Fru talman! Låt mig redan från början slå fast att
det enligt Moderata samlingspartiets mening är för-
knippat med stora ekonomiska och politiska risker för
vårt land att inte fullt ut delta i det europeiska valuta-
samarbetet i EMU redan från starten. Det är risker
som berör inte bara politiker och affärsmän utan i hög
grad också vanliga människors vardag. Till skillnad
från den socialdemokratiska regeringen har vi mode-
rater en klar och bestämd ståndpunkt: Sverige bör bli
med så snart det är möjligt.
Låt mig också understryka att Sverige redan är
med i EMU. När vårt land inträdde i EU 1995 befann
sig den ekonomiska och monetära unionen redan i sin
andra fas. Sverige hade inte i sitt anslutningsfördrag
vare sig begärt eller erhållit något undantag från del-
tagande i den fullt utvecklade valutaunionen av det
slag som Storbritannien och Danmark utverkat. Re-
geringen hade dock anmält att beslutet om övergång
till den tredje fasen skulle bekräftas av Sveriges riks-
dag.
Som inträdesvillkor gäller som bekant att ett
medlemsland skall uppfylla vissa konvergenskriterier
av ekonomisk natur. Även om vi moderater kritiserat
regeringens metod för att nå dessa mål - skattehöj-
ningar i stället för offentliga utgiftsbesparingar och
avregleringar, vilket lett till svag tillväxt och re-
kordstor arbetslöshet - ligger de, åtminstone enligt
regeringens egen bedömning - vi hörde nyss finans-
ministern - inom räckhåll. Störst problem blir det
sannolikt med de statsfinansiella kraven, särskilt att
minska statsskuldskvoten tillräckligt snabbt.
Till detta kommer vissa förpliktelser av mer for-
mell art som att delta i den europeiska växelkursme-
kanismen, ERM, i minst två år och att säkerställa att
den nationella centralbanken har en oberoende ställ-
ning. Detta skall göras under den andra fasen - före
upprättandet av den gemensamma centralbanken -
och det oavsett om landet i fråga kommer att delta i
valutaunionen eller ej. I dessa avseenden har rege-
ringen hittills knappast uträttat något alls.
Den svenska debatten om Sveriges förhållande till
den gemensamma valutan är egenartad och - för om-
världen - närmast obegriplig. Medan andra EU-
länder, som inte erhållit undantag, i dag gör stora
ansträngningar för att kvalificera sig, finns det i Sve-
rige de som säger att även om vi får komma med,
skall vi ställa oss vid sidan av. Jag kan förstå den
inställningen hos EU-motståndare - de vill ju helst att
vi skall lämna samarbetet helt och hållet. Men jag kan
inte förstå den hos ekonomer, som t.ex. SNS-
ekonomerna eller EMU-utredningen - om inte för-
klaringen är okunnighet om villkoren för politiskt
beslutsfattande. Och följaktligen kan jag absolut inte
förstå denna uppfattning hos politiker som i övrigt är
positiva till det europeiska samarbetet.
Det finns goda ekonomiska argument för EMU
som att en i verklig mening gemensam marknad förut-
sätter en gemensam valuta. Transaktionskostnaderna
minskar, prisjämförelser underlättas och utbytet över
gränserna främjas rent allmänt. En vanlig invändning
är att Europa inte är ett optimalt valutaområde, och
man pekar då på stora språkliga och kulturella skill-
nader. Men geografisk tröghet kan naturligtvis uppvä-
gas genom rörlighet i yrkes- och lönemässigt avseen-
de. Vi moderater har länge förordat strukturella re-
former som befrämjar en utveckling i denna riktning.
Nu är dock den gemensamma valutan lika mycket
ett politiskt som ett ekonomiskt projekt. Och diskus-
sionen om det är en bra idé eller inte är överspelad.
Beslutet är fattat, och övertygelsen är stor att genom-
förandet sker på utsatt tid den 1 januari 1999. Därmed
blir frågeställningen för Sveriges del densamma som
gällde inför inträdet i EU: Vilket är bäst - att vara
inne eller att vara ute? Skall vi välja medlemskap eller
utanförskap?
Ett motiv som brukar anges för att stanna utanför
är valutapolitisk suveränitet. Såvitt jag förstår är det
EMU-utredningens främsta motiv för att avråda från
inträde redan 1999. Men vad är sådan självständighet
värd, och vad syftar den till? I synnerhet om Sverige
skulle uppfylla de ekonomiska konvergenskraven kan
omvärldens slutsats bara bli att Sverige håller öppet
för att återgå till inflations- och devalveringspolitik.
