Fru talman! Om ett år fattas beslutet i denna kam-
mare om Sverige skall gå med i valutaunionen eller
inte. Eller rättare sagt: Då avgörs den svenska posi-
tionen. Det slutliga avgörandet träffas nämligen våren
1998, när EU-ländernas stats- och regeringschefer
kommer samman för att avgöra vilka av de 15 med-
lemsländerna som från starten skall delta i valutau-
nionen.
Riksdagens beslut kommer att vara bindande för
den svenske statsministern vid denna sammankomst.
Om riksdagen vill att Sverige skall gå med i valutau-
nionen kommer han att verka för detta. Men då hand-
lar det också om att kunna övertyga övriga stats- och
regeringschefer om att Sverige faktiskt uppfyller de
s.k. konvergenskraven, dvs. inträdesvillkoren till
valutaunionen. Om riksdagen inte vill att Sverige skall
gå med i valutaunionen är frågan i praktiken avgjord
för svenskt vidkommande. Jag kan inte se att någon
kan tvinga oss att gå med i valutaunionen mot vår
vilja.
Det är om jag har förstått det rätt inte alla som
delar dessa uppfattningar. Det finns de som vill att
den svenska positionen skall avgöras inte i denna
kammare utan i en folkomröstning. Det är naturligtvis
en fullt legitim uppfattning, men ibland får jag käns-
lan att den uppfattningen inte så mycket förestavas av
en principiell trängtan att höra folkets röst utan mer
av synen hos en del EMU-motståndare att detta vore
det bästa sättet att stoppa projektet. Ofta paras denna
uppfattning med en antydan om att det finns en strä-
van hos vissa makthavare att till varje pris vilja få in
Sverige i valutaunionen, hur mycket detta än skulle
strida mot den allmänna folkmeningen. Det har också
förekommit påståenden att folkomröstningar vore en
demokratiskt mer högtstående beslutsmetod än att gå
den parlamentariska vägen, att gå via denna kammare.
Så finns det andra som har uttryckt en annan typ
av invändningar mot den uppfattning som jag fram-
förde inledningsvis. De har hävdat att den här frågan i
praktiken redan skulle vara avgjord. De hävdar att om
Sverige uppfyller konvergenskraven skulle vi vara
skyldiga att träda in i valutaunionen. Det skulle med
det synsättet inte finnas utrymme för Sveriges riksdag
att fatta beslut i frågan.
Jag delar inte något av dessa synsätt. Det är här i
denna kammare som svenska folkets valda ombud har
att fatta det för Sverige avgörande beslutet om vi skall
gå med i valutaunionen eller inte. Ingen kan tvinga
oss att gå in i valutaunionen om vi inte själva vill.
Denna beslutsmetod, som är den beprövade i en par-
lamentarisk demokrati som det svenska samhället, står
inte någon annan efter i fråga om att uppfylla högt
ställda demokratiska krav.
Att fatta ett beslut som uppenbart skulle stå i strid
med den förhärskande folkopinionen är inte att tänka
på. Det finns anledning att varna dem som till även-
tyrs hyser en sådan uppfattning. Det finns lika stark
anledning att förtrytsamt avfärda dem som antyder
eller insinuerar att detta egentligen och innerst inne
skulle vara regeringens och socialdemokratins dolda
uppfattning. Sveriges framtida relationer med valu-
taunionen är en alldeles för viktig och allvarlig fråga
för att hanteras på ett sådant sätt.
Fru talman! De flesta av oss minns kronkrisen
1992. Vi minns de upprörda dagar när marginalräntan
steg till osannolika 500 % och de dramatiska nätter
när den dåvarande regeringen och oppositionen
manglade fram de tuffa besparingar som man hoppa-
des skulle rädda kronans värde. Det var en på sitt sätt
imponerande uppvisning av styrka och beslutsamhet i
det politiska systemet, och den var grundad i en starkt
upplevd känsla av det riktiga och nödvändiga i att slå
vakt om den fasta växelkursen. Men räddningsaktio-
nerna misslyckades, och efteråt, när vi med facit i
hand har kunnat konstatera vad kronförsvaret kostade,
är det många som har ifrågasatt det kloka i att över
huvud taget pröva dessa.
