Fru talman! Så har då Calmforsgruppens EMU-
utredning sett dagens ljus. När man studerar utred-
ningens omfång och innehåll får man kanske en liten
uppfattning om denna frågas enorma komplexitet.
Men det blev ju ändå till sist ett nej efter ungefär 440
sidor av mycket ambitiös utredning om en mängd
olika aspekter på Sveriges förhållande till EMU. Jag
tycker att argumenten och slutsatserna i utredningen i
stora drag liknar det nej som huvudparten av Sveriges
mest välmeriterade fackekonomer - som t.ex. SNS
konjunkturråd - tidigare har kommit fram till. EMU-
utredningen landar också nästan exakt på det nej till
svenskt deltagande i EMU:s tredje fas som Kristde-
mokraternas riksting redan i juni bestämde sig för. Vi
tar detta som ett kvitto på att vårt beslut var rätt. Det
vilar nu på en ännu fastare och säkrare grund.
Vår slutsats är nämligen att EMU inte är lösningen
på Sveriges ekonomiska problem. Vi kristdemokrater
anser tvärtom att det just är obalanserna och de
strukturella problemen i svensk ekonomi som omöj-
liggör ett svenskt deltagande i EMU-projektet. Om vi
går med är risken för ökad arbetslöshet och ytterligare
påfrestningar på statsfinanserna överhängande om nya
störningar skulle uppstå i europeisk ekonomi. Då
handlar det plötsligt inte om akademiska penningpo-
litiska teknikaliteter. Då kan det, om det blir nya
störningar och om det skakar till på Reuterskärmarna
igen, mycket väl handla om ytterligare nedskärningar,
avskedanden och försämringar i vården, omsorgen
och skolan. Den risken tar vi kristdemokrater helt
enkelt inte.
Sverige har helt enkelt inte råd att sälja ut sin
penningpolitiska självständighet med det mycket
sköra läge som vi befinner oss i. EMU löser inte pro-
blemen med dåligt företagarklimat, undermålig lö-
nebildning och omodern arbetsrätt för att nämna någ-
ra exempel. Vi måste själva ta itu med de grundläg-
gande problemen i svensk ekonomi.
Nu finns det dem som menar att EMU är den på-
tvingade tvångströja som Sverige skulle behöva, att
ett EMU-medlemskap skulle tvinga fram förändringar
på t.ex. arbetsrättens och lönebildningens område.
Detta menar jag är ett helt bakvänt och livsfarligt
resonemang. Risken blir då att det europeiska samar-
betet görs till någon sorts syndabock för åtgärder som
man inte själv klarar av. Visst kan det vara skönt att
skylla på EMU och EU om man inte orkar argumente-
ra själv. Men en sådan uppläggning ökar solklart
politikerföraktet. Med en sådan uppläggning riskerar
hela det europeiska samarbetet att hamna i ett ännu
större vanrykte än vad det befinner sig i i dag. Det
kommer vi kristdemokrater att motsätta oss.
Men Sverige behöver alltså inte EMU. Vad Sveri-
ge fortast möjligt behöver är i stället en ny regering
som har både en ideologi och en strategi för att lösa
landets långsiktiga ekonomiska problem genom en
offensiv tillväxtpolitik för arbete, företagande och
därmed nya jobb.
Kristdemokraterna anser däremot att Sverige till-
sammans med övriga medlemsländer naturligtvis skall
värna och förbättra EU:s gemensamma marknad. För
att detta skall ske krävs det ett nära samarbete inom
den ekonomiska politiken men också inom t.ex. miljö-
och socialpolitik.
Fru talman! EMU:s första fas, fria kapitalrörelser,
är antagligen ganska oproblematiskt för de flesta. Fria
kapitalrörelser är ju en förutsättning för en väl funge-
rande marknadsekonomi, och det var en åtgärd som
Sverige vidtog långt före EU-medlemskapet. EMU:s
andra fas, dvs. samordningen av penning- och valuta-
politiken mellan medlemsländerna och medlemslän-
dernas nationella konvergensprogram, borde inte
heller vara särskilt kontroversiell. Min gode vän här
Roy Ottosson och Miljöpartiet har varit med och
undertecknat Sveriges nationella konvergensprogram.
Det finns alltså de som är kritiska till ett medlemskap
i EU som inser att ett kraftfullt genomförande av
konvergensprogrammet är en självklarhet, eftersom
det syftar till att skapa en i grunden sund ekonomi
som vi alla är beroende av oavsett våra relationer till
EMU och EU.
Under medlemskapsförhandlingarna med EU
gjorde Sverige en ensidig deklaration om att vi förbe-
håller oss rätten att själva besluta om ett eventuellt
deltagande i EMU. Som självständig stat kan Sverige
inte bli tvingat in i EMU:s tredje fas. I fråga om detta
håller jag helt med Erik Åsbrink. För det första finns
inte de mekanismer som skulle kunna tvinga Sverige
att ge sig in i ett internationellt samarbete som vi inte
aktivt har ansökt om medlemskap i. För det andra
skulle ett sådant förfarande, om vi skulle tvingas till
det, skapa ett prejudikat som inget medlemsland öns-
kar.
