denna
sanering. När det nu visar sig att detta saneringsarbete
har gjort att vi har fått fast mark under fötterna, står vi
väl rustade att ta vara på högkonjunkturen. Räntan har
sänkts kraftigt. Inflationen är låg. Kronkursen är sta-
bil. All kraft måste nu inriktas på att klara sysselsätt-
ningen, så att vi kan möta tusenårsskiftet som en na-
tion i arbete.
I den arbetsmarknadspolitiska debatt som vi hade
här i kammaren för ett par veckor sedan, redovisade
jag några komparativa fördelar som Sverige har och
som jag tycker att vi måste ta till vara och utveckla
inför 2000-talet. Jag skall i den här delen upprepa
dessa.
För det första har vi i Sverige en tradition av sam-
förstånd. Vi kan skapa sammanhållning vid avgörande
samhällsförändringar. För det andra har vi en välut-
bildad befolkning. Lusten till kompetensutveckling
och vidareutbildning är gemensam för alla grupper i
samhället. Vi intar t.ex. en tätposition i världen när
det gäller datakunskap på bredden.
För det tredje präglas vårt samhälle av en tydlig
moderniseringslust. För det fjärde är vi på väg mot
världens mest jämställda samhälle. För det femte
ligger vi väldigt långt framme när det gäller krets-
loppsanpassningen av samhället. Det här är kompara-
tiva fördelar som vi måste ta vara på och utveckla i
vårt land.
En av de största politiska utmaningarna nu är att
skapa förutsättningar för nya jobb. Det handlar om att
skapa förutsättningar för nya företag att startas och för
små och medelstora företag att expandera. Det hand-
lar också om att skapa utrymme i de offentliga finan-
serna för en god kvalitet i utbildning, vård och om-
sorg.
Det är genom nyföretagande och expansiva små
och medelstora företag som tillväxten av nya jobb i
den privata sektorn kommer att ske. En mängd åtgär-
der har genomförts för att förbättra villkoren för små
och medelstora företag. Det handlar t.ex. om återin-
förd kvittningsrätt, lindring i dubbelbeskattningen,
flexiblare arbetsrätt, bättre social trygghet för företa-
gare i den nya a-kassan, sänkta arbetsgivaravgifter
riktade till små och medelstora företag och lindrad
beskattning av enskilda näringsidkare och delägare i
handelsbolag.
Företagsklimatet i vårt land är relativt gott. Inter-
nationella jämförelser visar detta liksom det faktum
att näringslivets investeringar för 1997 beräknas upp-
gå till nästan rekordstora 70 miljarder kronor.
Det gäller nu att gå vidare. Skatteväxling med
fortsatt sänkta arbetsgivaravgifter riktade till små och
medelstora företag som finansieras med höjda skatter
på olika slag av miljöskadlig verksamhet är till gagn
både för miljön och för nya jobb.
Omställning till kretsloppssamhället är nödvändig
för en hållbar utveckling och skapar samtidigt en
mängd nya arbetstillfällen. Detsamma, Kent Olsson,
gäller omställningen av energisystemet och avveck-
lingen av kärnkraften. Sverige har en chans att bli
världsledande inom den s.k. gröna sektorn med rätt
incitament. Det är världens mest expansiva sektor
enligt OECD, men hittills har Sverige hamnat på
efterkälken i en internationell jämförelse. Förenklade
regelverk kring företagande och bättre försörjning
med riskkapital är andra åtgärder som måste genom-
föras.
När det gäller den mer konkreta arbetsmarknads-
politiken är det först glädjande att konstatera att ut-
vecklingen nu faktiskt äntligen har vänt. Arbetslöshe-
ten sjunker kraftigt, och sysselsättningen ökar. Antalet
varsel minskar och antalet nyanmälda lediga jobb
ökar. De ökade resurserna till kommuner och lands-
ting gör att sysselsättningsminskningen bromsas och i
många fall vänds till en ökning av antalet anställda.
Detta är mycket viktigt, inte minst för kvinnornas
arbetsmarknad. Men viktigast är det naturligtvis för
kvaliteten i vården, omsorgen och utbildningen.
Dessa positiva signaler innebär inte att problemen
är lösta. Fortfarande har vi en gigantisk massarbets-
löshet i vårt land, och nya problem på arbetsmarkna-
den börjar uppträda.
Alltfler företag börjar nu rapportera om svårighe-
ter att rekrytera arbetskraft med den kompetens och
yrkesinriktning som fordras. Det handlar inte längre
enbart om lärare och data- och teknikyrken, utan det
handlar i allt större utsträckning också om yrkesarbe-
tare inom industrin.
Om inte arbetsmarknadspolitiken lyckas med att
besätta lediga jobb samtidigt som vi har massarbets-
löshet, kommer arbetsmarknadspolitiken att förlora all
sin legitimitet. Flaskhalsproblemen hämmar företa-
gens tillväxt och leder till risker när det gäller en
ansvarsfull lönebildning. För att möta detta krävs
kompetensutveckling och utbildning.
140 000 platser i kunskapslyftet och 60 000 nya
högskoleplatser är strategiskt mycket viktiga för att
kunna möta arbetsmarknadens krav på kompetens och
flexibilitet. Att föraktfullt kalla detta för statistikpoli-
tik och något som införs för att hyfsa arbetsmark-
nadsstatistiken, visar att man inte har förstått de krav
som ställs på arbetsmarknaden framöver. Det visar
också, Kent Olsson, ett förakt mot alla de människor
som vill utbilda sig för att höja sin kompetens för att
kunna möta arbetsmarknadens krav i framtiden.
