Herr talman! Vid finansdebatten i november gjor-
de jag en kort genomgång av Socialdemokraternas
löften vad gäller att få bukt med arbetslösheten. Jag
jämförde då med verkligheten, och utfallet var för-
skräckande. På punkt efter punkt har löften och utfäs-
telser svikits på ett närmast bedövande sätt.
Herr talman! I dag skall jag inte ta så mycket tid
till att tala om regeringens tillkortakommanden. Där-
med tillgodoser jag också vad Elving Andersson ville,
nämligen att vi skall se litet mer framåt. Men jag
måste på en punkt, vad gäller personalsituationen i
kommuner och landsting, litet grand ta upp hur rege-
ringen har agerat. Nu ser jag också att Sture Nordh
sitter här i kammaren och lyssnar, och då är det än
mer angeläget.
Under valrörelsen 1994 slog Socialdemokraterna
fast att verksamheterna i kommuner och landsting
skulle värnas. Där var det inte aktuellt med några
neddragningar. Men det blev precis tvärtom. Tidning-
en Kommun-Aktuellt från den 14 augusti 1997 hade
en nyhetsrubrik som sade: "Största varslen sedan
1995". Det berörde just kommunerna. Detta trots de
extra miljarder riksdagen försett kommuner och
landsting med.
Orsaken till detta är att regeringen sammantaget
för en politik som drabbat kommuner och landsting
mycket hårt innebärande ett inkomstbortfall och en
utgiftsökning på minst 16 miljarder kronor under
mandatperioden för kommuner och landsting. I
Kommun-Aktuellt från i fredags kom ytterligare ett
kvitto på regeringens politik: "Miljardsatsningen gav
inte fler jobb". Det är rubriken den här gången. I
tidningen slås fast att Perssons extramiljarder till
kommunerna inte ökade sysselsättningen. Tvärtom
har personalen minskat.
Nyligen kom också Konjunkturinstitutets senaste
rapport om konjunkturläget. Jag kan också där läsa
innantill: "De stora minskningarna i sysselsättningen i
början på 1997 beräknas medföra att sysselsättningen
i genomsnitt blir drygt 1 procent lägre än 1996. Det
var framför allt den offentliga sektorn och i synnerhet
kommunerna som minskade sin personal." Det skedde
alltså detta år.
Herr talman! Jag minns faktiskt som i dag när re-
geringen i april presenterade vårpropositionen. Rege-
ringsmedlemmarna och de socialdemokratiska riks-
dagsledamöterna åkte land och rike kring och talade
om hur många jobb man nu ordnat till de olika kom-
munerna. Det fanns en lista för varenda kommun. Jag
har läst regeringens pressmeddelande från detta tillfäl-
le. Där slår man fast att de ökade bidragen redan
under 1997 skall leda till en positiv sysselsättningsef-
fekt.
Arbetsmarknadsministern, och ni socialdemokra-
ter: Vem kan tro på er nu efter detta? Motsvarande
situation gäller för övrigt i landstingen. När kommer
ni att revidera era listor kommun för kommun om
sysselsättningsläget? Ni har ju redan talat om för
väljarna hur det skulle bli i kommunerna. Nu har vi
facit, och det blev inte så. Kommer ni nu att åka runt
och säga: Dessvärre får vi revidera siffrorna och
kommun för kommun gå igenom minussiffror? Det är
verkligheten.
Hur länge skall ni hålla på att på detta sätt föröda
förtroendet för politiskt arbete? Det är vad ni gör när
ni gör på det här sättet. Ni säger en sak, och sedan
händer någonting helt annat. I finansdebatten förra
månaden hävdade arbetsmarknadsministern att hon
var trött efter att ha hört debatten. Vad skall man då
säga när man har att ställa denna regering till svars för
dess löften och misslyckanden på det arbetsmark-
nadspolitiska området? Då blir man inte bara trött,
man blir faktiskt utmattad.