Riksdagen har beslutat att Sverige skall uppnå in-
trädeskraven som EU har satt upp för EMU:s tredje
fas, nämligen konvergenskriterierna, och det är riks-
dagen som sedan skall behandla frågan innan vi fattar
beslut om ett deltagande. Vi stöder denna beslutsord-
ning helt enkelt därför att det är den enda rimliga.
När vi folkomröstade - jag vill vända mig till både
Johan Lönnroth och Roy Ottosson - om ett medlem-
skap i EU stod det fullständigt klart att frågan om ett
medlemskap i EMU skulle avgöras här i denna kam-
mare av Sveriges riksdag och icke vid en ny folkom-
röstning. Det stod helt klart. Jag menar att Sverige nu
har haft så många val och så många folkomröstningar
att det är rimligt att den representativa demokratin får
fungera även i denna fråga. Även om den är komplex
och svår är det vår sak att sätta oss in i den och utifrån
det fatta ett beslut. Vi skall lyssna på folkopinionen
och försöka påverka den i den riktning som vi anser
vara riktig.
Jag håller helt med finansministern om faran av att
fatta ett beslut som går emot en mycket stor och för-
härskande folkopinion. Allt demokratiskt arbete förut-
sätter en legitim förankring hos medborgarna. Om
man t.ex. skall utvidga den politiska kompetensen
eller förflytta den är det oerhört centralt att detta sker
med en bred folklig förankring. Om inte detta sker
riskerar man att underminera allt det som känneteck-
nar medborgargemenskapen. En utvidgad EU-
kompetens som saknar bred folklig förankring kan
alltså allvarligt skada själva grundidén med den euro-
peiska gemenskapen.
Kristdemokraternas utgångspunkt i fråga om ett
eventuellt svenskt EMU-medlemskap har hela tiden
varit att utgå från sakpolitiken och sådana analyser.
Därför kan man som också SNS-ekonomerna påpekar
inte bara betrakta EMU-projektet. Man måste också
studera tillståndet i svensk ekonomi. Sverige har un-
der mer än 25 år tappat i ekonomisk utvecklingskraft.
1970 låg Sverige på tredje plats bland OECD-
länderna när det gäller BNP per invånare. I dag har vi
halkat ned till sjuttonde plats. Bakgrunden är, vilket
också beskrivs i EMU-utredningen, dåligt fungerande
lönebildning, omodern arbetsrätt, dålig flexibilitet och
funktion på arbetsmarknaden, ett alltför bistert före-
tagsklimat och tillväxthämmande skatter på arbete,
företagande och sparande. Det är ju detta som vi
måste ändra på. Detta kan bara ske, vilket också
Calmforsutredningen konstaterar, genom inrikespoli-
tiska åtgärder i Sverige.
Därför räcker det enligt vår uppfattning inte om
Sverige skulle uppfylla konvergenskriterierna. Är vi
låsta till EMU kommer alla dessa stela och rigida
strukturer i vår svenska ekonomi att kunna göra
mycket stor skada och allvarligt riskera att förvärra
landets ekonomiska läge om det uppstår ekonomiska
störningar. Sveriges ekonomi är tyvärr i ett sådant
skick att ett svenskt medlemskap i den monetära
unionen faktiskt också riskerar att öka arbetslösheten
och därmed budgetunderskottet och statsskulden,
vilken redan är uppe i 1 400 miljarder kronor.
Sverige har under mycket lång tid klarat av både
inre och yttre störningar i ekonomin genom växel-
kursanpassningar och devalveringar, på den tiden man
kunde göra sådana genom att slå klubban i något bord
någonstans i en församling som kunde påverka växel-
kurserna. Men den tiden är ju för alltid förbi. Deval-
veringsvägen är stängd. Det är inte det som det hand-
lar om. Men sedan hösten 1992 har vi en flytande
krona. Men om denna stötdämpare monteras bort, att
vi inte längre har en flytande växelkurs, måste hela
den sköra svenska ekonomin vara mycket mer flexibel
än vad den för närvarande är, annars riskerar man att
saker och ting brister när det skakar till på Reuter-
skärmarna nästa gång. Och allt talar för närvarande
för att det är ett relativt långsiktigt projekt att åstad-
komma en sådan ökad flexibilitet.
Sveriges stora problem är ju att den socialdemo-
kratiska regeringen kategoriskt har avvisat alla struk-
turella reformer som skulle kunna skapa denna flex-
ibilitet, förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och
klimatet för företagande och tillväxt. I sex stora pro-
positioner har olika finansministrar ensidigt satsat på
sanering av statsfinanserna. Det har varit nödvändigt.
Men det som vi från oppositionen kritiserar är att ni
inte samtidigt har tagit tag i dessa strukturella pro-
blem som är Sveriges verkliga ekonomiska problem
för närvarande. Detta är en av de viktigaste anled-
ningarna till att Sverige inte kan gå med. Vi bör alltså
fortsätta med att försvara ett inflationsmål i stället för
en fast växelkurs. Det innebär att Sverige inte heller
bör gå med i ERM.
Herr talman! I samband med medlemskapsför-
handlingarna gjorde den svenska regeringen en ensi-
dig deklaration att vi förbehåller oss rätten att själva
besluta om ett eventuellt deltagande i EMU. Kristde-
mokraterna anser att Sverige skall utnyttja den möj-
ligheten vid riksdagsbeslutet nästa höst och tacka nej
till en anslutning till den ekonomiska och monetära
unionen.