Det här är dock inte tillräckligt. Arbetsmarknads-
utbildning som en del av den arbetsmarknadspolitiska
åtgärdsarsenalen är mycket viktig. Tyvärr har antalet
deltagare i arbetsmarknadsutbildningen minskat från
när det var som högst ca 80 000 platser under den
förra mandatperioden till 25 000-30 000 i dag. För
1998 räknar AMS med att det skall sjunka ytterligare
till ca 20 000.
Det finns ett motsatsförhållande mellan kvantitet i
form av volymmål å ena sidan och kvalitet å den
andra. Volymmålen, om de är för högt ställda, leder
till att man i första hand måste satsa på billiga åtgär-
der. Därmed inte sagt att de behöver vara dåliga för
den skull, men en genomsnittlig månadskostnad för en
deltagare i arbetsmarknadsutbildning beräknas uppgå
till ca 17 000 kr medan det tillgängliga genomsnitts-
beloppet är drygt 8 000 kr med det volymkrav som
ställs upp för 1998.
Centern har varit pådrivande för att successivt
justera ned volymmålen för att skapa utrymme för
större flexibilitet. Arbetsmarknadsutskottet har också
påtalat detta motsatsförhållande mellan kvalitet och
kvantitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det
har lett till att vi nu lämnar ett öppet mandat för rege-
ringen att ytterligare sänka volymmålen för att på det
viset skapa utrymme för större volymer av yrkesinrik-
tad arbetsmarknadsutbildning. Jag vill uttrycka en
mycket stark förhoppning om att regeringen lyssnar
på dessa signaler, som kommer inte bara från arbets-
marknadsutskottet utan även från AMS, om att vi
behöver mer arbetsmarknadsutbildning och större
flexibilitet genom sänkta eller justerade volymmål.
Jag skulle gärna vilja bolla en fråga vidare till arbets-
marknadsministern. Hur ser hon och regeringen på de
här problemen?
Under de senaste åren har en successiv decentrali-
sering av arbetsmarknadspolitiken skett. Genom inrät-
tande av lokala arbetsförmedlingsnämnder har den
lokala nivån fått ett ökat inflytande och samarbetet
mellan den statliga arbetsmarknadspolitiken och
kommunerna har ökat. Jag ser denna utveckling som
en process som inte på något sätt är avslutad ännu.
Förutsättningarna ser helt olika ut i olika delar av
landet. Det är därför viktigt att den lokala nivån får
ännu större möjligheter att anpassa de arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna till de förutsättningar och
villkor som gäller i den egna kommunen. En stor
frihet och flexibilitet mellan staten, kommunen, det
lokala näringslivet och de fackliga organisationerna
kommer att leda till den mest effektiva användningen
av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Centern beja-
kar därför en fortsatt decentralisering av arbetsmark-
nadspolitiken.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om jäm-
ställdhet och kvinnornas situation på arbetsmarkna-
den. AMS spår i sin prognos att skillnaden i syssel-
sättningsintensitet kommer att öka under nästa år. Det
beror på att det främst är näringsgrenar som är klart
mansdominerade som väntas expandera. Däremot
kommer kvinnornas arbetslöshet att minska lika
mycket som männens eftersom kvinnor i väsentligt
större grad än män deltar i kunskapslyftet.
Det är oerhört viktigt att de arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärderna särskilt inriktas på kvinnornas situa-
tion. Trots att riksdagen vid ett flertal tillfällen uttalat
detta kvarstår den bristande jämställdheten. Män
kommer i högre grad än kvinnor i åtnjutande av dyra
åtgärder. Kvinnor får kortare arbetsmarknadsutbild-
ningar än män och deltar inte lika ofta som män i
projektanställningar och beredskapsarbeten. Detta är
självklart inte en acceptabel tingens ordning. Jag
utgår från att de mycket skarpa uttalanden som utskot-
tet gör i det här sammanhanget kommer att leda till att
jämställdhetsaspekten bättre än hittills skall prägla de
arbetsmarknadspolitiska insatserna i framöver.
Låt mig också notera ett annat faktum som oroar
mig mycket. Det är att den tillväxt som nu sker i eko-
nomin och sysselsättningen till stor del inte kommer
vissa regioner till del. De regionala obalanserna ökar.
Mer om detta i en senare debatt i dag, men låt mig
bara nu konstatera att vi som nation inte har råd att
inte ta tillvara tillväxtkraften i hela vårt land.
Låt mig avslutningsvis säga några få ord om ett
särskilt projekt som tilldragit sig en viss diskussion i
utskottet, nämligen det nordiska akvarellmuseet i
Skärhamn. Visserligen brukar inte riksdagen peka ut
särskilda projekt för arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der, men detta projekt är så unikt på många sätt att
det förtjänat en otraditionell behandling. Det är ett
projekt som är viktigt ur såväl kulturpolitisk som
regionalpolitisk och sysselsättningspolitisk synpunkt.
Det är därför som jag med beklagande konstaterar att
utskottet inte kunnat göra ett avsteg från de gängse
kutymerna i detta särskilda fall. Jag hoppas ändå att
regering och arbetsmarknadsmyndigheter i konstruk-
tiv anda söker en lösning på det återstående finansie-
ringsproblemet för det här projektet.
Fru talman! I utskottsbetänkandet finns reserva-
tioner som är undertecknade av centerpartister. Jag
nöjer mig med att yrka bifall till en av dessa, nämli-
gen reservation nr 9 under mom. 33.