Herr talman! Jag vill ta upp två saker. För det
första är det min uppfattning att Riksbanken har rätt
och möjlighet att delta i den ekonomisk-politiska
debatten, inte minst när det gäller valuta- och pen-
ningpolitik, som i hög grad är Riksbankens ansvar-
sområde. Det är en annan sak att Riksbanken denna
gång valde att låta sig företrädas av Riksbanksfull-
mäktiges ordförande. Det vanliga har varit att riks-
bankschefen företräder Riksbanken. Hur man låter sig
företrädas utåt ser jag som en intern riksbanksfråga.
Sedan får Riksbanken självfallet finna sig i att man
kan få mothugg om man går in i en debatt. Det finns
ju andra meningar, och de kommer att framföras; det
tillhör debattens spelregler.
För det andra vill jag kort ta upp frågan om folk-
omröstning. Jag har ingen principiell invändning mot
folkomröstningar. Jag ser det i hög grad som en
lämplighetsfråga. Det finns fall där en folkomröstning
är nödvändig och att föredra, och vi har haft några
sådana exempel. Däremot vänder jag mig mot den
argumentation som framförs, inte av Olof Johansson
men av andra personer i andra partier, när de säger att
det närmast är demokratiskt nödvändigt. Därmed
kastar man också en skugga över det parlamentariska
beslutsfattandet, som skulle vara demokratiskt mind-
revärdigt jämfört med folkomröstning. Jag vänder mig
bestämt mot det synsättet.
Det grundläggande är, att hur vi än fattar besluten
så måste de ha en djup och grundlig demokratisk
förankring. Det är oerhört viktigt. Om ett beslut fattas
i denna kammare måste det vara förankrat hos den
svenska folkopinionen.