Fru talman! Vi skall debattera AU1, ett stort och
omfattande betänkande, som innehåller två mycket
stora utgiftsområden och behandlingen av två av
revisorernas rapporter. Här i debatten är det bara
möjligt att ta upp några få frågor. Vi har ju också
diskuterat allmänna frågor den 20 november.
Låt mig först säga att det är häpnadsväckande att
lyssna till de borgerliga partierna. De föreslår i själva
verket radikala neddragningar av arbetsmarknadspo-
litikens resurser. Jag skall under debatten försöka få
fram svar från dessa partier när det gäller hur de har
tänkt agera för att de arbetslösa skall få något me-
ningsfullt att göra.
Det är också intressant att lyssna till Centern, som
nästan inte har någon politik här. En gång i tiden
brukade Elving Andersson ändå tänka på de arbets-
handikappade, men den tiden är förbi. Däremot för-
står jag att man tänker en del på Bohuslän, men den
regionalpolitiska debatten kommer faktiskt först i ett
senare betänkande.
Låt mig sedan säga att det har varit ett mycket hårt
jobb att få ihop det här betänkandet. Särskilt skulle
jag vilja ge en eloge till kanslipersonalen, fru talman,
som med en oerhörd energi, och på ett sätt som får
mig att tveka i fråga om hur man kan tillämpa ar-
betsmiljölagstiftning och arbetsrättslig lagstiftning,
har sytt ihop ett betänkande som vi politiker har lagt
grunden till i en i vissa fall tyvärr ganska ytlig dis-
kussion.
Jag vill i dag ta upp några frågor: de strategiska
skillnaderna mellan partierna, den budgetpolitiska
behandlingen samt ett antal sakfrågor.
Man kan naturligtvis gnälla, som borgarna gör.
Delvis utnyttjar man relevant information, och jag vill
fästa Margareta Winbergs uppmärksamhet på en del
sådana siffror.
Antalet sysselsatta är i november i år 20 000 lägre
än för ett år sedan och 72 000 lägre än för två år se-
dan. Antalet sysselsatta kvinnor är 35 000 lägre än för
ett år sedan. Här är situationen alltså värre. Arbets-
kraften är över 100 000 personer mindre än för två år
sedan och 90 000 mindre än för ett år sedan. Den
kvinnliga förvärvsfrekvensen, Margareta Winberg, är
i dag 72,4 %. Vid 90-talets början låg den på 80 %.
De registrerade deltidsarbetslösa kvinnorna har på ett
år ökat med nästan 6 %. Särskilt kraftig är nedgången
av sysselsatta inom vård och omsorg - på ett år
30 000, på två år 54 000. Det rimmar illa med ambi-
tionen att särskilt satsa på kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden. Och det rimmar kanske ännu sämre
med ambitionen att satsa på välfärden, den välfärd
som är allra viktigast.
Jag vill peka på en detalj när det gäller arbets-
marknadspolitiken. Om vi ser på de åtgärder som
ligger närmast den ordinarie arbetsmarknaden och har
bäst resultat i utvärderingarna finner vi att rekryte-
ringsstödet har minskat med 72 % på ett år, utbild-
ningsvikariaten med 63 %. Arbetsmarknadsutbildning
för kvinnor har minskat med 11 %. Samtidigt omfattar
volymåtgärderna ALU och API tillsammans 85 000
personer, det som de flesta säger ger undanträng-
ningseffekter och ofta är arbetsmarknadspolitiskt
meningslöst.
Sysselsättningspolitik är inte arbetsmarknadspoli-
tik. Sysselsättningspolitikens mål är att dra upp sys-
selsättningen. Det handlar om att våga satsa i en ex-
pansiv finanspolitik, att påverka EU till att ta gemen-
samma tag - Vänsterpartiet har lagt fram sådana för-
slag. Det handlar om att inte binda sig vid EMU-
konvergenskraven - vad säger Margareta Winberg om
det? Riksbankens räntehöjning häromdagen har ingen
nämnt, men den är en del i en politik där en frikopp-
lad riksbank bekämpar ett obefintligt inflationsmål
och gör precis som EMU-processens aktörer vill att vi
skall göra. Det är mycket mer skadligt för jobben än
vad de flesta tror.