Enligt internationella definitioner var den öppna
arbetslösheten i Sverige nära 10 % i oktober. Om
regeringen inte lägger om politik när det gäller företa-
garens villkor kommer exempelvis de hundratusentals
som nu finns i kunskapslyftet efter avslutade studier
att få fortsätta som arbetslösa. Då kommer de också
att synas i den svenska arbetslöshetsstatistiken. Det är
ingen god framtidsbild.
Men den går att förändra. Jag skall försöka att va-
ra mer positiv och konstruktiv, för att återigen försöka
tillfredsställa herr Elving Andersson, som hade syn-
punkter på debattformen. Det krävs att rimliga förut-
sättningar läggs fast så att nya företag kan startas och
befintliga företag kan växa.
Några saker som skulle förbättra företagsklimatet
är: Sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt skatt inom tjäns-
tesektorn, riskkapitalavdrag, minskad byråkrati för
företagarna, lättare att erhålla F-skattsedel, avskaffan-
de av förtida momsinbetalning, att royaltyinkomster
befrias från skatt, flexiblare arbetsrätt och en förutse-
bar energipolitik och energibeskattning. Uppräkning-
en kan fortsätta mycket länge.
Det är några av de förslag som vi kristdemokrater
fört fram för att få fart på företagandet och därmed
sysselsättningen och investeringarna. Det är faktiskt
vad som krävs. Vad gäller just energipolitiken åter-
kommer vi till det i debatten i morgon. Men dessvärre
gör den osäkerhet som i dag finns där att investering-
arna i stort sett står stilla vad gäller svensk basin-
dustri, vilket påverkar sysselsättningen negativt.
En skatteväxlning mellan arbetskraftskostnader
och kostnader för miljöbelastande verksamhet bör
också genomföras. Förutom sänkta arbetskraftskos-
tander innebär en skatteväxling också att arbetstillfäl-
len kopplade till kretsloppssamhället - t.ex. återvin-
ningsindustri och ny och småskalig energiproduktion
med inhemska och förnybara energikällor - kan växa
fram. Vi utgår från att regeringen tar fasta på resulta-
tet från den parlamentariska utredningen om ett mer
miljörelaterat skattesystem. Det är också synnerligen
viktigt ur arbetsmarknadssynpunkt.
I stället för flyttlasspolitik med nu föreslagna ut-
ökade flyttbidrag till nordiska länder bör statsmakter-
na anlägga en regionalpolitisk helhetssyn på närings-
och arbetsmarknadspolitiken. Den synen bör också
omfatta beslut om åtgärder som drabbar statlig verk-
samhet. Många av de beslut som regeringen fattat
under sina nu tre år vid makten har slagit hårt regio-
nalpolitiskt.
Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åt-
gärder som tillförsäkrar de lokala områdena och regi-
onerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nöd-
vändiga om hela Sverige skall leva. Jordbrukspoliti-
ken är i det sammanhanget synnerligen väsentlig ur
arbetsmarknadssynpunkt. Vi förde en debatt om detta
i går. Jag vet att arbetsmarknadsministern tidigare har
varit jordbruksminister och vet att det finns ett tydligt
samband med att föra en bra jordbrukspolitik. Där-
med säkrar vi också sysselsättningen inom livsmedels-
industrin. Dessa samband hoppas jag att regeringen
tar fasta på när vi nu under våren skall diskutera den
kommande jordbrukspolitiken.
Också arbetsmarknadspolitiken måste reformeras.
I dag är just arbetsmarknadsområdet ett av de mest
genomreglerade samhällsområdena. Som framgår av
budgetpropositionen finns det nu en alltför omfattan-
de flora av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Stela
regelsystem kring varje åtgärd har skapat oflexibilitet
och rent av rigiditet. Denna detaljreglering måste
ersättas med generella enkla regelsystem med stor
flexibilitet.