Man bör som alltid akta sig för att vara alltför ef-
terklok. Vad kostnaderna hade blivit i andra avseen-
den om man redan från början hade gett upp kronför-
svaret, det vet vi inte. Men en slutsats vågar man ändå
dra, nämligen att beslut av den här storleksordningen
och den här betydelsen inte mår bra av att tvingas
fram under press, utan tid för närmare eftertanke och
analys av konsekvenserna av olika möjliga handlings-
linjer.
Jag var inte med då, men jag har varit med om att
packa krispaket tidigare, under 80-talet, i flera fall
under yttre ekonomiskt tryck. Mina egna upplevelser i
det avseendet bara styrker mig i min uppfattning att
beslut i allmänhet blir bättre om de kan förberedas i
god tid. De säger mig dessutom att beslut i viktiga
frågor som hastats fram utan ordentlig diskussion och
förankring hos väljarna sällan får den stabilitet som
viktiga beslut måste ha för att få en varaktig slagkraft.
Frågan om ett eventuellt svenskt medlemskap i
valutaunionen är ett i många avseenden mycket viktigt
beslut. Det kommer att påverka svensk politik och
svensk ekonomi i många centrala avseenden. Det är
samtidigt en mycket sammansatt fråga. Det finns
fördelar med att gå med i valutaunionen, men det
finns också risker. På samma sätt finns det fördelar
med att stå utanför, men också där finns det risker.
Det finns därför inte något självklart beslut att fatta.
Det handlar om en vägning av olika för- och nackde-
lar mot varandra.
I detta läge är det viktigt att komma ihåg lärdo-
marna från 80- och 90-talen. Vi bör ge oss själva tid
att noga diskutera och analysera våra olika hand-
lingsalternativ, och det beslut vi fattar måste ha en
stark och lödig förankring hos svenska folket. Det är
bara så det får styrka och hållfasthet.
Det är riksdagen som har att fatta själva beslutet i
frågan om medlemskap i valutaunionen, men det är
sannerligen inte ett beslut som riksdagen skall fatta åt
medborgarna. Det är ett beslut som skall fattas på
uppdrag av medborgarna, ett beslut som har arbetats
fram i den svenska demokratins långa tradition av
kunskapssökande, samtal och diskussion, ett samtal
som det är varje medborgares rättighet lika väl som
ansvar att delta i.
Det finns de som redan har tagit ställning, både
partier och enskilda individer. De har naturligtvis en
viktig roll att spela i debatten, just i kraft av sin över-
tygelse. Diskussionen mellan redan övertygade an-
hängare och redan övertygade motståndare ger båda
sidor möjlighet att visa hållfastheten i sina argument.
Men jag har svårt att förstå kraven som ställs på vissa
håll, att regeringen och socialdemokratin skall sätta
sig över denna demokratiska process och redan i dag
markera en slutgiltig uppfattning i sakfrågan. Det
heter att regeringen "måste ta ansvar för frågan" och
"utöva ledarskap". Med det menas som regel att re-
geringen redan nu skall ta ställning för ett medlem-
skap i valutaunionen.
Men det vore att svika regeringens ansvar att utan
prövning och utan diskussion binda sig slutgiltigt för
ett ställningstagande på denna punkt långt innan det är
sakligt motiverat. Regeringens ansvar är att arbeta
fram förutsättningar för ett genomtänkt och hållbart
beslut i frågan om valutaunionen. Det skall vara ett
beslut där man har vägt in vad som är det bästa för
Sveriges ekonomi i nuvarande läge, vad detta bästa
kräver på längre sikt och vad som är den klokaste
handlingslinjen för oss som medlemmar i den europe-
iska unionen.
Det ledarskap som regeringen i dagsläget har att
utöva i det här avseendet handlar om att få fram det
underlag som behövs på olika sätt för att vi skall
kunna fatta ett sådant beslut. Låt mig på den här
punkten påpeka att man gör ett allvarligt misstag om
man sätter likhetstecken mellan ledarskap och snabba
beslut. Ibland kan ledarskap tvärtom handla om att
avvakta med beslut så att man genom det också kan
fatta ett klokt beslut. Det gäller inte minst när det som
här handlar om sammansatta komplicerade frågor
med verkningar långt in i framtiden. Det vore att göra
ett ännu allvarligare misstag om det fina ordet ledar-
skap inte blev något annat än en förskönande om-
skrivning för att köra över den allmänna opinionen
och fatta beslut som uppenbart strider mot den för-
härskande uppfattningen hos svenska folket.