Efterfrågan och konsumtionen gynnas av en skat-
te- och bidragsmässig omfördelning. En bra fördel-
ningspolitik är bra för att ge människor köpkraft och
öka efterfrågan. En dålig fördelningspolitik leder till
att sparkontona höjs för dem som redan har väldigt
mycket pengar.
När det gäller en aktiv näringspolitik för regional
tillväxt och byggsatsningar har Vänsterpartiet satsat 1
miljard kronor utan att få något medhåll. Ändå gnäller
många över att byggarbetsmarknaden står stilla.
När det gäller den offentliga sektorn har regering-
en satsat något, men den har samtidigt tagit så mycket
mer. Vänsterpartiet satsar mer och försöker också
omvandla passivt a-kasseberoende till riktiga jobb. Vi
omvandlar ungefär 4 miljarder kronor på det sättet
från utgiftsområde 13 till utgiftsområde 25 och får
därmed fram 25 000 jobb som så väl behövs inom
vård och omsorg.
Det finns många motionärer som talar om det här.
Miljöpartiet pratar om det. Socialdemokratiska kvin-
noförbundet har pratat om det jag vet inte hur länge.
Men när det kommer till kritan och förslagen ligger
på kammarens bord får vi inget stöd. Det är den dub-
belmoralen i politiken som är så farlig. Det är den
som så lätt leder till politikerförakt. Det här med ar-
betslösheten är inte regeringens fel, som borgarna
säger. Inte heller är det regeringens förtjänst om de
här siffrorna går litet upp och ned. Det är en mycket
allvarlig situation vi har i Sverige, med en halv miljon
människor utanför arbetsmarknaden och med en sys-
selsättningsnedgång.
Vi måste ha tillväxt - men det räcker inte, som vi
säger i Vänsterpartiet. Vi måste omfördela arbetsti-
den. Vi måste begränsa övertiden. Vi måste låta över-
tidstimmar vara dyrare. När utskottet kommenterar
detta säger man: Ja, det kanske inte vore en så dum
idé, men vi vågar inte nu. Jag har motionerat om detta
i fem år. Orkar inte, säger utskottet.
Om arbetstiden säger man: Ja, det vore väl bra,
bara någon annan gör det, bara man avtalar om det på
arbetsmarknaden. Men det är problematiskt, för då
blir det lätt de starka som driver igenom detta och får
bättre villkor, kortare arbetstid och ofta bättre lön. De
som är svaga har ingen chans.
Det är precis så frågan står i dag. Frågan drivs hårt
av de förbund som ligger inom exportindustrin, men
Handels, Kommunal osv. orkar inte driva den då
deras betalningsförmåga är svag. Det här kräver en
radikal omfördelningspolitik, både skattemässigt och
på annat sätt. Politikerna kan inte undandra sig ansva-
ret.
I fråga om lönebildningen undrar jag varför inte
regeringen kommer med något initiativ som påminner
om vad vi år ut och år in har kallat för framtidsfonder
- LO kallar dem utbildningsfonder, TCO likaså -. Det
handlar alltså om initiativ som med vinstdelning ger
löntagarna del i produktionsöverskottet. Detta skulle
utveckla kompetensen och därmed konkurrenskraften
men också ge de enskilda löntagarna en rejäl del av
de vinster som skapas.
När det gäller arbetsrätten vill de borgerliga parti-
erna avveckla eller avreglera den. Vi vill göra tvärt-
om: mer trygghet, mer inflytande för löntagarkollekti-
vet och mer stabilitet i näringslivet.
I fråga om a-kassepolitiken kan jag hålla med om
att det har varit för många ändringar. Det har varit för
mycket velande, och det är fortfarande för mycket
velande. Jag skall återkomma till det när jag nämner
några av våra krav.