Här skulle jag vilja ställa en fråga till både utskot-
tets talesman Johnny Ahlqvist och arbetsmarknads-
ministern. Vi har nu enligt de redovisningar som vi
fick i utskottet om jag inte minns fel 21 olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder med sina system och sina
regler. Tänker ni försöka reformera detta och komma
till enklare, generella system som gör att det hela blir
överskådligt och kan fungera bättre i arbetsmarknads-
politiken?
Det vore ett viktigt besked om ni sade att detta
inte var bra, och att det måste reformeras och göras
enklare. Jag ser fram emot ett svar på den frågan.
Arbetsmarknadspolitiken måste också, som
mycket annat, utgå från subsidiaritetsprincipen, dvs.
att det som en lägre nivå klarar av på egen hand skall
inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken
skall vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser
skall vara stödjande när så krävs. Men nu krävs en
genomgripande nedflyttning av ansvar och resurser
till den lokala nivån. Kommuner, arbetsförmedling
och försäkringskassa bör gemensamt ansvara för
genomförandet av arbetsmarknadspolitiken såväl
praktiskt som ekonomiskt. De statliga resurser som
finns för åtgärder bör flytta med i en sådan decentrali-
sering av verksamheten. Företag, fackföreningar,
utbildningsinstitutioner och ideella organisationer bör
givetvis involveras i det lokala arbetet mot arbetslös-
heten.
Särskilda projekt där folkrörelserna tillsammans
med arbetsförmedlingar och kommuner aktivt arbetar
mot den passivisering och modlöshet som lätt blir
följden av framför allt långtidsarbetslöshet bör stöttas.
Den arbetslöses sociala situation måste uppmärksam-
mas på ett betydligt mer aktivt sätt av ansvariga
myndigheter i syfte att bryta den isolering som dess-
värre många arbetslösa drabbas av.
Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet,
lägre löneskatter samt satsning på tjänstesektorn är
några huvudpunkter i det gemensamma program som
upprättats inom EU:s ram. På dessa punkter har den
svenska regeringen haft svårt att hitintills ta till sig de
förslag som man enats om. Detta har nu aktualiserats
ytterligare.
Vi kommer senare i dag att få en redovisning från
Amsterdammötet. Kristdemokraternas uppfattning är
att riksdagen av regeringen nu bör begära ett tydligt
handlingsprogram för att omsätta de gemensamma
ståndpunkter som EU-länderna enats om vad gäller
arbetslöshetsbekämpningen. Det är möjligt att stats-
ministern kommer att redovisa ett sådant här i efter-
middag. Annars kan kanske arbetsmarknadsministern
också ge ett besked på denna punkt.
Inte heller detta år redovisar regeringen hur kost-
nadseffektiva de olika arbetsmarknadspolitiska åtgär-
derna är. Det är en brist att man ännu inte kan se
kostnadseffektiviteten för varje åtgärd i förhållande
till vilka fasta arbeten de ger efter en åtgärdsperiod.
En mer flexibel och lokal arbetsmarknadspolitik gör
det inte möjligt att exakt bestämma hur många männi-
skor som skall finnas i åtgärder. Redovisningarna av
utfall i förhållande till budgetplanering visar också
den här svårigheten. Riksrevisionsverket har betonat
kvalitetsaspekterna, och det är något som regeringen
säger sig vilja följa. Man bör alltså ha en helhetssyn
där man ser resultatet i form av reguljära arbeten efter
en åtgärd.
Utskottet tar här ett litet steg åt kristdemokraternas
håll när det erkänner problemet med volymmål. Det är
alltid något att ha kommit så långt. Men av debatten
hittills framgår att just denna problematik är mycket
väl känd av samtliga partier. Man kanske skulle kunna
komma längre här.
Efter det att regeringen avskaffade den ungdom-
spraktik som fyrklöverregeringen införde har insat-
serna för arbetslösa ungdomar aldrig kommit upp i
samma kvalitet och omfattning som då. Regeringen
föreslår nu att finansieringsbidraget för arbetsgivarna
skall öka - något som kommer att motverka att fler
praktikplatser kommer till. Vi kristdemokrater avvisar
därför regeringens förslag i denna del.
