Fru talman! Mer än 1 000 kr och världsmedborga-
re flyttas över nationsgränserna per dag. Det har lett
till oerhörda omfördelningar av förmögenheter och
makt till fördel för den internationella storfinansen.
Den här maktförskjutningen har i sin tur lett till att
högern har fått vind i seglen och kunnat genomdriva
sina ekonomiska idéer i land efter land.
Den här ekonomiska politiken har bidragit till den
massarbetslöshet som vi ser i Europa och också här i
Sverige. Den politiken har urholkat demokratin. Mas-
sarbetslösheten är en fara för demokratin. Ekonomisk
makt och politisk makt hänger samman; man kan inte
skilja på dem.
Arbetarrörelsens och vänsterns uppgift måste vara
att bygga demokratiska motmakter lokalt, nationellt
och internationellt till den här förödande stora ode-
mokratiska ekonomiska makten. Arbetarrörelsens och
vänsterns uppgift måste också vara att få till stånd en
ekonomisk politik som leder oss in på vägen tillbaka
till den fulla sysselsättningen. Det är nödvändigt för
att rädda den politiska och ekonomiska demokratin.
Är då inte EMU, som några tror, en av motkraf-
terna? Nej, det är det inte, det kan det inte vara därför
att EMU konstruerades i början av 1990-talet. Det var
en kulmen på den nya högerns ekonomiska idéer som
skrevs in i Maastrichtavtalet i slutet av 1991. Det
fanns tidigare inom socialdemokratin en mycket stor
förståelse för det här. Ingvar Carlsson brukade tala
om behovet av en ny ekonomisk teori. Han talade på
en kongress i början på 1990-talet om att det var
nödvändigt att återupprätta Keynes politik på Euro-
panivå.
I det socialdemokratiska Europaprogrammet för
1994 hade man en mycket stark kritik av den nya
högerns idéer, de idéer som finns inskrivna i Ma-
astrichtavtalet. Man gav intrycket att man ville forma
en helt annan sorts samarbete mot massarbetslösheten
för att bygga en demokratisk motkraft till de interna-
tionella storfinanserna.
Nu är det, Erik Åsbrink, bedövande tyst inom so-
cialdemokratin kring de alternativa idéerna. Ni talar
om den s.k. sysselsättningsunionen. Jag vill hävda att
det är ännu så länge enbart en papperstiger. Orsaken
till att också högerpolitiker kan ställa sig bakom de
allmänna välvilliga fraserna om att bekämpa arbets-
lösheten är naturligtvis att de kan tolka in sina egna
recept mot arbetslösheten - sänkta skatter, ökade
löneskillnader osv.
Jag har, Erik Åsbrink, i likhet med Olof Johansson
stor respekt för er interna demokrati inom socialde-
mokratin och ert behov av att diskutera igenom denna
fråga. Men problemet är att det krävs ett samarbete
internationellt mot arbetslösheten nu, och det samar-
betet bryter mot EMU-processens logik.
Göran Persson sade i sitt linjetal i början på okto-
ber att om vi kan strama åt ihop så kan vi också ex-
pandera ihop i Europa. Men är då tanken att först
skall vi öka massarbetslösheten genom EMU och
sedan, när den är uppe i ännu mera förfärande nivåer,
skall vi genom sysselsättningsunionen börja ta ned
den igen? Det påminner mig litet grand om linje 2 i
kärnkraftsomröstningen.
Många borgerliga ekonomer vill vänta och se -
Anne Wibble har nyss redogjort för hur de tänker -
tills Sverige anses vara moget för EMU, tills vi har
genomdrivit ännu mera av den nya högerns idéer. Då
vill jag göra klart att Vänsterpartiets argument för att
säga nej till svenskt EMU-medlemskap är radikalt
annorlunda. Vi säger nej därför att vi anser att EMU
inte är bra för Sverige, inte moget för Sverige. Det är
något helt annat än att säga att Sverige ännu inte är
moget för EMU, som de borgerliga ekonomerna i
grund och botten vill ha.