När det gäller arbetsmarknadspolitikens innehåll
och roll finns det ganska mycket att säga. Arbets-
marknadspolitiken har tappat kvalitet, vilket vi har
påpekat under en lång tid. Det hänger ihop med vo-
lymkraven. Det hänger ihop med att man har dragit
ned på beredskapsarbeten och riktiga verksamheter
som går emot konjunkturen. Man har också dragit ned
på arbetsmarknadsutbildningen, och man har ökat de
oambitiösa insatserna. Det här säger SACO, det här
säger TCO, det här säger LO, det här säger man från
industrins sida, det här säger nästan hela forskarsam-
hället och det här har vi från Vänsterpartiet sagt i jag
vet inte hur många år.
Å andra sidan har utvecklingen egentligen försäm-
rats. Vi får mindre och mindre kontroll över vad som
faktiskt sker. Vi från Vänsterpartiet är för en lokal
förankring och större frihet. Vi har motionerat om att
ta bort volymkraven. Vi har motionerat om att få bort
detaljbestämmelserna och få en större andel av otra-
ditionella medel som kan utnyttjas fritt. Men vad vi
inte gillar är att man håller kvar reglerna och sedan
öppnar frizoner därför att de lokala aktörerna känner
att de sitter i tvångströja. Plötsligt kommer Skåne och
vill ha frizon och slippa bry sig om reglerna. Sedan
kommer Dalarna och vill ha frizon osv. Vad är det då
till slut som gäller?
Det är mycket viktigt att både a-kassesystemen
och de arbetsmarknadspolitiska systemen och regel-
verken görs på ett sådant sätt att de blir både använd-
bara och möjliga att lysa igenom så att politikerna vet
vad som faktiskt gäller. Här finns det väldigt mycket i
dag som brister.
Mycket av arbetsmarknadspolitiken har utvecklats
till ett slags socialpolitik. En del har utvecklats till en
form av näringspolitik. Det är inte alltid dåligt, men
låt oss dra gränserna. Låt oss göra boskillnad mellan
de olika uppgifterna. Arbetsmarknadspolitiken har en
alldeles särskild uppgift inom ramen för den ekono-
miska politiken.
Jag vill också säga något om a-kassefrågor. Vad vi
tycker framgår mycket väl i vårt särskilda yttrande. Vi
föreslår en ökning av ersättningsnivån. Vi föreslår en
indexering. Vi föreslår en höjning av taket för att göra
försäkringen alltmer inkomstrelaterad. Jag vill dock
nöja mig med två direkta frågor.
Utskottet skriver att man trodde att utredningen
om deltidarnas fyllnadsstämpling skulle ha varit i
gång med prioritet. Vi förutsätter i utskottet att den
kommer i gång. Varför kommer den inte i gång? Vi
har krävt att man innan man sänkte ersättningsnivån
och satte in en bortre parentes för deltidarna, som
egentligen bara är kvinnor, skulle ha utrett. Majorite-
ten tyckte i alla fall att man kunde utreda. Margareta
Winberg verkar inte tycka någonting.
Den bortre parentesen trodde jag att kongressen
hade tagit bort. Inte för att man skulle kunna leva i all
evighet på a-kassa, det är inte meningen, utan därför
att det är en omställningsförsäkring från jobb till jobb.
Ansvaret skall till mycket stor del ligga på arbets-
marknaden, som har att erbjuda jobb, och arbets-
marknadsmyndigheterna. Därmed hänger detta
mycket ihop med idén om de individuella handlings-
planerna.
Svara mig på de här frågorna kring a-kassan. Jag
lovar, Margareta Winberg, att det inte bara är jag som
är intresserad.
När det gäller Moderaterna, Folkpartiet och Krist-
demokraterna är det att konstatera att de radikalt drar
ned nivåer, de vill ha bortre parenteser, de inför
egenfinansiering på 25-30 %. Det är en fullständig
rasering av trygghetssystemen kring arbetsmarknaden.