Regeringen föreslår också en s.k. utvecklingsga-
ranti för att unga arbetslösa skall sysselsättas. Det
vore bättre att satsa på lärlingsutbildning, flexiblare
lönesättning och ny arbetsrättslagstiftning. Det skulle
direkt ge ungdomar mängder av ordinarie arbetstillfäl-
len.
Vi kan också konstatera att det statliga bidraget till
kommunerna för utvecklingsaktiviteter är för lågt
tilltaget om man förväntar sig kvalitet på insatsen.
Herr talman! I förra årets budgetbehandling biföll
riksdagen ett kristdemokratiskt förslag om tillskott till
Samhall i förhållande till regeringens förslag. Dess-
värre sker inte detsamma i år, vilket kommer att för-
svåra möjligheterna för arbetshandikappade att upp-
rätthålla anställningar i den omfattning som önskas.
Jag måste verkligen fråga: Varför för Socialdemokra-
terna med öppna ögon en politik som driver ut arbets-
handikappade i arbetslöshet? Det är för mig en full-
ständig gåta hur en socialdemokratisk regering kan
föra en sådan politik. Det skulle vara intressant att
höra ett motiv på den punkten. Varför gör ni på detta
sätt, Margareta Winberg?
Herr talman! Avslutningsvis skall jag något kort
säga något om arbetslöshetsförsäkringen. Vi kristde-
mokrater ser den som ett viktigt och nödvändigt in-
slag i det svenska välfärdssystemet. I en period av
arbetslöshet skall inte den som står till arbetsmarkna-
dens förfogande behöva förlora möjligheten till för-
sörjning. Arbetslöshetsförsäkringen skall bygga på en
rimlig inkomstsrelaterad ersättningsnivå, den skall ge
incitament för att hitta ett nytt arbete och den skall ge
trygghet att våga pröva något nytt. Vi kristdemokrater
har under lång tid pläderat för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring med en rimlig ersättningsnivå.
Alla som står till arbetsmarknadens förfogande skall
på detta sätt också finnas inom försäkringssystemet.
Det är något som inte gäller i dag.
Regeringen skrev i propositionen om en allmän
och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring att förslag
skall lämnas om en treårig tidsbegränsad ersättnings-
tid med giltighet från den 1 juli 1999. För kristdemo-
kraternas del vill vi understryka vikten av att arbets-
löshetsförsäkringen skall ses som en omställningsför-
säkring under en period när man skall rusta sig för ett
annat arbete eller för en annan inriktning av sitt ar-
betsliv.
Det är dock angeläget att inte öka osäkerheten och
oron hos alla dem som trots stora ansträngningar inte
lyckas få ett nytt arbete. Därför anser vi kristdemokra-
ter att man skall veta vilka åtgärder staten och kom-
munerna kan bidra med när en utförsäkring blir ak-
tuell.
Därför har vi också inväntat inbjudan till den av
regeringen utlovade parlamentariska utredning som
skall finna former för vilka åtgärder som kan bli ak-
tuella efter det bortre parentestecknet. Vi väntar fort-
farande på en sådan inbjudan. Arbetsmarknadsminis-
tern och Centerpartiet har gett olika besked om detta.
Man funderar på om de står inför att bryta också detta
löfte.
Jag vill ha ett besked i dag av arbetsmarknadsmi-
nistern på denna punkt. Gäller detta? Skall jag fortsät-
ta vänta på en inbjudan till en utredning där vi gemen-
samt skall försöka finna en vettig lösning? Eller skall
jag avskriva den från dagordningen? Jag önskar ett
besked om detta.
Herr talman! Givetvis står jag bakom samtliga re-
servationer och särskilda yttranden med kristdemo-
kratiska förtecken, men för att spara kammarens tid
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 1 och
reservation 2. Under moment 11 yrkar jag bifall till
reservation 13.