Herr talman! På 50- och 60-talen hade man prin-
ciper för det internationella ekonomiska samarbetet
som byggde på att de enskilda länderna förde en aktiv
politik mot arbetslösheten. När det uppstod under-
skott i ett land lånade man solidariskt från andra.
År 1975 var Sverige världens rikaste och mest
jämlika land. På 80-talet bredde nya idéer ut sig. Det
var egoismens idéer. Rädde sig den som kan! Satsa på
dig själv!
Maastrichtavtalet var ett slags sammanfattning av
dessa idéer. Man går kanske litet väl långt när man,
som Bengt-Ola Ryttar, säger att det var nyliberalis-
men inskriven i grundlagen, men det är ändå ganska
långt åt det hållet.
Ingvar Carlsson efterlyste en ny ekonomisk teori.
Jag tror att han sökte efter något väsentligt. Eftersom
det talas mycket om ekonomernas roll i detta, vill jag
samtidigt säga att den stora majoriteten av ekonomer-
na alltid har ställt sig på maktens sida på det stora
hela. Det är inte så intressant vad ekonomerna säger i
den här frågan. Det viktiga är att vi som är politiskt
verksamma formar det nödvändiga alternativet till det
högerprojekt som heter EMU. Det är möjligt och
högst realistiskt att skapa ett sådant alternativ byggt
på nationell självbestämmanderätt, aktiv politik mot
arbetslösheten och även ett mycket omfattande inter-
nationellt samarbete, ett internationellt mellanstatligt
samarbete mot arbetslösheten.
Till sist är det nödvändigt och viktigt att frågan
avgörs i en folkomröstning. Annars får beslutet aldrig
en folklig legitimitet.