Det har ni att svara för.
Moderaterna har över huvud taget aldrig brytt sig
om att ens fundera på vad som skall hända bortom sin
bortre parentes eller hur människor skall klara sig på
75-procentsnivån. Jag tycker att det är hart när ynk-
ligt.
När det gäller arbetsmarknadspolitiken har vi lagt
fram en serie förslag. Låt mig ta upp några.
Varför föra in ett finansieringsbidrag för de ar-
betshandikappade i API? Alla talar emot det. Det
försvårar utplaceringen i praktik för dessa grupper.
Varför?
Hur kan ni försvara att ha sänkt utbildningsbidra-
get till 103 kr, att ha halverat det? Entydigt drabbar
det unga människor, socialbidragsberoende och in-
vandrare, dem vi annars anser att vi vill hjälpa till att
få in på arbetsmarknaden.
På samma sätt är det med ungdomssatsningen som
innehåller många faror. Utskottet håller med oss om
att det finns många faror. Men det är bestämt att det
är något orimligt att hamna i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i kommunens regi och sedan omedelbart få
gå till socialen för att kunna existera. Det var ju det
man skulle undvika. Så långt tror jag att både Social-
styrelsen och Arbetsmarknadsverket var överens när
de skulle utreda detta.
När det gäller de arbetshandikappade har vi före-
slagit betydande belopp ytterligare till Samhall och
även för lönebidragen. Låt oss ta upp Samhall! Det är
inte därför att vi har så mycket mer pengar som vi
föreslår detta. Det blir inte särskilt mycket dyrare att
föreslå mer pengar till Samhall. Det är ett sätt att få in
människor med funktionshinder i verksamheten. Re-
geringen har ju skärpt besparingskraven. Det kommer
att ytterligare sänka nivån på sysselsättning inom
Samhall, samtidigt som Samhall har sagt att man har
möjligheter att sysselsätta fler i någonting som på-
minner om ordinarie arbete, om man får mer pengar.
Jag frågar återigen: Varför denna politik i förhållande
till Samhall?
Vi har föreslagit att man skulle stuva om och inte
ha två utgiftsområden, 13 och 14, eftersom de flyter
ihop så starkt som de gör. Vi har föreslagit ett mycket
starkare tryck på individuella handlingsplaner. Jag
skulle vilja fråga Margareta Winberg: Är det rimligt
att vi fortfarande inte är uppe i mer än drygt 60 % och
att kvaliteten på handlingsplanerna är som den är i
väldigt många fall? Den individuella handlingsplanen
måste vara instrumentet för att få ut den enskilt arbets-
löse på arbetsmarknaden.
Kvinnors situation - här föreslår vi särskilda kvin-
nosatsningar för att just komma till rätta med den
könssegregerade arbetsmarknaden.
Invandrarsatsningar. Det är inte rimligt att vi skall
ha dessa arbetslöshetstal och de låga förvärvsfrekven-
serna för människor som kommer från annat håll.
Det är en lång provkarta på förslag som vi har lagt
fram. De finns i reservation nr 11 som är en samman-
fattande reservation. De finns i det särskilda yttrandet
från Vänsterpartiet. Eftersom fler har yrkat bifall till
sina förslag under mom. 1 skall jag också göra det.
Men jag nöjer mig med det, reservation 11 under
mom. 1, för att vi skall vinna tid.
Men låt mig rikta en uppmaning till de borgerliga
partierna. Försök förklara hur era neddragningar av
budgeten skall räcka till för att ge de arbetslösa en
rimlig chans, vare sig det handlar om utbildning, a-
kassenivå eller vad det annars kan handla om. Ni
bedriver en bluffpolitik, förutom att ni bedriver en
mycket reaktionär, strategisk politik för att riva upp
regler och ta inflytande från löntagarna på den svens-
ka arbetsmarknaden.