Inom socialdemokratin har vi valt vår beslutspro-
cess. Den bygger på gamla goda traditioner i ett folk-
rörelseparti. Vi har för en gångs skull gott om tid på
oss i denna viktiga fråga innan beslut måste fattas. Vi
skall använda den tiden väl för att inhämta kunskaper,
fördjupa analysen, diskutera, debattera och bilda
opinion.
Det informationsmaterial som vi socialdemokrater
har framställt är en strävan att på ett så objektivt sätt
som möjligt, utan pekpinnar, beskriva valutaunionen
och hur den är tänkt att fungera. Där diskuteras poli-
tiska och ekonomiska för- och nackdelar både med att
delta i valutaunionen och med att stå utanför. Detta
informationsmaterial har en strykande åtgång, och det
är bra. Ni får gärna använda det också i andra partier
om ni nu har några rådslag och om ni törs erkänna att
det finns olika uppfattningar också inom era partier
och behov av mer kunskapsinhämtning och mer de-
batt.
Men jag vill framhålla en sak. Ni i andra partier
behöver inte ge oss socialdemokrater några råd om
hur vi skall bedriva vår interna opinionsbildning och
vår interna beslutsprocess. Det klarar vi av bäst själ-
va. Ni får göra som ni vill i andra partier, och vi inom
socialdemokratin gör som vi vill.
En annan sak skall också stå klar. Statsministern
har, jag har, regeringen har och socialdemokratin har
vid åtskilliga tillfällen demonstrerat att det finns be-
slutskraft och förmåga att handla snabbt när så är
erforderligt. Ni kan vara övertygade om att den för-
mågan finns kvar. Den kommer att användas i all den
utsträckning som är erforderlig och vid den tidpunkt
som är den rätta.
För ett par dagar sedan presenterades den emot-
sedda s.k. Calmforsutredningen. Jag välkomnar den
analys som har gjorts. Jag finner att det är en mycket
välskriven, omfångsrik och synpunktsrik analys av
hela denna komplexa frågeställning.
Det finns också en rekommendation som man har
enats om i kommittén. Den bygger, som de själva har
sagt, inte främst på några vetenskapliga härledningar
- sådana kan man inte göra. Den bygger ytterst på
personliga bedömningar och värderingar. Man kan
dela dessa bedömningar eller ha uppfattningar som
avviker från dem. Men det värdefulla är det omfattan-
de analysmaterialet som jag hoppas att så många som
möjligt tar del av. Internationellt sett är det en unikt
omfattande studie som har gjorts. Den kommer vi att
ha stor glädje av i Sverige. Den skall skickas ut på en
bred remiss, och vi skall inhämta synpunkter från en
rad olika instanser i det svenska samhället.
Det är inte bara Calmforsutredningen som finns.
Vi har, och kommer att få, mer underlag också från en
rad andra källor. Vi har ett pågående arbete med de
praktiska nationella förberedelserna för ett eventuellt
införande av euron, den s.k. eurokoordinatorns arbete.
Det har dragits i gång med hjälp av att antal olika
arbetsgrupper som täcker in olika delar av det svenska
samhället. Det är nödvändigt att genomföra även detta
arbete. Vi kan inte invänta ett slutligt svenskt ställ-
ningstagande om vi skall gå in i valutaunionen eller
inte. De praktiska förberedelserna såväl för ett med-
lemskap som för ett utanförstående måste påbörjas
redan nu. Även detta kommer att vara ett viktigt un-
derlag i den kommande debatten.
Vi har tillsatt en valutakompetensutredning som
skall titta på de övergripande frågorna om var beslu-
ten om valutapolitiken skall fattas i framtiden. Det är
en utredning som blir klar före jul och skall skickas ut
på remiss därefter.