Det är möjligt och realistiskt att föra en ekono-
misk politik med Sverige utanför EMU. Det ger större
handlingsutrymme att få ned arbetslösheten och där-
med också större möjligheter att få en sund offentlig
ekonomi.
På EU:s finansministermöte den 8 juli rekommen-
derade man Sverige att begränsa skattetrycket så
mycket som möjligt. Erik Åsbrinks departement var
representerat på det mötet och ställde då upp, såvitt
jag förstår, på den här formuleringen. I budgetpro-
positionen skriver Erik Åsbrink att det inte är möjligt
att ändra skattetrycket annat än marginellt. Jag skulle
vilja fråga Erik Åsbrink om han är personlighetsklu-
ven. Finns det en Erik Åsbrink här i riksdagen och en
annan Erik Åsbrink i Bryssel eller Frankfurt?
Vi skall ha handlingsfrihet att säga nej till EMU i
strid med Maastrichtavtalets bokstav. Det är bra att vi
skall ha den handlingsfriheten. Men då måste vi också
rimligtvis ha rätt att säga nej till de ändringar av
Riksbankens ställning och andra förändringar i Ma-
astrichtavtalet som enbart har till syfte att förbereda
EMU-inträdet. Det är en självklar logik, Erik Åsbrink,
att vi då också måste ha rätt att här i riksdagen säga
nej till ändrad ställning för Riksbanken. Det allvarliga
med att Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Urban
Bäckström går ut och propagerar så aktivt för EMU-
anpassningen är att de agerar som om vi redan hade
den nya lagstiftningen, som om Lars Tobisson och
Anne Wibble redan hade fått igenom sina gamla krav
på politiskt oavsättbara riksbankschefer och det s.k.
instruktionsförbudet, att de i princip skall stoppa
bomull i öronen när t.ex. vi i riksdagen vill tala om
hur vi tycker att de borde agera.
Jag och Vänsterpartiet anser att det är Erik Ås-
brinks och Göran Perssons skyldighet att i det samråd
som ni skall ha i sådana här frågor med Riksbanken
tala om för Kjell-Olof Feldt och Urban Bäckström att
vi faktiskt inte är medlemmar i EMU. På den punkten
är jag helt överens med Olof Johansson. Är det så att
de inte är villiga att rätta sig efter detta, då skall de
avsättas. Det är vi här i riksdagen som fortfarande är
överordnade Riksbanken.
Jag vill också fråga Lars Tobisson och Anne
Wibble hur det känns. Ni har mycket länge i riksda-
gen, i Sverige och i era partier krävt de här ändringar-
na av Riksbankens ställning och att inflationsbe-
kämpningen skall ha överhöghet över arbetslöshets-
bekämpningen. Alla de ekonomiska doktriner som
finns i inskrivna i Maastrichtavtalet är era gamla
käpphästar.
Ni har inte klarat av att genomföra detta i Sverige.
Ni har inte kunnat få någon förankring hos det svens-
ka folket. Hur känns det då att behöva ta till storebrö-
derna i Bryssel, Frankfurt och EU för att få er eko-
nomiska politik genomförd? Hur känns det från ren
demokratisk synpunkt? Känns det inte på något sätt
frustrerande att ni inte klarar att förankra detta hos
den svenska folkopinionen? Det är därför som ni
måste ta till storebror där uppe för att genomföra er
egen ekonomiska politik.
Om Sverige går med i EMU är det fråga om ett
historiskt beslut, vilket också statsministern har kon-
staterat. Det är ett beslut av en omfattning som vida
överträffar beslutet om EU-medlemskap. Mot den
bakgrunden borde det vara ganska självklart att vi i
alla partier vågar oss på att ta den grundliga debatt
med hela det svenska folket som föregår en folkom-
röstning. Det borde vara självklart att vi alla vågade ta
ställning för detta. Jag har en fråga som jag vill ställa
till alla representanter för de partier som hittills inte
har vågat att ställa upp: Varför är ni så förtvivlat räd-
da för att höra svenska folkets röst i denna fråga?
(Applåder)