Följden blir högre räntor och valutaoro. Kravet på
strukturella reformer och ekonomisk omställning blir
därmed än större vid utanförskap än vid medlemskap.
Finansministern antydde en insikt om detta förhållan-
de i sitt anförande.
Ett argument bland ekonomer, och så även i
EMU-utredningen, är att just strukturfelen i ekonomin
gör att Sverige inte är moget för en gemensam valuta.
De pekar på bl.a. den stora offentliga sektorn, det
hårda skattetrycket samt stelheter i arbetsrätt och
lönebildning. Dessa problem måste först avhjälpas,
innan inträde i EMU kan tillrådas, heter det. Men
detta skulle ju medföra att vi medvetet tar på oss det
extra handikapp som högre räntor och en mer svängig
valuta måste utgöra under den tid det nödvändiga
reformarbetet skall utföras. Utan den disciplinerande
verkan som den gemensamma valutan ger blir frestel-
sen stor att skjuta strukturförändringarna på framtiden
och därmed godta den fortsatta relativa försämring av
levnadsstandarden i förhållande till Europa i övrigt
som en sjunkande krona gentemot euron är uttryck
för.
Inom Moderata samlingspartiet har vi ända sedan
före medlemsförhandlingarnas start diskuterat valuta-
samarbetet. Frågan har varit föremål för två samråds-
förfaranden inom partiorganisationen, och den har
behandlats vid två partistämmor. En stor majoritet har
uttalat sig för att Sverige skall delta fullt ut i valuta-
samarbetet så snart vi kan och får.
Det socialdemokratiska regeringspartiet uppträder
på rakt motsatt sätt. Ställningstagandet skjuts på
framtiden, och partiledningen - även de mest berörda
statsråden - vägrar att bekänna färg. Vad vi hörde
från finansministern här var en lång redogörelse för
förutsättningarna för Sveriges beslut i EMU-frågan,
inte vad detta beslut skall innebära. Det tycker jag är
anmärkningsvärt. Jag får nästan ett intryck av att man
vill få debattiden att gå utan att behöva redogöra för
vad man tycker och tänker i denna för vårt land så
avgörande fråga. Med en papegojas envishet upprepas
formeln att det är riksdagen som skall bestämma. Men
för att riksdagen skall kunna besluta måste någon
lägga fram förslag till beslut. Och denna någon är
ingen annan än regeringen.
Uppskovspolitiken på detta område, liksom på så
många andra, är skadlig för landet. Bristen på ledar-
skap - det är vad det handlar om - spelar motståndar-
na till tillväxt och välfärdsutveckling i händerna.
Visserligen har regeringen som mål att uppfylla de
ekonomiska konvergenskraven i syfte att bevara
handlingsfriheten. Men den uteblivna ERM-
anslutningen och dröjsmålet med att lagstifta om
Riksbankens oberoende verkar i motsatt riktning. Det
kan t.o.m. tolkas som medvetna försök att straffa ut
sig. Även om de ekonomiska villkoren skulle uppfyl-
las, kan försummelser i dessa avseenden åberopas
som skäl för att Sverige inte kan delta i valutaunionen
från starten.
Regeringens undanglidande hållning ger upphov
till många frågor. Här följer ett axplock:
Medger Erik Åsbrink att ett utanförskap medför
högre räntor och mindre stabil valuta än vid med-
lemskap och att kraven på omställning och an-
passning av den svenska ekonomin därmed blir
större? Finansministern antydde ett ja på denna
fråga, men jag vill gärna få det utvecklat och fram-
för allt få veta varför vi skulle ta på oss dessa ex-
tra bördor.
Varför dröjer Erik Åsbrink med åtgärder för att
stärka Riksbankens oberoende, när redan förslag
om sådana åtgärder skulle stärka tilltron till vår
beslutsamhet i kampen mot inflationen med åtföl-
jande positiva effekter för räntor och krona?
Inser Erik Åsbrink att regeringens tvekan beträf-
fande valutasamarbetet försvagar Sveriges möjlig-
heter att påverka EU:s utveckling även utanför det
ekonomiska området, t.ex. vid den pågående över-
synskonferensen IGC?
Slutligen: Om nu inte Erik Åsbrink vill uttala sig
som finansminister och binda regeringen, har han
väl ändå som intresserad samhällsmedborgare en
personlig uppfattning. Är det ja eller nej till den
gemensamma valutan?