Fru talman! Jag ber kammaren observera att jag
avslutade mitt anförande med att ställa fyra konkreta
frågor till Erik Åsbrink. Han svarar inte. Han vill inte
ens tala om vad han själv anser.
Jag riktar mig då i stället till Olof Johansson. Han
uppträder nu som en övertygad motståndare till valu-
tasamarbete. Jag vill påminna om att när den borger-
liga regeringen - där Olof Johansson ingick - presen-
terade sin förhandlingsposition utsades det klart att
Sverige ville delta i den framväxande ekonomiska och
monetära unionen. När samma regering lade fram en
proposition om medlemskap skrev man att Sverige
bör delta i den framväxande ekonomiska och monetä-
ra unionen EMU. När riksdagen i december 1994
beslutade om inträde förelåg ingen reservation eller
nejröst från Olof Johansson på denna punkt. Vad är
det som han vet nu och inte visste då som gör EMU så
förfärligt?
Jag har haft ett långt liv som politiker, och kanske
blivit litet avtrubbad. Men jag har sällan blivit så
förvånad och så upprörd som när jag hörde Olof Jo-
hansson i TV kräva Kjell-Olof Feldts avgång från
posten som ordförande i Riksbanksfullmäktige. Saken
blev inte bättre av att Göran Persson halvt om halvt
höll med. Oombedd ryckte jag ut till försvar för min
gamle politiske meningsmotståndare Kjell-Olof Feldt
- inte för honom som person utan för uppdraget att
vara ledamot av Riksbanksfullmäktige.
Detta handlar nämligen om Riksbankens oberoen-
de. Det är avgörande för tilltron till vår vilja och för-
måga att hålla inflationen nere att inte göra den typen
av politiska inhopp som Olof Johansson gjorde. Ett
partipolitiskt betingat avgångskrav är ett säkert sätt att
höja räntan och försvaga kronan. Kjell-Olof Feldt
förordade Sveriges anslutning till ERM. Det är han i
sin fulla rätt att göra. Det är faktiskt riksbanksfull-
mäktige som beslutar om detta - visserligen efter
samråd med regeringen, men i princip kan fullmäktige
fatta vilka beslut man vill. Kjell-Olof Feldt var positiv
till en EMU-anslutning. Det är väl förankrat i Riks-
banksfullmäktiges eniga uttalande att det finns över-
vägande fördelar med en svensk anslutning till EMU.
Som väl är, är Riksbanken redan så självständig
att de sju av riksdagen valda ledamöterna inte kan
avsättas annat än vid prövningen av ansvarsfrihet -
och då inte för att de tycker fel utan för att de har
begått kriminella handlingar. Men oberoendet behö-
ver stärkas ytterligare, och det redan under andra
fasen, som jag tidigare sade. Jag har själv varit ordfö-
rande i Riksbanksutredningen. Centern hade en repre-
sentant där, Håkan Hansson. Han stod bakom utred-
ningens slutsats att inte bara de sju av riksdagen valda
ledamöterna utan även riksbankschefen skall vara
oavsättlig annat än vid grov misskötsel som gränsar
till det kriminella. Han instämde också i att det krävs
ett instruktionsförbud som skall förhindra den typ av
politisk inblandning som Olof Johansson gjort sig
skyldig till.
Nu frågar jag: Kommer Olof Johansson att motsät-
ta sig att den typen av förstärkning av Riksbankens
oberoende genomförs när regeringen lägger fram
förslaget? Det är nämligen en fråga om när detta sker.
Även om Erik Åsbrink inte vill svara på min fråga är
det så att vi är förpliktade att göra detta även om
denna kammare skulle komma fram till att Sverige
inte skall gå med i EMU.
Hur kommer Olof Johansson att ställa sig? Kom-
mer han att rösta emot det som faktiskt är nödvändigt
för att Sveriges ekonomi skall kunna utvecklas, infla-
tionen hållas nere och konkurrenskraften gentemot
omvärlden skall kunna bevaras?