Herr talman! Vi har nu kommit fram till något som
vi kan kalla för avdelningen för personliga bekännel-
ser. Trots att vi som tillhör övriga talare har så liten
tid till vårt förfogande vill jag ändå använda några
sekunder till att protestera mot den tingens ordning.
Jag vet inte var den uppfinningen kommer ifrån, men
det ligger väl vi närheten av talmanskonferensen.
Det är alldeles för liten tid för att diskutera en så
viktig fråga. Nog sagt om det.
Jag har lyssnat på debatten från arla morgonstun-
den till nu. Det är många saker som har slagit mig,
men en har varit uppenbar. Debatten har nästan ute-
slutande har utgått från det nationella perspektivet.
Någon gång har talarna kommit in på andra länder,
men då mycket snabbt och i jämförande ordalag. Jag
skall inom kort avge min personliga bekännelse. Men
låt mig först motivera den med följande.
Jag har alltsedan diskussionen om ett europeiskt
samarbete blev aktuell för svensk del grundat min
ståndpunkt på Sveriges roll och den roll vi kan spela i
ett europeiskt samarbete. Jag har sett positivt på det.
Jag har den övertygelsen, och jag vet att de flesta
andra delar den, att den internationella utvecklingen
har lett till att många viktiga politiska frågor icke
längre kan lösas nationell basis utan måste lösas i
gemenskap med andra länder.
Jag var positiv till ett svenskt medlemskap i EU.
Vi blev medlemmar. Jag hade möjlighet att några
korta månader i EU-parlamentet testa vad det var
frågan om. Jag fann att den positiva andan och möj-
ligheten som låg i samarbetet faktiskt förelåg. Mitt
ställningstagande till EMU är inte märkvärdigt sett ur
det perspektivet.
Någon tidigare talare har i debatten efterlyst soci-
aldemokratiska ståndpunkter i den här frågan. Min
inställning till ett svenskt medlemskap i EMU är po-
sitiv. Jag vägrar att acceptera att det är en tvångströja
som vi med böjt huvud skall ikläda oss därför att
andra tvingar oss till det. För mig är det en möjlighet
att uträtta någonting gemensamt i en värld som i dag
är internationell.
Låt mig använda en idrottsterm. Vi politiker bör
sträva efter att tävla i samma viktklass som det inter-
nationella kapitalet, som länge har varit suveränt i den
meningen att det inte har känt nationella gränser.
Varje gång ett land, stort eller litet, har försökt att
matcha spekulationer eller andra angrepp har man
misslyckats. Sverige gjorde det 1992, och andra län-
der har rönt samma öde.
För mig är EMU ett instrument, en möjlighet till
att åstadkomma en gemensam motvikt för att få en
politisk balans i utvecklingen i vår del av världen.
EMU blir vad vi gör den till. En gemensam ekono-
misk valutapolitik är för mig den bästa garanten för
att få stabila ekonomier i Europa. Jag vägrar att ac-
ceptera - tills jag blir överbevisad - att vi därmed
skulle avhända oss all möjlighet att bedriva någon
nationell politik.
Vi skall gå in ödmjukt i debatten. Min uppfattning
är - och den skall jag driva så gott jag kan inom mitt
parti - att det bästa för Sverige är att gå med i det
europeiska valutasamarbetet. Men vi skall göra det
när vi är redo för det utifrån en stark ekonomisk posi-
tion.