Vi har det fortgående arbetet i Ekofinrådet där jag
själv deltar. Där återstår det en hel del arbete innan vi
vet hur valutaunionen kommer att se ut. Alldeles
oavsett vad man har för uppfattning i sakfrågan, me-
nar jag att det är viktigt att Sverige och jag aktivt
deltar i det arbetet på ett konstruktivt sätt. Vi skall
inte ställa oss utanför det arbetet. Vi skall medverka
till att utformningen blir så bra som möjligt och så
gott som möjligt överensstämmer med svenska intres-
sen.
Vidare har vi det just påbörjade arbetet att till-
sammans med samtliga riksdagspartier gå igenom de
olika frågor som kan föranleda grundlagsförändringar
och andra lagändringar. Där kommer vi inom kort att
kalla till ett första sammanträde med den arbetsgrupp
som skall gå igenom dessa frågor. Jag vill be samtliga
partier att nominera sina ledamöter i denna arbets-
grupp. Alla har inte gjort det ännu. Här kommer vi
under de närmaste månaderna och en bit in på nästa år
att få ett mycket fylligt underlag som tjänar som en
bra bas för det slutliga svenska ställningstagandet.
Sedan har vi frågan om konvergenskriterierna.
Vilka möjligheter har Sverige att uppfylla konver-
genskriterierna? Jag har en ganska optimistisk syn på
detta.
Sverige har goda utsikter att nästa år klara ett un-
derskott i de offentliga finanserna som understiger
3 % av BNP.
Sverige har den lägsta inflationen i Europa i hela
OECD-området. Vi kommer uppenbarligen att klara
inflationskriteriet med god marginal.
Sverige har en offentlig skuld som visserligen
överstiger 60 %, men som började minska redan
1994. År 1997 kommer vi sannolikt att kunna uppvisa
att vi haft en fallande skuldkvot tre år i rad.
Vi har haft ett kraftigt räntefall i Sverige, särskilt
nu under hösten. Allt talar för att vi också med god
marginal klarar att uppfylla räntekriteriet.
Slutligen har vi frågan om växelkurskriteriet,
ERM-anknytningen. Det är min och regeringens upp-
fattning att det kriteriet till stor del har mist sin bety-
delse genom de förändringar som skedde 1992 och
1993 när en rad valutor lämnade ERM och när fluk-
tuationsbanden ökade till ±15 %.
Om vi jämför oss med andra länder är det i
dagsläget bara ett av 15 EU-länder som fullt ut upp-
fyller samtliga kriterier, och det är Luxemburg. Alla
andra länder har i varierande omfattning svårigheter
med att uppfylla ett eller flera av de olika kriterierna.
Men det pågår givetvis starka ansträngningar i många
länder för att de skall kunna uppfylla dessa kriterier
under 1997.
Man kan ha olika uppfattningar om den exakta ut-
formningen av dessa kriterier. Men i grunden är de
mätare på ekonomin och statsfinanserna. En sund och
stark ekonomi skall klara att ha statsfinanserna i ba-
lans, låg inflation och låga räntor. Det är viktigt att vi
kan klara de kriterierna alldeles oavsett om vi slutli-
gen avser att gå med i valutaunionen eller inte. Ingen
skall tro att ett utanförstående innebär att vi kan ta
lättare på dessa krav. Det kan t.o.m. vara så att vi
måste skärpa kraven ytterligare om vi väljer att inte gå
in i valutaunionen.
Fru talman! Jag vill sluta med att än en gång slå
fast att för regeringen och Socialdemokraterna är
frågan om ett eventuellt svenskt deltagande i valu-
taunionen från första starten alltjämt öppen. Vi har
inte tagit ställning. Men vi skall sträva efter att upp-
fylla konvergenskraven år 1997. Sverige skall ha en
reell valfrihet när det gäller ett deltagande i valutau-
nionen. Sverige skall fatta beslut från en styrkeposi-
tion. Ingen skall kunna säga om oss att vi inte blev
medlemmar därför att vi inte dög. Nästa höst skall
Sveriges riksdag ta ställning till den viktiga frågan om
Sverige skall gå med i valutaunionen starten eller ej.
Vi har en spännande tid framför oss.