Herr talman! Finansministern vill här göra gällan-
de att det är skillnad på våra partier så till vida att
hans är ett folkrörelseparti, samt att det är någonting
annat att sköta ett sådant än att sköta ett fastighetsfö-
retag. Jag vill då säga till finansministern att jag har
sysslat med politik på heltid i över 20 år medan Erik
Åsbrink har varit den som på heltid drivit ett fastig-
hetsföretag. Medan vi i Moderata samlingspartiet drev
debatten om EMU stod Erik Åsbrink utanför detta.
Både Carl Bildt och jag vill att vi skall gå med i
den ekonomiska monetära unionen fullt ut. Vi menar
att detta är den rätta kursen för Sverige; något annat
vore fel beslut att fatta. Orsaken är att vi vill fortsätta
att spela en roll i det europeiska samarbetet.
Erik Åsbrink frågar varför vi skulle överge den
rörliga växelkursen. Får jag då påminna om att det
utsagda målet, när kronan släpptes den 19 november
1992, var att så snart kursen återställts återgå till en
fast växelkurs, just därför att detta är bäst för ett litet
land med stort utlandsberoende. Detta är målet för
Riksbanken. Håller Erik Åsbrink på något sätt på att
desavouera eller återkalla det?
För mig är detta alldeles obegripligt. Varför är
Sverige så avvikande? Andra länder är beredda att gå
långt för att få delta. Det gäller faktiskt även politiska
kretsar i Danmark och i det labourparti som Erik
Åsbrink förmodligen hoppas skall återta makten i
Storbritannien. Man vet att om man ställer sig vid
sidan om, med de nackdelar det innebär, kommer en
stark misstro att riktas mot det egna landet. Man ser
att den enda innebörden av detta måste vara - vilket
EMU-utredningen också öppet skriver - att man hål-
ler öppet för att devalvera. Det hjälper då inte hur
mycket man än förklarar att man tänker sköta sig.
Jag frågade förut vilken självständighet ett litet
land i utkanten av Europa har att föra en egen växel-
kurspolitik. Det har fortfarande inte Erik Åsbrink
svarat på.
Erik Åsbrink ställde också i sitt inlägg en fråga om
räntedifferensen mot Tyskland. Mitt påstående, som
jag nu återkommer till, är att den finska räntan ligger
ungefär en halv procent över den tyska. I Sverige
ligger vi ungefär en och en halv procent över. Det
finns alltså en skillnad på en procentenhet. Min fråga
är: Vad tror Erik Åsbrink att detta kan bero på? Fin-
lands ekonomiska kris var väl egentligen svårare än
den svenska, med bortfallet av utrikeshandeln med
Sovjetunionen.
Eftersom Erik Åsbrink har så svårt att komma med
svar på frågor som rör detta skall jag hjälpa honom.
Svaret är naturligtvis att statsminister Lipponen, so-
cialdemokrat, tydligt har markerat sin och regeringens
avsikt att gå med i EMU. Han har redan beslutat att
inträda i ERM - just därför att detta är nödvändigt att
göra före årsskiftet om man vill vara med från starten.
Jag har som en kommentar till detta sagt att Finland är
att gratulera till en regering som vågar visa ledarskap.
Varför vill inte Erik Åsbrink ta ned den svenska rän-
tan med drygt en procentenhet?