Herr talman! Jag skall klara ut det här direkt med
hur beslutsläget ligger. Sverige har vid inträdet i EU
anslutit sig till Maastrichtfördraget. Vi har inte begärt
och inte fått något undantag vad gäller EMU. När vi
uppfyller kraven för inträde är vi formellt skyldiga att
delta.
Men det här är inte i grunden en juridisk utan en
politisk fråga. Det är helt enkelt så att om vi uppfyller
kraven, men ändå inte vill vara med, får vi med all
säkerhet inte heller vara med. De andra länderna vill
inte i valutasamarbetet ha med ett land som inte tror
på det. De lär inte tvinga oss till det. Det tycker jag
räcker som svar. Visst finns denna handlingsfrihet,
men den innebär att vi bryter mot ett avtal som vi har
ingått, och det kommer att kraftigt reducera Sveriges
inflytande i övrigt i det europeiska samarbetet. Det
tycker jag att de som förordar den vägen skall ta an-
svar för.
Jag hoppas att kammaren nu har insett vilken slät
figur Erik Åsbrink gör i denna debatt. Han uppmanar
till bred debatt, men för att föra en debatt måste man
ha en ståndpunkt, och det har han inte. När vi ställer
frågor till honom här sitter han alltså passiv och tiger.
Erik Åsbrink har ju fått mera tid än vi andra. Jag har
protesterat mot detta och sagt att det är konstigt att ett
parti som inte har någon uppfattning skall ha mera tid
än de andra, men det är klart: Erik Åsbrink har ju en
del att förklara här. När Erik Åsbrink ändå går upp för
ett nytt anförande, vilket han inte kan undvika med all
den tid han har till sitt förfogande, fortsätter han att
diskutera formerna för det kommande beslutets fat-
tande, men inte vad det skall innehålla.
Detta är brist på ledarskap, Erik Åsbrink. Proble-
met är att regeringen med detta ger fritt fram för mot-
ståndarna. Det är de som tar ståndpunkt, medan ja-
sägarna inom partiet ligger lågt. Det är precis samma
situation som inför valet till Europaparlamentet. Re-
geringen och den socialdemokratiska partiledningen
sätter här partisammanhållningen före landets bästa.
Jag har frågat om Erik Åsbrinks egen uppfattning.
Om inte en insiktsfull och förtroendevald ledare kan
ange en sådan, hur skall då vanliga medborgare kunna
skaffa sig en ståndpunkt? Det innebär att man lätt flyr
till ett nej.
Jag har ställt frågor till Erik Åsbrink, och jag skall
återkomma till dem.
Regeringen strävar - och det är bra - efter att kla-
ra konvergenskraven, och syftet är att ha handlingsfri-
het inför ett inträde, heter det. Men varför har man då
inte samma strävan när det gäller den europeiska
växelkursmekanismen, ERM? Kronan ligger nu på en
kurs - även om den tyvärr har sjunkit de senaste da-
garna efter de besked som har lämnats - som kan
accepteras av andra länder. Varför då inte göra slag i
saken och ge klartecken till Riksbanken?
Vad gäller Riksbankens oberoende skall dessa
förändringar ske redan under andra fasen. Om nu inte
regeringen tänker straffa ut sig ur EMU genom att
vägra genomföra sådant som man har förpliktat sig till
under andra fasen, varför då inte genast lägga förslag
om detta och skylla på en arbetsgrupp? Regeringen
skall handla och lägga fram förslag. Sedan får vi vote-
ra här i riksdagen.
Vad ERM beträffar blir det ju mycket snart allde-
les för sent. Där skall vi vara med i två år före inträ-
det. Hur man än vrider och vänder på detta kan vi inte
låta det kommande årsskiftet passera.
Jag vill fråga Erik Åsbrink vilken självständighet
ett litet land i Europas utkant kan ha med en egen
valuta. Varför tror Erik Åsbrink - det har han själv
sagt i ett av de få medgivanden som har gjorts i denna
debatt - att detta leder till högre räntor och mera
svängig valuta? Det medgav Erik Åsbrink också i en
artikel i Dagens Nyheter. Där sade han att självstän-
digheten ger större möjlighet att använda penning-
och växelkurspolitiken för att parera störningar. Det
är litet av samma resonemang som finns i EMU-
utredningen. Men vad betyder detta, annat än just att
man kan hålla öppet för återgång till inflations- och
devalveringspolitik?